För tillfället befinner sig Nellsan och jag i Örebro och hälsar på husse. Billy fick stanna hemma med mamma eftersom hon ska visa honom på Skokloster-utställningen idag. Jag tror det var med värme i våra hjärtan som både Nell och jag klev ur bilen på studentgatans parkering. Det halvruffiga studentområdet känns verkligen som ett hem. Nell hade bråttom att lukta på alla fläckar och söka genom buskagen efter matrester, men sedan ville hon in i lägenheten där hon parkerade sig i korgen och föll i djup sömn med ett leende på läpparna. Hon var hemma.

Idag tog vi lite sovmorgon och sedan har vi gått morgonpromenad. Jag gjorde precis så man inte ska göra och lät Nell ta mig på promenad istället för tvärt om. Hon ledde först vägen till sjön. Det var otroligt vackert där nu med alla björkar som står i grönska. Sedan fortsatte hon upp i skogen. Hem fick jag sedan vända själv annars hade vi fortsatt i en evighet.

Det är mysigt och känns nästan lite lyxigt att vara iväg med bara en hund. Inte minst är det så många minnen som kommer över mig. För länge var det just så det var. Nell och jag i vått och torrt som gjorde utflykter och hittade på saker ihop. När jag promenerade tänkte jag mycket på tiden då det faktiskt bara var hon och jag. Hon var det självklara valet. Alltid. Fast även om Billy numera är den som får följa med på kurser och tävlingar har Nella i hjärtat aldrig slutat vara min nummer ett.

Att få höra om Leo och Kennie fick mig att tänka till. Man måste vara glad för varje dag man får med sin gamla hund. Och ja, nu börjar jag tycka det känns okej att kalla Nell gammal. Om en månad fyller hon 10. När vi promenerar längs sjön idag travar hon taktfast några meter före mig. Kalkonhänget under halsen dinglar åt sidorna när hon stegar på, pälsen är tufsig och hon haltar lätt. Ändå är hon det vackraste jag vet.

Då och då kan jag tycka att det är jobbigt att ha en hanhund som har använts lite i avel då jag ibland kan känna mig lite granskad, men såklart finns det två sidor av myntet. Billy har flera söner som tillsammans med sina mattar och hussar utför bedrifter som man blir varm i hjärtat av. Självklart är Billys inblandning bara en del. En stor eloge bör också ges till uppfödarna och inte minst hundförare såklart.

Igår presterade Moa & Åskar (Migobelis Nifty Nick) den fina bedriften att få ett 1:a pris och bli provbäst i nkl på Limmerhultsprovet för Domare Carina Asp. Duktiga ni! Mer om bedriften kan ni läsa på deras blogg, varifrån jag även har lånat den fina bilden till vänster.



Andra Billysöner som farsan Baloo är stolt över är exempelvis River Race Brunello (t.v) och Se Uch Nuch Gildas Baryshnikov (t.h). Bilderna är lånde från Kennel Kapplandet och Kennel River Race hemsidor.

Det gamla talesättet "vägen till en hunds hjärta går genom magen" stämmer till 110% på Nell. Hon skulle gladeligen följa med vem som helst som viftade med en bit grillkorv eller kanske till och med en gammal gurksnutt framför näsan på henne. I träning är detta såklart väldigt användbart. Hon gör det mesta för en godbit.

Med Billy är det knepigare. Visst äter han ofta snasket och jag håller det framför näsan på honom, men mer för att jag ber honom än för att det är belönande. Jag har provat det mesta som Nell dreglar ihjäl sig för. Blodpudding, grillkorv, ost etc. Och visst tycker han bättre om det än torrfodret, men fortfarande ger det inte gnistan och motivationen jag söker. Dessutom är det meckigt. Dessutom ska det förberedas och fixas. Sedan fick jag tipset med smältost eller leverpastej på tub. Han gillar det ok, men tycker illa om att slicka på tuben.

Tillslut hittade jag dock belöningen som han verkligen vill jobba för - mjuk kattmat! Problemet är bara att jag gillar att väva in små träningspass på de dagliga promenaderna och en konservburk är ju inte så smidig att ha i fickan direkt. Sist jag var och handlade fick däremot några sånna här följa med hem. Supersmidigt! Varför har jag inte köpt portionspåsar tidigare!?

