Japp. Nu sitter jag nedsjunken i soffan i Örebro med mina bästisar snusandes i hallen. Nästan som att jag tror att crufts-resan bara var en dröm. Jag har shoppat, sett massa fina goldisar och framförallt träffat Phillippa. Det har varit några intensiva dagar och att jag bara sovit några timmar i natt gör att kroppen känns tung och huvudet segt. Efter en ofrivillig löptur på slutet har jag även ont som tusan i smalbenen. Nu vätar ett bad och en tidig nedbäddning i sängen.

Jag hade ingen kamera med mig eftersom min gamla digitalkamera inte tar några vackra bilder längre, men Mille var flitig med kameran och jag hoppas kunna visa lite smått och gott här sen.

Avslutningsvis vill jag bara visa vad Britt-marie som haft hand om Nell & Remy skiver om helgen (Billy fick vara hemma i Hållsta och leka med sin lillebror istället). De verkar ha haft det toppen. Tack Britt-marie och Nisse!

Oj, vad mysigt vi har haft det. Långa promenader med snö och med fika i solen. Remy och Nell har nu förstått vad vår röda lilla ryggsäck innebär .... det innebär att det blir lång promenad och dessutom chans på knäckebröd när de andra tar kaffe. Jag har aldrig upplevt en sådan matglad hund som Remy, dock inte alltid lika kul som när hon glatt hittar gammal häst-skit .....men en underbar vovve är det! Nell är en elegant dam som trots detta gillar att rulla runt i snön och ge ifrån sig några slags grymtanden. Det har varit jättekul att ha dem här - vill nästan inte skicka hem dem!

Jösses vilken stress jag lever i just nu. Nytt jobb, seminarieuppgift, engelska-assignment och en tenta som närmar sig. Kämpar som en tok för att få allting färdigt nu innan CRUFTS och just nu ser det ut som jag ska lyckas sånär som på lite läsning som jag antagligen hinner få gjord på planet.

Ikväll tar jag tåget hem till tuna och lämnar av hundarna hos Britt-Marie och Nisse där de ska få bo. Känns skönt. Nellsan har bott där en gång tidigare så hon bör känns aig lite hemma och dessutom finns ingen hård asfalt eftersom det är på landet. Hon har ju lite svårt med hårda underlag numera.

Tidigt på fredag avgår vi mot Skavsta och sedan är det England som gäller till och med måndag. Jag har varit på CRUFTS en gång tidigare och ser fram emot att se alla hundar, hundsporter och prylar igen. Det kan verkligen inte liknas med något vi har i Sverige. Jag har även ett gäng vänner från min tid i England som jag hoppas på att lokalisera och morsa på, framför allt Phillippa och hennes team som har uppvisningar alla dagarna.

Tanken får mig att sakna min tid med Phillippa och Peter på Keepers Cottage. Några av de mest slitsamma men också roligaste veckorna i mitt liv. Jag är så oerhört glad att jag tog chansen att åka den där hösten. Min första dirigering, spännande dagar på freld trails, koncentrerade labradorer, glada golden och galna spaniels, daggen i sockerbetsfälten, oändliga stubbåkrar och ljungen på de skottska hedarna är bilder som för evigt etsat sig fast i mitt minne.

På eftermiddagen gav Billy, Nell och jag oss ut på skidtur. Eller först körde jag rundan ett varv med bara Billy och sedan hämtade vi Nell och tog kortturen runt åkern så att donnan också fick sträcka på benen. Vill verkligen att hon ska ta det lite lugnt med sin rygg nu några dagar, men hon får heller inte heller bara ligga inne och bli stel. Samtidigt måste ju Billy motioneras som vanligt och då blev detta en bra lösning tänkte jag innan jag gav mig ut, men fy tusan vad jobbigt det var. Så jobbigt att jag var tvungen att slänga mig på backen ett tag under den sista svängen och hämta andan lite.

I morse klev vi upp tidigt och gjorde oss redo att åka till tåget klockan 08.00 eftersom jag behövde tillbaka till Örebro för att hinna till ett möte i eftermiddag, och just nu vet man ju inte riktigt hur och när man ska komma fram när man reser med Sj. Tåget var dock inställt och vi fick åka segaste bussen istället. Tur att mina jyckar har blivit så vana att resa. Det var inga problem alls.

Nella har ätit smärtstillande och anti-inflammatoriskt tre dygn nu och verkar inte besväras av sin onda rygg. Skönt. Men den här händelsen fick mig att bestämma mig. Jag har hört mycket gott om Stefan Rosén på ReDog i Västerås, och jag kommer att boka en tid åt Nella där. Kanske kan han inte berätta något nytt, men jag måste chansa. Har sparat mina slantar ett tag nu och kan faktiskt inte komma på något bättre än att investera dem i min bästa kompis.

