Vi har en Finsk Champion i familjen!
Det har kommit rapport från Åland. SEU(u)Ch Combine Nintendo, Tino, blev idag även Finsk Utställningschampion när han blev 3a med CERT i bästa hankonkurrensen. SEU(u)Ch Combine Quite A Miracle, Tessa, knep även 2a platsen i bästa tikkonkurrensen med rescervcert. Nu inväntar jag mamma (och pappa) för att dela ut lite grattiskramar - Tino är nämligen familjens första Finska Champion!
Flocken ♥
Denna helg blev de åter en tripp till Hållsta. Mamma och Pappa är på Åland för att semestra lite och ställa ut Tino och Tessa, så jag är inkommenderad att ta hand om gänget här hemma. Jag är ofta stressad de veckor jag vet att jag inte kommer att vara i Stockholm på helgen, den är ju liksom catchup tiden man har för att beta av det man inte hunnit under veckorna. Men så fort jag passerar Rossviksgården, när man nästa är hemma på kennel Combine, är det som att ett slags tryck över bröstet släpper. Jag har noterat känslan flera gånger. Hemma i hundgänget blir jag liksom lugn, speciellt om jag är ensam med djuren. Vår fina flock ♥
Flickan och kråkan
Viltträningen går vidare. Sedan viltpasset med Vanja har jag tänkt så att det knakat. Varför gick det plötsligt så bra? Mänger av scenarior och framgångsfaktorer har jag spekulerat kring. För att veta vad som gjorde att det plötsligt funkade är ju grundläggade för att kunna återskapa succén. Utefter det har jag spånat på hur vi ska träna vidare och har kommit fram till att:
- Tessan är faktiskt som bäst när hon kommer upp på rätt hög stressnivå. När vi ska träna med vilt ska hon alltså vara 'igånggasad' till rätt nivå innan hon får jobba.
- Konkurrens är verkligen en sporre för Tessa. Antagligen ska vi inte träna med vilt när det bara är hon och jag. Billy, eller annan 'familjemedlem' får gärna vara med på träningspasset.
- Om hon skulle gå ifrån ett vilt bråkar jag inte med det. Istället får Billy hämta in det - givetvis med tonvis av beröm rakt framför nosen på henne.
I söndags hade mamma tinat en kråka och tränat lite med sina djur. När jag åkte till Stockholm fick kråkis följa med - tanken var att träna enligt ovan nämnda kriterier på måndagseftermiddagen. Men när vi gick kvällsturen i parken på kvällen var Tess aldeles spattig och full av energi, så jag hämtade kråkis, satte hundarna och smög ut och gömde den lite vid en buske.
Därefter fick Tessa sitta passiv medan jag ägnade mig åt Billy ett tag innan jag tog fram henne och riktade upp henne mot busken. Hon var riktigt het och for iväg som ett skott, framme vid kråkan var upptaget något tveksamt men hon greppade på eget innitiativ och satte full fart mot mig. Ca 10 meter från mig släppte hon den plötsligt liksom i farten, men vände självmant om och plockade den igen, fram till mig och lämnade av på två ben. Jag passade på att låta henne hålla kråkan riktigt länge medans jag berömde för att få henne att förstå att just hållandet premieras.
Samma procedur upprepade vi sedan i måndagskväll, på en ny plats men med exakt samma utfall. Att hon släppte den när hon närmade mig är absolut inget jag lägger någon vikt vid i det här skedet. Visst skulle det vara ännu bättre om hon höll hela vägen, men jag väljer istället att se positivt på det faktum att hon sedan plockar upp den igen på eget initiativ!
Samma procedur upprepade vi sedan i måndagskväll, på en ny plats men med exakt samma utfall. Att hon släppte den när hon närmade mig är absolut inget jag lägger någon vikt vid i det här skedet. Visst skulle det vara ännu bättre om hon höll hela vägen, men jag väljer istället att se positivt på det faktum att hon sedan plockar upp den igen på eget initiativ!
Storstadshundar
Helgen har spenderats hemma på kennel Combine. En lång regnig lördag mötade vi med SSRK-Ungdom hemma i mamma och pappas kök och söndagen blev den största aktiviteten en skön svamptur i skogen. Jyckarna har även fått sig varsin schamponering och blivit lite trimmade av min mor.