Igår var vi några stycken som träffades genom SHTN och tränade testade viltspår. Förutom Nell, Billy och jag deltog även Sara&James, Matilda med labradoren Lowe, Armine med Grand danoisen Blanca, och Emma med springern Malou.

Vi började med en gemensam promenad till skogen där jag rabblade en kort genomgång. Sedan fick Nell gå sitt spår som jag lagt dagen innan, för att vil skulle få in snitslarna. Hon kändes laddad, men lite splittrad. De gångerna hon kom av sig hade hon lite svårt att själv lösa situationen och komma på igen. Å andra sidan har det ju alltid varit hennes svaghet. Svårigheterna med ett längre bloduppehåll och en oblodad vinkel som jag hade slängt in åt henne gick dock som en dans.

Efter att vi lagt små uppmuntransspår till de andra + Billy fikade vi och läta spåren vila nån timme innan vi gick dem. Jag gick bakom alla hundar utom en och tyckte nog nästan att det var mer spännande än de som gick spåren. Alla hundarna var intresserade, men hade helt olika stilar. Labradoren Lowe är het vilket avspeglar hans spårjobb. Han är duktig och driven, men ibland går benen innan huvudet. Whippeten James är samlad och spårnoga. Hon gick in i en koncentrationsbubbla när han kom på spåret. Grand Danoisen Blanca tyckte blodet var spännande men hade svårt att sortera bort omgivningen. Det ska tilläggas att hon inte är ett år än. Hon markerade blodfläcken, en joggare, två fåglar, mig, hundkompisarna vid vägen och en fjäril varje minut.

Till sist har vi Billy. Min söta lilla Billy. Tidigare när vi har lagt spår till honom har han nästan tyckt att det har varit lite otäckt. Han har smugit fram i skogen med musklerna på helspänn. Men det var minst ett par år sedan jag testade sist. Igår var han visserligen lite försiktig, men glad och viftade på svansen. kul!

Jag fascineras verkligen av hundens medfödda egenskaper. Att en hund som aldrig känt lukten av blod förut har någonting i sig som säger att de ska följa doften. Det gör mig rörd och jag fyller mig med en enorm vördnad och respekt inför dem. Tänkt vilken kapacitet våra sällskapshundar sitter inne på!

Åh. Visst är det typiskt, nu när våren äntligen är här börjar jag längta efter sommaren. En av förra sommarens absoluta höjdpunkter var min och Lindis roadtrip till Gotland för att hänga på standen och tävla agility. Satan vad gött det var. I år blir det svårt att genomföra, men ev har vi en annan resa på gång som kan bli nice den med...

Igår när jag la upp gris-bilden på Nell var det något som värmde till lite i magen. I Nells uttryck såg jag Sissi (SUCh Stanroph Sincerely Yours) Nells mormor. Sissi var en av min mammas rikiga ögonstenar, som om hon ser detta kommer hon nog inte bli smickrad över att jag jämför en lerig Nell med hennes dröm. I mammas värld är Sissi och Bessie (SUCh Combine Best Wishes) två idealhundar och Nell det svarta fåret. Haha! Om inte annat kan ni säkert avgöra på bildkvaliteten vilka bilder som föreställer Nell och vilka som föreställer Sissi, men visst är de lika?

Puh. Nu har jag precis kommit hem från en jobbig dag i skolan + på jobbet och ska möta upp Sara för en skön promenad i solen. Isen har äntligen gått på de små sjöarna bakom universitetet, så vi ska precis som igår promenera till den största och hänga där i solen medans Nell och Billy badar, gräver och rullar runt i gräsen samtidigt som James kutar runt som en galning.

Igår när vi var nere vid sjön var Nella i sitt esse. Hon jagade gäss, simmade efter tennisboll, simmade en egen tur, grävde som en tok, rullade runt i gräset, lekte med tennisbollen och avslutade med ett litet tokspel. Just nu verkar det som att hon är rätt bra i ryggen för hon haltar inte mycket alls och det gör mig så lycklig att se henne njuta av livet.

Tänk att hon fyller 10 år i sommar min skruttis. I snart 10 år har hon varit min bästis <3 Jag har sett henne utvecklas från en lite småfånig unghund till en trygg individ. Visst har det inte alltid varit helt lätt med Nell, men jag kunde fått betydligt värre. På senare tid tycker jag att Nell har utvecklat ett par karaktäristiska tantdrag. Hennes hörsel blir mer och mer selektiv och hon är inte längre rädd för att ryta ifrån när småpojkar kommer med oanständiga förslag.