Såhär trött är Nella efter att ha rest i dryga 2 timmar

Att min Nell är det finaste jag har kan nog inte undgått någon som då och då surfar in på den här bloggen. Därför är det värsta som finns när Nellsan är sjuk eller har ont. Det senaste åren har Nella inte haft någon vidare tur. När vi var nya i Örebro bröt hon klor två gånger efter varandra och tillbringade minst en månad med sko, tratt och koppel, och det här året inledde hon med livmodersoperation. Men båda dessa åkommor kan vi leva med. Såren läker och hon blir som vanligt igen.

Värre är det med spondylosen som upptäcktes för ett år sedan. Efter upptäckten märkte vi inget särskillt det första halvåret. Hon pensionerades från agility men hela våren och sommaren hängde hon med som vanligt, till och med när jag cyklade halvmilen varje morgon under sommarmånaderna för att trimma Billy inför höstens jaktprov sprang hon glatt med.

Under hösten kom hältan. En envis hälta fram som inte följde några regler utan kom och gick oberoende av aktivitetsnivå. Sen kom diagnosen att den berodde av spondylosryggen. Frampartiet överbelastas på grund av att hon avlastar ryggen och bakpartiet. En liten smidighetsövning gör vi dagligen för att försöka mjuka upp den stela ryggmuskulaturen, BOT-täcket används flitigt och koppel varvas med frihet på promenaderna.

Vinterns snö har varit bra för Nell och hältan har nästan försvunnit då hon i snön aktivt måste jobba med bakpartiet och på så sätt tar mer vikt där. Därför blev bakslaget desto hårdare när Nell i söndagskväll slängde sig ner på marken och skrek efter att ha hoppat över en snödriva. Jag kände igen symptomen direkt och förstog att hon brutit el broskbrygga, alternativt håller på att odla en ny. Efter ett dygn började rimadylen göra sitt och idag är hon nästan sig själv igen.
.

Nells rygg när spondylosen upptäcktes för ett år sedan

Nells rygg i början av 2010

 

En bild på Troopers bror i Belgien ramlade in i min inbox för några dagar sedan. En snygging precis som Truppe må jag säga.

Brorsorna Stanroph Super Trooper & Stanroph Spot On

Idag kom vi om möjligt ännu kortare på vår promenad. När jag väl kommer till spåren i skogen går det hyggligt att ta sig fram eftersom snön är packad under det lösa. Det är vägen dit som är problemet eftersom vi måste korsa ett fält dit all snö blåser eftersom det är så öppet. Där det var som djupast fastnade jag först. Fast som berget. Sedan fick jag KRYPA på snön. Att liksom hasa fram på smalbenen och underarmarna gav en större tryckyta och jag sjönk inte så djupt. Bad en stilla bön om att ingen såg mig där jag ålade mig mig fram. Måste sett fantastiskt roligt ut med två hundar som kämpade sig fram med en krypande tjej bredvid som om hon låtsades att hon var en hund eller nått!

Bjuder på ytterligare en film idag. Kennel Combine's kennelträff 2009 är det som har förevigats. Men den här gången är det inte jag utan min syster Malin som står för redigeringen.

Ikväll roade jag mig med att surfa runt på lite diverse hundshoppar online. Varför kommer alltid de största shoppingsugen över en när man har det knapert på kontot? I alla fall ramlade jag in på en sida som sålde kanindummys. Najs tänkte jag eftersom Billy älskar mammas kanindummy, en relativt stor dummy helsydd i kaninskinn,  som används väldigt sparsamt för att spara på den.

Den här var dock utformad efter en lite annan idé. Tanken är väl att den liksom ska hänga och slänga som en riktig kanin eller hare. Den finns i tre varianter beroende på vikt, 1,2 eller 3 kg, återfinns hos dummy shop och kostar mellan 150-260 kr beroende på vikt.

Jag kan inte påstå att den tilltalar mig speciellt mycket. Jag har hittills aldrig träffat på någon hund som ogillat pälsvilt för att det varit tyngre eller hängt och slängt, istället har jag mött hundar som har svårt för just pälsen och här hjälper ju dummien inte.

Å andra sidan vet jag flera hundar som har svårt med att packa stor vitfågel och här kanske dummien vara till hjälp då hundarna vänjer sig att bära tyngre där de inte kan få in allt i käften.