Nu är vi dock tillbaka i storstaden. Imorse lämnades Foppa in till en bilmek och därför fick vi ta t-banan till jobbet. Bill är ju van men Tessan fick för andra gången i sitt 2,5 åriga liv sätta sina tassar i Stockholms underjord - och för första gången i rusning. Trängsel, skakiga tåg, proppfulla perronger, stressade människor, ljuden från gnisslande eller förbisvischande tåg, branta trappor och trånga stinkande hissar.
Då blir man lite varm i hjärtat av att allt liksom bara funkar. Ett par gånger sneglade hon upp på mig en aning oroligt för att liksom kolla så att allt var okej, och när jag nickade och gav en snabb klapp köpte hon situationen. Resultatet av en sunt avlad och korrekt uppfostrad samt miljötränad jycke. Jag vill klappa min mamma på axeln och säga "bra jobbat!"
Billy som omslagspojke!
Vilken trevlig överraskning jag fick när jag kom hem till mamma och pappa och hittade senaste numret av Apportören i brevlådan - med Billy på omslaget. Jag har skrivit en artikel om Ungdoms SM till Apportören och skickade in en helt gäng med bilder i samband med den, och tydligen valde de bilden på Billy till omslagsbild!
Baksidan med hanhund
Här om sistens skrev jag en hyllning till min (då) fantastiska Billy. Idag är han billig. Min kollegas goldentik löper och Billy är kär. Det kan kanske låta gulligt med lite romantik, men där kan jag direkt göra er besvikna. För Billy intar inte någon chamroll när han blir förälskad, o nej! Istället antar Billy ett alter-ego som mamma och jag kallar för "Billy-Bock".
Billy-Bock tycker inte att maten smakar speciellt gott. Han är inte heller så sugen på att träna eller över huvud tagaet att samarbeta alls för den delen. Billy-Bock vet inte alls hur man går fint i kopplet, han släpar sin matte som en liten vante till varenda liten doftfläck. Där ska det tuggas, blåsas löppar och dreglas lite. Billy-Bock kan dessutom lyfta på benet jättehögt och hur många gånger som helst på promenaden.
Billy-Bock tycker inte att maten smakar speciellt gott. Han är inte heller så sugen på att träna eller över huvud tagaet att samarbeta alls för den delen. Billy-Bock vet inte alls hur man går fint i kopplet, han släpar sin matte som en liten vante till varenda liten doftfläck. Där ska det tuggas, blåsas löppar och dreglas lite. Billy-Bock kan dessutom lyfta på benet jättehögt och hur många gånger som helst på promenaden.
Inomhus har Billy-Bock svårt att slappna av, när han är som värst ligger han som en blöt fläck, skakar lite lätt och gnisslar i nått hörn. Och gud förbjud om hans matte ber honom att vara tyst. Då hukar han som om matte vore på väg att misshandla honom. Fast trots att han går matte på nerverna kan hon inte låta bli att tycka lite synd om honom.
Dessutom öppnar Billy-Bock upp dörren för ett gäng andra alter-egon som intar Billy. Sprätt-Jocke är en av dem, han kan sprätta iväg grästuvor med bakbenen hur långt som heslt. Gnäll-Pelle är en annan, vad hans kännetecken är kan ni nog lista ut. Pinsammast av alla är nog ändå Prins-Charming som intar Billys kropp när förälskelsen (eller annat trevligt substitut) uppenbarar sig. Då är det bröstet ut, studds i fötterna och upphissning av öronen som gäller. Toppas ofta med ett högfrekvent och längtande gnäll.
Dessutom öppnar Billy-Bock upp dörren för ett gäng andra alter-egon som intar Billy. Sprätt-Jocke är en av dem, han kan sprätta iväg grästuvor med bakbenen hur långt som heslt. Gnäll-Pelle är en annan, vad hans kännetecken är kan ni nog lista ut. Pinsammast av alla är nog ändå Prins-Charming som intar Billys kropp när förälskelsen (eller annat trevligt substitut) uppenbarar sig. Då är det bröstet ut, studds i fötterna och upphissning av öronen som gäller. Toppas ofta med ett högfrekvent och längtande gnäll.