Såhär firade Nell påsk i år.

 

 

Mamma och pappa hade ärenden i Örebro i helgen så de passade på att titta förbi och bjuda på pizza. Uppskattat! På min begäran tog de även med sig mina spårgrejer och några rådjursklövar. Igårkväll passade jag på att sortera bland prylarna och, hör och häpna, tvätta spårlinan.

Nell älskar att spåra, men har inte gått något på minst ett år. När jag tog fram lådan med grejerna låg hon och stensov i hallen, men när lådan öppnades såg jag att hon liksom sniffade till och var vaken på ett kick. Först blev hon alldeles tokig och for runt i hallen. Sedan lugnade hon sig, men satt alert och övervakade mitt arbete noga.

Älskade Nell! Ikväll ska jag cykla till coop och inhandla lite blod så att jag kan ut i skogen och lägga ett spår till Nella.


Till helgen kör vi förhoppningsvis en prova-på-dag med några kompisar genom Studentgatans Hundträningsnätverk. Kul!

Bilden föreställer Malin med Nells mamma Bess, som älskade att spåra!

Idag la jag ett klurigt närsök vid en omkullfallen ek till Billy och Nell. Använde mina allra minsta dummys och gömde dem ordentligt under grenar, på eken och hängandes i grenar. Med Nell var planen att göra Billy lite sotis. Med grabben var planen att belöna med tennisboll bakåt vid varje inleverering för att höja sökmotivationen som ibland tryter efter några skick. Min förhoppning är att dummisarna ska bli mer värda att hitta när förstår att de leder till det bästa på Billys lista just nu: tennisbollen. Det är kul att se att all lekträning under vintern har lett till att föremålen är mer laddade än någonsin.

Billy fick gå ut tre gånger och låg i bra. Det märks att han är laddad efter vintervilan och tennisbollen höjde honom ytterligare en nivå. Han är hyfsad på att söka längs marken, men missar lätt de på högre höjd eftersom han är dålig på att höja näsan.

Nell imponerade stort genom att också ta in tre hur smidigt och effektivt som helst. Hon är verkligen som en enarmad bandit att träna. Vissa dagar jackpot, andra bara missar. Jag har slutat engagera mig de dagarna hon är off, då får hon lulla bäst hon vill. Men idag var en bra dag. Då blir jag varm i hjärtat.

På kvällen mötte vi upp Sara & James och gick längs sjön där isen äntligen har gått. Billy tog ett dopp medan James och Nell vallade gäss. Det är häftigt att se hur Nell smyger och nästan "eyar" som en Border Collie, och inte minst att se James sträcka ut i äkta whippetfart. Jisses vad mark han tar i ett språng!

.
Igår tog vi tåget till Örebro och pluggvardagen igen. Fyra dagars påsklov var över på ett ögonblick, men jag fick mig i alla fall ett gott skratt på vägen. I väntsalen på Eskilstuna tågstation var det fullt med folk eftersom det regnade ute. Billy la sig coolt på golvet och satte igång med en intimtvätt varpå en liten flicka högt och tydligt utbrast: Mamma, gillar den där hunden att slicka sig på snoppen? Mamman fick ett sjå med att förklara och när jag spanade lite runt omkring mig såg jag att det var få som inte drog på munnen eller fnissade lite i smyg.

Jag har påsklov och det är underbart skönt. Tror inte jag har haft en helt läsfri period som denna sedan jag påbörjade min utbildning. I onsdagskväll tryckte jag ner datorn och gummistövlarna i min ryggsäck och släpade hem Nell och Billy till Hållsta. Där möttes vi av familjen, hundgänget och framför allt Billys småsyskon Tessa och Toddy som blivit kvar lite längre än syskonen.

Påsklov! Jag har bakat bröd för första gången i mitt liv
samt njutit av Boelsbullar och farmors hallonsaft på altanen

I torsdags var det dags för årets första kurs. Mamma och Tino skulle gå avstämning inför nybörjarklass för Anita Norrblom, en av de absulot bästa instruktörerna jag haft förmån att träna för så självklart hängde jag med. Det var sex ekipage på kursen. Den var upplagd som ett nkl b-prov och hundarna fick i turordning gå igenom övningarna som om det vore på prov, men fick hjälp och stöd om de behövde. Efter varje hund fanns det plats för diskussion kring hundarnas arbete, eventuell problemlösning och Anita kunde även redogöra för hundarnas arbete ur ett domarperspektiv.