Vad tror ni om dummy shop's kanin-dummy?

Urk. Sitter i skol-biblioteket och jobbar med hemtentan som ska vara inne på måndag. Även om det är avigt kan jag ändå känna att jag ligger bättre till än vad jag brukar vid den här tiden i arbetsprocessen. Dock tycker jag att den suger musten ur mig. Jag tar alltid mina uppgifter på ett så stort allvar och blir lätt spänd. Det resulterar i att jag blir trött och lite matt. Därför passar jag på att gå hundpromenaden på förmiddagen och sedan dra av några timmar i biblioteket. Jag blir både roligare på promenaden för mina jyckar och sen kan jag lämna dem hemma trötta med gott samvete.

Någon som däremot varken är trött eller hängig är min Nell. Hon är piggare än hon varit på länge. Ofta blir en tik piggare efter en livmoderoperation eftersom den ofta legat länge i kroppen. Jag trodde dock inte att det skulle bli en sån här skillnad eftersom jag inte upplevt Nell som seg eller lunkigare innan. Men hennes nya energi är otroligt uppiggande i hemtentetider.

På mornarna far hon runt som en yster valp i snön, hon leker med leksaker och vill att jag ska kasta iväg dem åt henne, överlag är hon mycket mer träningsvillig och igår skällde hon på mig när hon ansåg att jag knöt skorna för länge när vi skulle ut. Till saken hör att Nell tar ton EXTREMT sällan och jag kan räkna på handen de gånger jag hört henne skälla om man bortser från under lek.

"Busiga leksak - kom fram, jag vet att du gömmer dig här!"

.

Min älskade Nella

Alla hjärtans dag bjöd igår på det vackraste vädret så länge. Underbart, men det i kombination med att det var söndag betydde tyvärr massa ilskana skidåkare i skogen. Typiskt, för jag hade gärna gått där. Men trots att det blev korta rundan istället var vi ute snudd på två timmar i den härliga solen.

Nells leksak var lite "busig" och ville inte ligga still

.

Sara tror att hon kan springa ikapp James

.

Nu "busar" leksaken med Billy

.

Det här med "dagens outfit" är ju ett väldigt vanligt bloggfenomen. Det har jag förstått av att läsa bland annat min klasskompis Anni's blogg. I hundblogg-världen är ju detta dock inte riktigt etablerat. Kanske för att vår klädsel inte är lika varierad. Visserligen anpassar jag min outfit till väder och vind, men kör i princip på en outfit per årstid. Ungefär såhär ser min vinteroutfit ut:

* Vit stickad bomullsmössa från Race Marine. Mjuk och klirar inte i pannan.
* Röd eller svart Snusnäsduk runt halsen för att inte släppa in kallluft.
* Grön Juniorskidjacka från Helly Hansen.
* Fjällräven Fox Trousers
* Väst från ITAB med jättemycket bra fickor för träningstillbehör. Slänger på den över jackan.
* Gore-Tex sko från KAVAT alternativt Muck Bootsen "Muddy".
* Oavsett sko stoppar jag i mina sköna Super Feet sulor.

Ibland tycker jag att det kan vara svårt att hitta bra hundkläder, dessutom gärna studentvänlig prisklass. De lite dyrare plaggen på min lista är antingen presenter eller ärvda. Jag att det vore prima om vi hundägare kunde tipsa varandra och bekväma och funktionella plagg. "Dagens Outfit" kanske inte är så himla tokigt ändå? Fast vi kunde kanske kalla det "Säsongens Outfit". Om någon känner sig manad så släng upp en bild på era favo-vinterplagg på egna bloggen, eller skriv en kommentar här!

Idag grattulerar mina blonda kamrater sin whippet-kompis James som fyller två år, men de formulerar sig lite olika:

Billy är ordentlig och högtidlig. Han harklar sig, säger "Har den äran på födelsedagen" och avslutar med att skaka tass. Han har räknat ner dagarna och tränat sina moves väl.

Nell har framtills nyss noll koll på att James fyller år, klappar lillekillen lite på axeln och säger "Grattis Pysen! Då bjussar du väl på tårta efter promenaden?"

Det blev träning igår. Oj, vad det blev träning. Efter att ha pulsat snö med hundarna en dryg timme somnade jag på soffan. Vaknade en halvtimme senare och insåg att det var en kvart tills jag hade stämt träff med Ida på gymmet. For upp, grävde fram cykeln och trampade dit. Passet vi körde hette "Push & lift" och utfördes med hjälp av bräda och skivstång. Det var jobbigt, men inte konditionskrävande. Därför stannade jag kvar även till nästa pass som var ett jympapass. Fy, vad jobbigt det blev!