Mannen i mitt liv
I helgen har köpenhamnsgänget besökt Stockholm. Vi har visat dem runt lite, lunchat på djurgården, haft pizzakväll på östermalm, jag har fått promenadsällskap på Kärsön och igår var vi ute och slirade. Och ja, det blev några öl så idag är huvudet rätt tungt och då blir jag lätt blödig. Alldeles nyss kom jag exempelvis på mig själv att med en tår i öronvrån stå och beundra Billy när han stod och blickade ut över parken. I sånna tillfällen kan han verkligen vara bland det vackraste jag vet. De små välformade öronen, pepparkornsögonen, resningen, den gyllenfärgade pälsen och blänker i solen - ja till och med det skallaiga partiet på svansen - jag älskar allt. Billy Boy, mannen i mitt liv... fick jag välja en karl att leva resten av mitt liv med skulle det utan tvekan bli honom.
Träning med vilt
Tessan är en jycke som i dagsläget inte är spontan på vilt. Lite tråkigt och också konstigt för hon tog vilt utan några större problem som ung. Sen plockade hon dem plötsligt inte längre. Intresset fanns, men att gripa var svårt. Jag har accepterat läget och tänkt att det inte gör så mycket, man kan ju träna och starta på WT om man vill. Men visst vore drömmen att kunna starta på något prov i framtiden. WT i all ära - men det är ju ändå proven som känns ' på riktigt'.
Igår skulle Vanja ut och träna vilt med Akira. Tessa, Bill och jag följde med som kastare. Efter att Kira fått jobba med olika moment en bra stund kände jag att Tessan var riktigt taggad av att ha fått titta på så länge. För att ta upp henne lite högre i stress/aktivitetsnivå lät jag Billy jobba lite med fåglarna först. Därefter hämtade Tess två markeringar med and helt klockrent och höll/bar även både kanin och mås. Vilken lycka!
Nu ska vi fortstta bygga på detta. Inte bli för ivriga, utan skynda långsamt och se vart det kan leda. Åh, men vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att ha lite vilt att träna med regelbundet här i Stockholm!
Igår skulle Vanja ut och träna vilt med Akira. Tessa, Bill och jag följde med som kastare. Efter att Kira fått jobba med olika moment en bra stund kände jag att Tessan var riktigt taggad av att ha fått titta på så länge. För att ta upp henne lite högre i stress/aktivitetsnivå lät jag Billy jobba lite med fåglarna först. Därefter hämtade Tess två markeringar med and helt klockrent och höll/bar även både kanin och mås. Vilken lycka!
Nu ska vi fortstta bygga på detta. Inte bli för ivriga, utan skynda långsamt och se vart det kan leda. Åh, men vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att ha lite vilt att träna med regelbundet här i Stockholm!
Tessa apporterar and som unghund, innan 'låsningen' kom.
Vattenträning med Vanja
Igår mötte jag, Tessan och Billy upp Vanja och hennes Akira efter jobbet för lite träning på Järvafältet. Vatten stog på schemat och det blev två olika enkelmarkeringsövningar. I den första landade dummies ute i ett glest näckrosparti och svårigheten låg i att hunden fick gå en bit upp på land för att lämna av. Tessan skötte det strålande på första försöket och fick på försök två hämta ett linjetag på land vi lagt ut tidigare innan hon fick ta in vattenmarkeringen. Hon köpte upplägget och jobbade fint.
Den andra vattenmarkeringen var lite mer skymd och landade i en vass. Tessan fick ligga i och söka i vassen ett bra tag innan hon lokaliserade dummien, men egentligen gjorde det arbetet mig nästa gladare än det i stort sätt fläckfria arbetet i första övningen. Att hon är ihärdig och ligger kvar i området och söker trots att hon inte finner direkt är en egenskap jag värderar högt.
Det är roligt att träna ihop med Vanja, hon har bra idéer på övningar och är lätt att bolla tankar med. Hennes jaktlabbe Kira är som en svart oljad blixt och det är roligt att se skillnaden i Tessan och Kiras arbeten. För skillnader finns det, även om båda löser uppgifterna.