Hundarna på kursen representerade flera olika typer. Det var tre jätte duktiga jaktlabradorer med überfokuserade förare som gjorde imponerande arbetsinsatser, men alla hade problem med passiviteten. En beskrev det som att hennes hud ersattes med en alien under passivitet. De andra var mer diskreta, men pep. Sedan var de ytterligare två jaktlabradorer (såklart). Den ena var en hane på ett år som också var duktig, men behövde lite mer rutin och struktur. Den andra var en tik som inte ville ta vilt. Det sjätte ekipaget var mamma och Tino. Tino är ju inte redo för provstart än men mamma tyckte det var kul med en avstämning.

Summa summarum är väl att Tino påverkades rejält av situationen och inte riktigt känndes som sig själv. Inte helt förvånande måste även söket stärkas. Det var jätte spännande att se hundarna i arbete och sedan höra diskussionen efteråt. Att se hundarnas skillnader och likheter, förtjänster och svagheter. Att söka kvalitéer i arbetet istället för fel. Anita är underbar som instruktör!

Idag är vädret underbart. Vi har gått promenad längs med strandängarna med hela gänget och alla fyrbenta passade på att ta ett vårdopp i ån. Imorgon åker mamma, Mille, Boel, Benka och jag till Åkers Styckebruk för att träna för Bitte Lind (kennel Lopplådans). Kick-off för säsongen för Billy och mig kan man säga!

"Dåerevår!" har Lindi gått och trallat hela helgen och hon fick rätt. Det är vår. Snön håller på att släppa greppet om studentgatan äntligen. Idag när jag promenerade hem från skolan sken solen, jag såg några krokuslökar som började titta fram och det satt tre glada killar och drack kaffe på bänken utanför min port.

Helgen som var gick i festlighetens tecken. På fredagskvällen var jag ute och åt med Jensa, på lördagskvällen var det fest med Sara och hennes tjejer och på söndagen bar det äv till Stockholm för att fira min kusin som fyllt 18. Kom tillbaka först på måndagsmorgon. Jyckarna fick ha sleepover hos snälla Sara och verkade ha haft det prima. Nell blev inte ens speciellt glad av att återse sin matte, viftade bara lite på svansen från korgen. Billy däremot blev så glad att han knappt kunde hålla sig på marken.

Förresten så tragglar Billy och jag vidare med läggandet och det fria följet. Igår testade jag köra extern belöning i form av blötmatsbelöning i skål istället för kast med leksak. Även om det inte är riktigt lika motiverande som kast med boll tycker Billy att det är en rolig belöning som är värd att jobba för. Läggandet är favoritövningen och han börjar även bjuda på det utanför träningspassen vilket är trevligt. Igår när jag ute på promenaden stoppade ner handen i bollfickan på västen i sökande efter min mobiltelefon slängde han sig ner platt på mage. Sånt gör mig glad!

Här om dagen skrev jag i bloggen om Nellans matglädje, men att Billy aldrig skulle  plocka upp något från marken. Inte ens om det var en rå morot som är hans favoritsnacks. Nyss var jag ute på den sista kisseturen för kvällen runt kvarteret med hundarna. Plötsligt kom Billy utsmygandes ur ett buskage och såg lite märklig ut med en konstig bula i kinden. När jag frågade honom vad han hade där spottade han ut en halv morot framför mina fötter. Haha, fy så jag skrattade!

Igår skar Nell, som bekant, upp ett jack i tampdynan. Det började läka fint över natten och hon har verken velat slicka på det eller sjåpat sig när jag tvättat det. När vi skulle ut på långa turen idag tänkte jag att det kunde vara smart att skydda såret med lite självhäftande linda runt den skadade trampdynan, men med lite plastband runt benet förändrades plötsligt Nellans tillstånd. Från att inte haft ont alls blev hon plötsligt döende och var alldeles övertygad om att frambenet skulle ramla av. Hon gnällde och kunde absolut inte stödja på frambenet. Men så fort vi kom ut i friska luften glömde Nell bort sitt kritiska tillstånd och röjde på promenaden som vanligt. Hon är en riktig dramaqueen min Nell!

