Jag börjar 2012 mer splittrad än någonsin. Hemlös, (soon-to-be)arbetslös och också ganska mållös. Jag vet att jag låter som en crybaby, men det är mycket som känns ganska tungt just nu. En sak speciellt. Och det är Nell.

Nell har ju som ni vet visat ålderstecken länge. Hör väldigt illa. Ser nog också lite illa. Lite skruttig, väldigt trött men i det stora hela hyfsat fräsch och har hängt med på promenaderna i rätt bra fart.

Men under jul hände något. Det blev jobbigt att resa sig på det hala trägolvet i köket. Bakstället är lite vingligt. Speciellt ett ben vill liksom inte trampa ifrån med samma kraft längre. Den långa trappen är jobbig. Farten har reducerats. Jag får lyfta in henne i bilen.

Igår kom jag hem från fyra dagar ifrån min guldklimp och jag antar att jag förväntat mig något magiskt uppsving. Istället möttes jag av en tufsig liten varelse som sov så djupt på madrassen att hon först inte vaknade när jag puffade på henne. Men när hon slog upp sina bruna var det med ett leende. Den som säger att hundar inte kan le har aldrig älskat en jycke.

Jag förstår nu att jag sakta måste börja vänja mig vid att Nellsan inte kommer att vara hos mig för evigt. En jobbig insikt som jag nog aldrig fullt ut kommer att kunna acceptera. Hon liksom SKA bara finnas där. Hon är den första hund jag tränat med, ställt ut, startat på prov och fört fram till championat. Tillsammans har vi testat de flesta hundsporter. Det har varit svettigt och oftast inte speciellt lätt. Många gånger har jag suttit på en sten och bölat eller kokat av ilska för att hon gjort något knepigt eller jagat efter något vilt. Lika många gånger har jag förlåtit henne.

Framför allt annat är Nellsan den första hund jag älskat, min bästa kompis.

Tv. Som unghund var Nellsan med mig i skolan på typ alla friluftsaktiviteter.
Th. Vi grejjade med lite olika trix på hemmaplan och gick snart en agilitykurs.

På min 15-års dag fick jag överta ägandeskapet av Nell, samma dag
togvi den här bilden och jag kommer ihåg hur lycklig jag var.



Tv. Nell hade stora problem med gungbräde-hindret, så snälla pappa
byggde en som vi trände på varje dag.
Th. Vi gick en viltspårskurs och inom ett par år fick Nellsan sitt championat.


Tv. Dubbeldebuterade tillsammans på (inoff) jaktprov och fick ett tredjepris
Th. Gick även ett par workingtest ihop, här på goldenlägret.


Plötsligt släppte det på agilityplanen och året där på blev vi klubbmästare!


När jag tog studenten var Nell med på både champagnefrukosten och mottagningen.


Min allra bästa kompis och det finaste jag har!