Det är roligt att träna ihop med Vanja, hon har bra idéer på övningar och är lätt att bolla tankar med. Hennes jaktlabbe Kira är som en svart oljad blixt och det är roligt att se skillnaden i Tessan och Kiras arbeten. För skillnader finns det, även om båda löser uppgifterna.
Ikväll står lathet på vårt schema. Det blir nog en lång, avslappnande tur på kärsön med ett par närsöksövningar på sin höjd. Sen ska vi bara dega ikväll. Tid för reflektion och att låta kunskaperna sjunka in och slå rot är också viktigt!
Rallylydnadskurs tillfälle 2
Igår var det dags för kurstillfälle 2 på rallylydnadskursen som Billy och jag går ihop. Många skyltar är bekanta för mig och Billy kommer ihåg ganska mycket även om kunskaperna givetvis behöver slipas till lite.
Igår gick vi igenom skyltarna där man ska stanna och ta fram hunden sittande framför en, nos mot näsa. Därifrån ska hunden sedan antingen gå tillbaka till sidan genom att gå/vända tillbaka på vänstersidan och föraren eller gå på högersidan om föraren, runda bakom ryggen och sluta upp på vänstersidan. Olika skyltar ber om olika 'tillbakagångar'.
Billy och jag håller på och tränar tre olika signaler för att skilja momenten åt.
FRONT - sätta sig framför mig nos mot näsa
RUNT - höger ingång för att komma tillbaka till vänstersidan
FOT - vänster ingång för att komma tillbaka till vänstersidan
Utöver dessa använder jag 'här' för att få honom att följa med mig på vänstersidan, stanna, sitt och ligg. Igår upptäckte jag att det dessutom finns en skylt där hunden ska stå. Det kan inte Billy göra på kommando. Hur ska man träna in det mån tro?
Och ni rally-freaks där ute, är det ytterligare något kommando som jag kan ha nytta av i de lägsta rallyklasserna?
Igår gick vi igenom skyltarna där man ska stanna och ta fram hunden sittande framför en, nos mot näsa. Därifrån ska hunden sedan antingen gå tillbaka till sidan genom att gå/vända tillbaka på vänstersidan och föraren eller gå på högersidan om föraren, runda bakom ryggen och sluta upp på vänstersidan. Olika skyltar ber om olika 'tillbakagångar'.
Billy och jag håller på och tränar tre olika signaler för att skilja momenten åt.
FRONT - sätta sig framför mig nos mot näsa
RUNT - höger ingång för att komma tillbaka till vänstersidan
FOT - vänster ingång för att komma tillbaka till vänstersidan
Utöver dessa använder jag 'här' för att få honom att följa med mig på vänstersidan, stanna, sitt och ligg. Igår upptäckte jag att det dessutom finns en skylt där hunden ska stå. Det kan inte Billy göra på kommando. Hur ska man träna in det mån tro?
Och ni rally-freaks där ute, är det ytterligare något kommando som jag kan ha nytta av i de lägsta rallyklasserna?
Den här skylten tror jag inte fanns när jag testade Rallylydnad för några år sedan. Kan det stämma?
BIS på Farsta Open Show!
Den gångna helgen blev en helg med kontraster. Höstväder och sekreterarjobb i elitklassen på SSRK Östras jaktprov i Eskilstuna i lördags. Det blev en kall och lång, men väldigt lärorik dag - som alltid när man hjälper till på jaktprov. Jag skrev åt domare Sune Nilsson och han hade även Bitte Sjöblom som domarelev så jag passade givetvis på att lyssna till deras diskussioner sinsemellan också.
Igår (söndag) var det däremot solsken och sommarväder på Goldenklubbens Open Show i Farsta. Jag fick äran att visa en glad och sprallig Tessa som sprang hela vägen fram till BIS-placeringen. Fina Tessan! BIS-2 var SEU(u)Ch Dewmist Side By Side.
Igår (söndag) var det däremot solsken och sommarväder på Goldenklubbens Open Show i Farsta. Jag fick äran att visa en glad och sprallig Tessa som sprang hela vägen fram till BIS-placeringen. Fina Tessan! BIS-2 var SEU(u)Ch Dewmist Side By Side.
Skämmer bort Billy-boy...