Denna vecka har varit hemtentavecka och jag har mest suttit placerad med arslet nedtryckt i soffan och jämrat mig över litteraturen. Vanligtvis har jag inte några större problem med lite mer komplicerade resonemang eller engelska texter om jag bara anstränger mig för att förstå, men dessa i kombination är var denna kurs bjudit på och det är verkligen ingen barnlek. Hua! Idag börjar jag äntligen se ljuset i tunneln, men som vanligt är det svårt att veta om ens svar verkligen är de som läraren tänkt sig.

Det har även blåst motvind på andra plan. Billy har under en tid haft lite problem med öronen. De blir röda och irriterade och så kliar han och får nästan som små sår. Jag misstänker att det fuktiga vädret kan vara en bidragande faktor. Nu får han örontvätt och behandling varje kväll.

Igår på promenaden såg jag plötsligt blod i snön. Efter en snabbkoll av hundarna upptäckte jag att Nell skurit sig i en trampdyna. Såret är inte speciellt djupt men långt och det är en stor skinnbit som liksom glappar. Hur hon lyckades med det är för mig ett mysterium. Det finns ingen vass skare på snön, och den är inte heller så borttöad att marken kommit fram.

Den sista sjuklingen är min älskade dator. Makapären fyller 3 år i sommar och har de senaste månaderna blivit fruktansvärt slö och seg. Först misstänkte jag virus men efter att ha kört en mängd olika viruskontroller och snackat med Norton antivirus supporten två gånger har jag fortfarande inte hittat något. Funderar på att blåsa hela hårddisken och starta upp den från noll i helgen, men vi får se.

Nell är galet hungrig just nu. Redan långt innan de normala mattidrna kan hon börja tigga och när maten väl står på sväll (jag serverar käket lite uppblött) hänger dregglet i långa trådar från hennes haka. Ute är hon lycklig över att den smältande snön plötsligt bjuder ett helt smörgåsbord av läckerheter som legat och smaskat till sig en hel vinter under det vita täcket. Jag har skojat och sagt att "det som göms i snö kommer fram i tö, och hamnar sedan i Nells mage". Det har faktiskt gått så långt att jag får ha henne kopplad förbi den västa sträckan inne på bostadsområdet.

Billy är ju som bekant av en helt annan natur. Han håller sig nöjt till sitt torrfoder. När jag bjuder på en rå morot knaprar han snabbt i sig den för dte är en favorit, men aldrig att han skulle plocka en när han är ute. Då han han viktigare saker för sig.

I början av året började mitt foderförråd sina. Min jyckar käkar Magnusson Kennel. Våra hundar har käkat det så länge jag kan minnas typ. De mår bra, sätter fina pälsar och är prisvärt. Dessutom är det inte sprayat med fett som många andra foder så att det blir inte geggigt i fickan om man som jag, använder torrfodret även som godis. Det trixiga med Magnussons är att det inte är så vanligt i butik. Mamma tar hem det på pall och när jag hade Les Oples var det så lätt att bara slänga med en säck när jag ändå var hemma och hälsade på.

För att jag skulle få lite betänketid på hur jag skulle lösa problemet köpte jag en 10kg säck med coops hundmat, coop dogz. Billig skit, men eftersom mina hundar varken växer eller är i hårt arbete just nu tänkte jag att det inte spelade så stor roll. Båda älskade faktiskt fodret och blev inte risiga i kistan. I helgen kom dock min snälla pappa och lämna de av två säckar Magnusson Kennel så nu går de på sin vanliga diet igen.

Annars förstår jag faktiskt inte den här foderhetsen som vissa tycks lida kronsikt av. Blanda massa foder och byta hit och dit känns ju mest överambitiöst. När det nu finns så måna fodersorter vore det väl konstigt om inte något passade.

En diet som annars tilltalar mig är den omdiskuterade BARF. Hundarna jag arbetade med i england utfodrades enligt BARF och de var i riktigt fin kondition samt hade superfin munhygien. I dagsläget känns dock BARF alldels för omständigt för mig. Dessutom tror jag att det är lättare i England där det finns små lokala slaktare som gärna sålde ben och slaggprodukter till en billig penning.

