Iklädd shorts, fleecetröja och gummistövlar tog jag årets första stubbåkerspromenad tillsammans med mina bästisar. Efter hemkomsten till Svergie flyttade vi raskt till Stockholm för jobb, men är sedan i fredags tillbaka hos mamma och pappa i Hållsta på obestämd tid. Billy hade givetvis mycket dofter och ställen att kolla av. Med ett spänstigt travsteg och stolt hållning glänste han som guld när solen spelade på pälsen. Han ser ut som en kung, tänkte jag.

Och för mig är Billy verkligen en kung. Efter ett halvår isär inser jag hur mycket jag får ut av att spendera dagarna ihop med farbror B. Han har lärt och lär mig fortfarande så mycket. Jag känner stor tacksamhet för att få ha en så fin kompis. I helgen var vi på apporteringskurs och hamnade i gruppen som kommit längst i sin träning. Billy och fyra rent jaktavlade retrievers. Visserligen var vi nog de mist begåvade i samlingen, men jag känner mig otroligt stolt att vi ens får vara med i den gruppen. Och Billy försöker, han ställer upp, gör sitt bästa och får in riktigt svåra apporter på ett hyggligt sätt - om än inte lika snabbt som de yngre och svartare förmågorna.

Men jag får inte glömma bort damen som skrittar på i kopplet framför mig. Hennes ljusa glasögon har bytts ut mot vit ansiktsmask och bakstället har börjat tunna ur. Dessutom hör hon illa och sover som en stock. I början var det lite jobbigt, att hon förändrats så mycket på ett halvår, men nu skrattar jag istället och njuter av egenskaperna som bara en gammal hund visar upp. Ibland tror jag hon är lite lätt senil. Plötsligt beter hon sig som en valp och bollar vilt med leksaker hon annars aldrig bryr sig om, ibland glömmer hon bort att hon fått mat och får nästan panik över att vi - som hon tror - glömt bort att servera middag. Jag kan inte låta bli att le.

I juni blev Billy nio och Nell fyllde 11. Jag vet att man inte ska hänga upp sig på ålder, men jag kan inte låta bli att slås av tanken att mina hundar båda blivit veteraner. Hemma i Hållsta är Nell äldsta tiken och Billy äldsta hanen. Jag inser att det får mig att låta som en tant när jag säger, vart tog tiden vägen?, men det är så det känns. Ibland får jag frågan om när jag ska skaffa valp. Visst finns det stunder då jag är väldigt lockad, men jag tror jag nöjer mig med mina bästisar ett tag till.

Allt det här tänker jag när vi lunkar på stubbåkern, jag och mina bästa vänner. Nell har övergått till att genomsöka dikena och Billy har slutit upp vid min sida och bjuder på ett studsigt fotgående. Han har sett tennisbollen jag plockat upp ur fickan; langa iväg den då matte så ska jag visa dig hur snabb jag är!

Sånna här stunder vill jag minnas, och därför tar jag upp bloggandet under namnet goldenfiends igen. Jag gillar att skriva om våra upplevelser, men framför allt älskar jag att kunna gå tillbaka och läsa om alla våra äventyr.