I Bromma, där jag bor, finns sveriges största typ husdjursbutik. Den påminner mig lite om Petco-butikerna i USA. Igår gjorde jag ett besök på Bromma Zoomarknad för att köpa lite tugg till hundarna. De säljer nämligen svenska grisöron, knorrar och sånt. Känns bra på något vis tycker jag. På väg ut hade de en låda med specialpris på kamprullar med fårskinn. Klart ska Billy ha en kamprulle i fårskinn, täkte jag och slog till. Den ska vi ha med på rallykursen på måndag!
Jag önskar henne en fin höst
Den här veckan har Nellan varit piggare än på mycket, mycket länge. Hon tenderar att bli lite piggare på hösten, och visst har det varit lite höst i luften den senaste veckan? Igår travade hon med ett hyfsat spänstigt steg och här om morgonen var hon så pigg att hon gallopperade ner till parken. Hon sover såklart fortfarande massor, men när hon är vaken kommer hon kräver uppmärksamhet och vill träna sina gamla trix (=äta blodpudding).
I början av sommaren kändes Nellan ofta skruttig och med en klump i halsen tänkte jag att jag skulle ge henne en sista fin sommar. När hon fick gräva sten i strandkanten hur mycket hon ville, njuta av promenader i sin takt, bli bortskämd med godbitar och bara spendera mycket kvalitetstid ihop. Bortsett från att hon bodde hos mamma ett par veckor blev det också så. Det går inte alltid, men jag lägger verkligen ner mycket tid och energi på att Nella ska ha det så bra som det bara går.
När hösten är på intåg och hon känns såhär pigg är det med glädje i hjärtat jag inset att jag nog inte behöver ta avsked av min vän riktigt än. Nu tänker jag att jag ska göra mitt yttersta för att hon ska få en fin sista höst. Hon ska få njuta av härligt friska höstmornar, söka godis i blåbärsriset, sitta och titta på änderna i Judarsjön och rulla sig i höstlöven.
När Nella var som skruttigast fick jag vid ett par tillfällen frågan om jag kände mig förberedd på ett liv utan henne. Vad svarar man på det? Jag svalde, tog sats och svarade att 'ja, jo det förstod jag nu att hon inte skulle finnas för evigt'. Men inuti växte klumpen i halsen. Kan man någonsin vara förberedd eller redo att leva sitt liv utan sin bästa vän?
I början av sommaren kändes Nellan ofta skruttig och med en klump i halsen tänkte jag att jag skulle ge henne en sista fin sommar. När hon fick gräva sten i strandkanten hur mycket hon ville, njuta av promenader i sin takt, bli bortskämd med godbitar och bara spendera mycket kvalitetstid ihop. Bortsett från att hon bodde hos mamma ett par veckor blev det också så. Det går inte alltid, men jag lägger verkligen ner mycket tid och energi på att Nella ska ha det så bra som det bara går.
När hösten är på intåg och hon känns såhär pigg är det med glädje i hjärtat jag inset att jag nog inte behöver ta avsked av min vän riktigt än. Nu tänker jag att jag ska göra mitt yttersta för att hon ska få en fin sista höst. Hon ska få njuta av härligt friska höstmornar, söka godis i blåbärsriset, sitta och titta på änderna i Judarsjön och rulla sig i höstlöven.
När Nella var som skruttigast fick jag vid ett par tillfällen frågan om jag kände mig förberedd på ett liv utan henne. Vad svarar man på det? Jag svalde, tog sats och svarade att 'ja, jo det förstod jag nu att hon inte skulle finnas för evigt'. Men inuti växte klumpen i halsen. Kan man någonsin vara förberedd eller redo att leva sitt liv utan sin bästa vän?
Rallylydnadskurs
Igår kväll gjorde jag och Billy repris på rallylydnadsplanen. Vi gick ju en kurs för fler år sedan i Örebro, men har inte direkt grejat något mer med det sedan dess. I ärlighetens namn gick vi mycket den kursen för att komma ut och träna på att fokusera på matte trots bråkig och brokig grupp med hundar. Allt för att preppa inför provsäsongen.