Kikade in på klickerklok.se, läste lite i bloggen och avslutade med ett besök i shoppen. De hade jättefina kampleksaker med fårskinn, men även en leksak väldigt lik en som jag knåpade ihop själv i somras. Här kan ni läsa om hur jag tillverkade dem. Jag är verkligen ingen hejjare när det kommer till syslöjd (var en av två tjejer som spikade med killarna istället för att ha syslöjd med tjejerna i högstadiet) men dessa är inte alls svåra att pyssla ihop själv om man är sugen.

Tillvänster är bild lånad från klickerklok.se, till höger är mina varianter

Helgen som passerat fick Jens och jag tillökning i lägenheten med min lillasyster Linda och Doris. Vi pluggade ihop, kollade lite film och hade picknick i skogen.

I stamtavlan heter Doris Combine Merry Message, hon är dryga 2 år gammal och har i början av året haft en valpkull med Billy. Mamma gör en det retrieverarbete med henne och Linda & Doris har gått agilitykurs ihop. Dompan är en glad tjej som är pigg på det mesta och väldigt fokuserad i arbete. Hon tilltalar mig i sitt sätt är en tik jag verkligen skulle kunna tänka mig att ha en valp efter i framtiden.

Den här helgen fick Doris åka tåg, buss och bo i lägenhet, alla tre för första gången i sitt liv. Hur gick det då? På tåget charmade hon först en dam till massa kel, sen somnade hon. På bussen var det riktigt trångt, så det blev lite flåsigt men annars lugnt. Lägenheten flyttade hon in i som om hon aldrig gjort något annat. Delade dyna med Nell och reagerade inte på ljud från andra lägenheter. Det enda Doris hade invändningar mot var det faktum att vi inte klev upp klockan sex på morgonen och serverade frukost som hon är van vid, men lät oss ändå sussa till åtta. Vilken pärla den hunden är!

Idag känns det tråkigt och tomt. Nell och Billy snusar i hallen, men jag kikar hela tiden efter den tredje hunden och det är alldeles för mycket plats bredvid mig i soffan.

Nu är det sannerligen töväder. Det slaskar & plaskar, drippar & droppar. Har verkligen fått chansen att sätta min Kavat-kängor jag köpte på mellandagsream på prov och so far so good.

Idag hade det töat fram en smal remsa gräs, eller tja gräs/lera längs med husväggen på ett par hus på studentgatan. Jag har läst på en del om lydnad under vintern och testade lite fotgående och lägganden med Billy på gräsremsan idag. Det viktigaste för mig är att Billy bjuder rätt attityd under träningspassen. Skit samma om det blir lite haffsigt ibland, bara han tycker att vi har skoj.

När jag tränar fotgåendet börjar jag med att kasta ut några leksaker och sedan ber jag honom gå fot. Han bjuder en härlig attityd och är på tå eftersom han vet att han får rusa till valfri grej när jag säger varsågod. Jag upplever att ju fler leksaker som finns utkastade desto intensivare blir Billy. När han går bra släpper jag honom och han fullkommligt exploderar och kastar sig över sin utvalda leksak. Under fotgåendet har jag inget krav på ögonkontakt, men fokus på uppgiften. Han får inte flacka med blicken utan ska vara koncentrerad på det han gör.

Ni lydnadsfolk - den där stelopererade nacken ;) era hundar traskar på med är den något som ingår i bedömningen? Jag har undrat ett tag men inte lyckats hitta något i bestämmelserna som säger att den är något krav. Hur ligger det till?

Under vintern har vi tränat lite frivilliga lägganden ganska sporadiskt. Som alltid när jag ställer noll krav tycker Billy att det är svinskoj. Ofta är de första två försöken klockrena och belöning kommer i fom av kast med leksak/boll. Vi det tredje försöket är hon dock oftast så uppe i varv att han går ner i busställning med rumpan i vädret, viftande svans och så rycker det liksom i hela kroppen på honom. Då kan jag inte annat än skratta. Idag klämde han till och med i med en litet skall och det gör mig så glad att se min ganska stama kille lätta på locket och spralla till.

Nu väntar vi på att Lindi och Dompan (Combine Merry Message) ska dimpa in och göra oss sällskap över helgen. Filmtitt, plugg och hundträning står på schemat.

Finaste Doris, foto: Linda Widebeck