Idag har jag varit produktiv. Klev upp halv åtta för att hinna ge doggys en lite längre tur på morgonen för nu väntar en hektisk dag. Först föreläsning 10-12, sedan hem och luncha och kissa hundarna. På eftermiddagen blir det till att jobba med ett grupparbete ett par timmar. Har tänkt vara hemma till halv fyra senast för att hinna ta ut djuren innan klockan fem då min 1,5 timmes engelska lektion börjar. Puh!

Insåg att jag inte visat er bilderna på när Billy fick dra pulka när jag var hemma. Han tyckte att det var lite läskigt, men kom in i det efter ett tag. Att vi gjorde det i knädjup snö gjorde att han tyckte att det var superjobbigt och jag undrar om han inte hade lite träningsvärk sen...

Idag är det söndag och solen skiner. Ett tillstånd som jag brukar älska. Men inte idag. Jag har huvudvärk och känner mig seeeeeg. Inte blir det bättre av att jag har tusen saker att göra, men inte orkar ta mig samman och få dem gjorda.

Med Nellsa är det fortsatt bättre. Hon är pigg och verkar inte störd av såret på magen alls. Igår fick hon följa med på en kortare tur i koppel. Jag tycker att det är faktastiskt att en hund knappt fyra dygn efter att ta blivit uppsprättad, grötad i och sedan ihopsygg vill hänga med på promenad.

Kommer ni ihåg när jag skrev om att jag ville köpa klövjeväska? Det behövde jag inte för jag fick låna en av Mille. Billy har fått prova den på två promenader. Första gången bara väskan och andra gången fyllde jag ut fickorna med plastpåsar för att han skulle få känna på hur bred den blev. Han är inte alls brydd av att bära den. Tvärt om tycker jag att han sträcker lite extra på sig.

Nu är mamma ute med sina jyckar och Billy fick följa med henne, men när de kommer tillbaka ska jag låta honom dra vår gamla hundpluka enn slag tror jag.

.

Natten mellan tisdag och onsdag sov jag på klinkersgolvet i hallen bredvid Nell. Det kändes lugnast så för bådas del. Onsdag blev sedan en jobbig dag. Nell var helt vilse i pannkakan och spydde värre än tjejen i exorcisten. Det fanns liksom inte någon Nell i henne. Hennes ögon var grumliga och hon bara låg under sin filt i hallen när jag inte baxade ut henne för att låta henne kissa. På kvällen fick hon äntligen behålla sin medicin och igår var hon mycket, mycket bättre.

Redan när vi vaknade  igårmorse såg jag att hon var tillbaka, och när hon viftade lite på svanstippen fick jag det bekräftat. Älskade Nell. Vilken lättnad! Hon sov dock större delen av gårdagen, men såg till att hela tiden vara där jag var. Idag är hon fortsatt trött, men kom nyss med en leksak och ville ha uppmärksamhet. Min Nell är tillbaka!

Nell i onsdags

Bloggar snabbt från Nellas dyna i hallen. Allt har gått bra, men stumpan är frusen efter narkosen och riktigt groggy. Eva berättade att livmodern inte alls sett fin ut och på ett sätt känns det skönt att operationen verkligen var nödvändig eftersom jag tycker så hemskt synd om henne nu när hon ligger och huttrar under en tjock yllefilt med elementet bredvid på full fräs.

För 1,5 timme sedan lämnade jag in Nell för operation. Hon fick lugnande och sedan satt jag kvar hos henne tills hon var trött och tung i kroppen. Ändå försökte hon kravla efter mig när jag reste mig och det högg såklart lite i hjärtat, men samtidigt känns det så oerhört tryggt att lämna henne hos Eva, Mona och Anna på Hvarsta.

Nu sniglar sig minuterna fram när jag går och väntar på att de ska ringa och säga att jag kan komma och hämta henne. Jag har ägnat mig åt att grundligt städa hallen där hon ska få bo de närmsta dygnen och steriliserat en stor galondyna som hon ska få sova på.

När jag har varit i Örebro har Nella fått vara hemma med flocken och enligt bilderna (nedan) ser hon ut att ha haft det prima liv trots inflammationen.
.

Tv: Nell & Doris, Th: Remy, Doris & Nell


Combineligan minus Magda: Billy, Tino, Nell, Doris & Remy

I fredags på Annalysen fick ju Nella antibiotika mot sin uppstartande livmoderinflammation. Hon har varit pigg och glad hela tiden. Enda sjukdomstecknet har varit rätt kraftiga blodflytningar. Så allt är ju defivitivt inte som det ska. Idag blev det bestämt att Eva opererar henne imorgoneftermiddag.

