My Valentine

Jag skriver de här raderna med en varm känsla av lycka och lättnad i bröstet.

När Nellan blev sådär hängig i december förra året tänkte jag att nu är det slut på hennes tid som min skugga. Nu orkar hon inte hänga med I mitt tempo, med det ständiga flängandet från stad till stad längre. Hon får bo hemma hos mamma och pappa, och jag får dra ner på resandet.

Men så tog jag i samråd med mamma beslutet att sätta in Norocarp, ett smärtlindrande och antinflammatoriskt preparat, och plötsligt kändes Nellsan piggare igen. Antagligen har hon haft lite ont i sina gamla leder. När Billy och jag skulle till Linköping tog jag beslutet att låta henne åka med. Och vad lycklig hon blev. Hon tyckte tillvaron i Linkan var toppen, sov som en sten på tjocka dynan i Malins hall och tyckte det var superspännande att utforska de nya skogarna – i sin egen takt.

Från Linkan flängde vi vidare till Stockholm och mös in oss i vår källare. Hundarna suckade nöjt och kröp ihop på “sina” platser. Jag stökade runt rätt mycket inne i stan på nätterna, men hängde med jyckarna på dagarna. Nellsan var pigg och njöt verkligen av att återse både Judarnskogen och Kärsön.

Imorgon drar vi hem till Hållsta och gosar med valparna ett par dagar. Sen står Örebro på schemat för helgen. Kanske får Nell följa med, kanske inte – dagsformen får avgöra helt enkelt. Sen nästa vecka är det dags för Stockholm igen…

Min livsstil som “hemlös” är kanske inte optimal för en snart 12-årig lite skruttig tik, men bade Nellsan och jag trivs så bra i varandras sällskap.  Jag ser hela tiden till att vara väldigt rädd om henne. Inga långa promenader på hart underlag, hon får hjälp in I bilen, vi går alltid i hennes takt och det ska alltid finnas tid till långa vilopauser där hon får sova. Jag skulle aldrig vilja utsätta henne för något hon inte klarar av, men så länge hon orkar vill jag gärna ha henne med mig. Utan henne omkring känns livet lätt så tomt.



Mitt hjärta och jag. Det vackra fotot är, som alltid, taget av bästa Mille Selander.


Kommentarer
Postat av: Birgitta

Åh, allra goaste Nell!

2012-02-17 @ 02:20:47
Postat av: Johanna & Majken

Jag blir ganska ofta tårögd av att läsa din blogg. Så är det denna gång. Det är så fint.

2012-02-17 @ 22:00:27
URL: http://johannalofgren.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0