Nu är provsäsongerna över för farbror B’s del och jag tänkte att lite rallylydnad kunde bli en kul hobby för oss. När jag hittade en nybörjarkurs i Bromma slog jag till och anmälde, så fem måndagskvällar kommer vi nu att repetera grundkursens moment och igår kväll var första tillfället.
Mitt första intryck av kursen var att den kändes lite rörig. Mycket information på en gång. Att gruppen känns ganska spridd förkunskapsmässigt gör det nog lite svårt för instruktören också. Men jag skapar mina egna förutsättningar, känner ju min Billy utan och innan och ser till att vi har kul och får kvalité i träningen.
Bill är ju en jycke som lätt blir splittrad i en ny grupp och får fokus utåt istället för inåt i ’vår’ bubbla. Godis blir inte så gott och tennisbollen lagom kul. Igår förvånade han genom att direkt fokusera på mig, trippa med förvänt, jobba aktivt för belöningen och bjuda lite beteenden spontant. Jag tror vi kommer ha kul på den här kursen!
Tre nöjda jyckar
Idag har jag och Tessan varit och tränat lite apportering ihop med Vanja, Matilda och deras jyckar. Vi tränade i en hage med lite halvhögt gräs där vi började med att ställa oss i en triangel och kasta markeringar åt varandra. Därefter använde vi två av områdena som targetområden och växlade med varandra att skicka jyckarna på linjetag till dem.
Markeringarna skötte Tessa störtfint. Den första landade mitt ute i gräset, men med en ledningsstolpe en bit från nedslagsplatsen som referenspunkt. Snabb ut, gick över den, fick i vind, vände om, fann och snabb in. Snyggt jobbat. Nästa markering landade också i gräs, men framför en buske som referenspunkt. Samma snygga jobb här, fast hon fick arbeta med vinden lite annorlunda. Det blåste lätt motvind. Hon var snabb ut, men slog ner på tempot några meter innan och sick-sack'ade framåt till dummien, fann och snabb in. Kul att se att hon arbetade så snyggt med vinden!
Dirigeringsjobbet var svårare för henne, men jag tycker hon löste det på ett okej sätt med tanke på förutsättningarna jag gett henne. På kort (30-40 m) avstånd kunde hon hämta i båda områdena. När vi backade blev det svårare. Hon tappade minnesbilden lite och litade nog inte helt på sig själv eller mig. Jag fick kalla in och göra om.
Bill var med och fick hämta en markering som han skötte snyggt och en dirigering som han visserligen löste, men ursopigt. Inget som sänkte grabbens humör dock, han tyckte han var kung som vanligt. Haha! Under tiden låg Nella och tuggade tuggben på filt i bilen. Hon fick komma ut och sträcka på benen och mingla lite en stund före och efter träningen och verkade nöjd med det. Ikväll ligger tre trötta, nöjda hundar vid mina fötter!
Markeringarna skötte Tessa störtfint. Den första landade mitt ute i gräset, men med en ledningsstolpe en bit från nedslagsplatsen som referenspunkt. Snabb ut, gick över den, fick i vind, vände om, fann och snabb in. Snyggt jobbat. Nästa markering landade också i gräs, men framför en buske som referenspunkt. Samma snygga jobb här, fast hon fick arbeta med vinden lite annorlunda. Det blåste lätt motvind. Hon var snabb ut, men slog ner på tempot några meter innan och sick-sack'ade framåt till dummien, fann och snabb in. Kul att se att hon arbetade så snyggt med vinden!
Dirigeringsjobbet var svårare för henne, men jag tycker hon löste det på ett okej sätt med tanke på förutsättningarna jag gett henne. På kort (30-40 m) avstånd kunde hon hämta i båda områdena. När vi backade blev det svårare. Hon tappade minnesbilden lite och litade nog inte helt på sig själv eller mig. Jag fick kalla in och göra om.
Bill var med och fick hämta en markering som han skötte snyggt och en dirigering som han visserligen löste, men ursopigt. Inget som sänkte grabbens humör dock, han tyckte han var kung som vanligt. Haha! Under tiden låg Nella och tuggade tuggben på filt i bilen. Hon fick komma ut och sträcka på benen och mingla lite en stund före och efter träningen och verkade nöjd med det. Ikväll ligger tre trötta, nöjda hundar vid mina fötter!