Jag känner både en sor lättnad och viss oror. Lätnad därför att Pyometra är en obehaglig sjukdom. Jag har upplevt den själv ett några gånger, och hört många obehagliga historier. Min första hundkärlek Stella insjuknade akut när hon var dräktig och blev riktigt, riktigt dålig. Jobbiga minnen med tvångsmatning med hennes favoritmat ugnspannkaka får det att knyta sig i magen på mig. Därför är det en lättnad att bli av med skiten nu när Nella är i så god kondition. Ändå kan man ju inte låta bli att känna sig lite obehaglig till mods. Det är ändå en operation hon står inför.

Igårkväll for jag tillbaka till Örebro hundlös för då visste jag ännu inte hur snabbt vi skulle kunna få en tid på Hvarsta. Så idag blir det skola och plugg för min del. Imorgon åker jag tillbaka till Etuna och stannar där tills Nella är så pigg och kry att hon orkar resa till Öret igen.

Mattes hjärta  ♥

På Tandlavägen 18 i Skogsbrynet svävar vi just nu på moln. Som alltid i valptider är det mesta upp och ned, även om vi börjar få ordning på torpet nu. I köket ligger Doris med sina sju 16 dagar gamla valpar, och i datorrummet ligger Magda med sina fyra hely nyfödda små korvar. Dorisvalparna är Billy far till och Magdavalparna blir hans småsyskon.

Igår fick jag vara med när vi gav Doris valpar köttfärs för första gången. Alltid lika häftigt. De små som precis öppnat ögonen och dittills bara diat vet ganska snart precis vad de ska göra med den lilla köttfärsklumpen man håller framför nosen på dem. Sen att bordsskicket inte är det bästa får man väl ha förståelse för ;)
.

Doris med sina sju underverk

.
Idag var födelsen av Magdas små såklart den stora händelsen. Allt blir lite upp och ned när tikarna valpar tycker jag. Man går liksom på nålar hela dagen. Allt annat skjuts åt sidan. Man förbereder med tidningar och rena handdukar, och sedan blir allt bara kladd ändå. Förtjusning blandas med ett obehagligt sug i magen. Speciellt när den första valpen dröjer efter att värkarbetet satt igång. Lycka när de fyller lungorna med luft för första gången.
.

Fy, idag känns det bara som att jag har flängt omkring på massa tråkigheter med hundarna i släptåg.

Historien började egentligen i måndags när jag upptäckte att Billy var kär i Nell. Märkligt eftersom det är nästan tre veckor sedan hon avslutade sitt löp. Ringde min mor som direkt sa "Jaha, nu håller hon antingen på att bli skendräktig eller få livmoderinflammation". Jag avvaktade och ett par dagar senare var allt frid och fröjd igen.

Igårkväll när jag kom hem från agilityträningen berättade Jens att Nella hade kissat inne. Märkligt igen. Kollade då igenom Nell och upptäckte att hon hade en brun-röd flytning. Misstänkte direkt livmoderinflammation. Idag klev jag upp tidigt på morgonen och ringde min bästa rådgivare: mamma. Efter att hon sagt att jag skulle kolla upp Nella direkt ringde jag Djurkliniken Annalysen. De hade tid om jag kunde komma på stört. Ringde Taxi och for till kliniken...

...Där röntgade de Nell och kollade vita blodkroppar. Röntgen visade en något förstorad livmoder, men blodprovet tydde inte på infektion (än). Eftersom det var fredag och de hade kort om personal fick vi recept på antibiotika och en operationstid nästan vecka, ifall att. Men då är min favoritveterinär Eva C tillbaka så har hon tid att kolla Nell i veckan gör jag det hellre i E-tuna.

Därefter släpade jag mina hundar på bussen hem i 45 minuter. Trångt som sjutton och 40 minuter längre tid än taxi, men bra mycket billigare för en student som just pungat en taxiresa samt fet klinikkostnad. Direkt hemma i lägenheten slet jag åt mig väska och tog bussen till tågstationen för att ta tåget till E-tuna. Vid bytet i Arboga var tåget inställt och vi fick ta ersättningsbuss till Eskilstuna där min snälla mamma hämtade mig. Gissa om jag var trött på kommunaltrafik då!

Nu är jag hemma i Tuna över helgen och ska snuffa på Billy/Doris-valparna. Dessutom hoppas jag på att Magds barn bestämmer sig för att se dagens ljus.