Den här veckan har Nellan varit piggare än på mycket, mycket länge. Hon tenderar att bli lite piggare på hösten, och visst har det varit lite höst i luften den senaste veckan? Igår travade hon med ett hyfsat spänstigt steg och här om morgonen var hon så pigg att hon gallopperade ner till parken. Hon sover såklart fortfarande massor, men när hon är vaken kommer hon kräver uppmärksamhet och vill träna sina gamla trix (=äta blodpudding).

I början av sommaren kändes Nellan ofta skruttig och med en klump i halsen tänkte jag att jag skulle ge henne en sista fin sommar. När hon fick gräva sten i strandkanten hur mycket hon ville, njuta av promenader i sin takt, bli bortskämd med godbitar och bara spendera mycket kvalitetstid ihop. Bortsett från att hon bodde hos mamma ett par veckor blev det också så. Det går inte alltid, men jag lägger verkligen ner mycket tid och energi på att Nella ska ha det så bra som det bara går.

När hösten är på intåg och hon känns såhär pigg är det med glädje i hjärtat jag inset att jag nog inte behöver ta avsked av min vän riktigt än. Nu tänker jag att jag ska göra mitt yttersta för att hon ska få en fin sista höst. Hon ska få njuta av härligt friska höstmornar, söka godis i blåbärsriset, sitta och titta på änderna i Judarsjön och rulla sig i höstlöven.


När Nella var som skruttigast fick jag vid ett par tillfällen frågan om jag kände mig förberedd på ett liv utan henne. Vad svarar man på det? Jag svalde, tog sats och svarade att 'ja, jo det förstod jag nu att hon inte skulle finnas för evigt'. Men inuti växte klumpen i halsen. Kan man någonsin vara förberedd eller redo att leva sitt liv utan sin bästa vän?