Att min Nell är det finaste jag har kan nog inte undgått någon som då och då surfar in på den här bloggen. Därför är det värsta som finns när Nellsan är sjuk eller har ont. Det senaste åren har Nella inte haft någon vidare tur. När vi var nya i Örebro bröt hon klor två gånger efter varandra och tillbringade minst en månad med sko, tratt och koppel, och det här året inledde hon med livmodersoperation. Men båda dessa åkommor kan vi leva med. Såren läker och hon blir som vanligt igen.

Värre är det med spondylosen som upptäcktes för ett år sedan. Efter upptäckten märkte vi inget särskillt det första halvåret. Hon pensionerades från agility men hela våren och sommaren hängde hon med som vanligt, till och med när jag cyklade halvmilen varje morgon under sommarmånaderna för att trimma Billy inför höstens jaktprov sprang hon glatt med.

Under hösten kom hältan. En envis hälta fram som inte följde några regler utan kom och gick oberoende av aktivitetsnivå. Sen kom diagnosen att den berodde av spondylosryggen. Frampartiet överbelastas på grund av att hon avlastar ryggen och bakpartiet. En liten smidighetsövning gör vi dagligen för att försöka mjuka upp den stela ryggmuskulaturen, BOT-täcket används flitigt och koppel varvas med frihet på promenaderna.

Vinterns snö har varit bra för Nell och hältan har nästan försvunnit då hon i snön aktivt måste jobba med bakpartiet och på så sätt tar mer vikt där. Därför blev bakslaget desto hårdare när Nell i söndagskväll slängde sig ner på marken och skrek efter att ha hoppat över en snödriva. Jag kände igen symptomen direkt och förstog att hon brutit el broskbrygga, alternativt håller på att odla en ny. Efter ett dygn började rimadylen göra sitt och idag är hon nästan sig själv igen.
.

Nells rygg när spondylosen upptäcktes för ett år sedan

Nells rygg i början av 2010