Utvärdering Nordisk Vinnare 2011
Ibland tror jag att vissa fått för sig att utställning bara handlar om att på dagen gå in och springa ett vänstervarv samt visa hur hunden ser ut i profil. Självklart handlar det övervägande om att ha en exteriört bra hund, men jag vill påvisa hur många mer detaljer som spelar in. Jag är övertygad om att hundens utstrålning och sättet man visar upp hunden på spelar roll i bedömningen – inte minst i en så konkurrenstuff ring som goldenringen.
Jag delar givetvis med mig av detta för att dokumentera för mig själv hur Billy och jag såg ut i ringen på mässan - men också för inspirera andra till hur man kan jobba med sin personliga utveckling i utställningsringen. Jag tar gärna emot kritik och funderingar på det jag skriver och visar!
Bakom varje reslutat...
Jag tror nog de flesta som tävlar sina hundar har lagt ner gediet arbete på att träna inför tävlingsstarten. Lydnadshundens grundträning påbörjas tidigt, agilityhunden måste läras alla hinder och den grundläggande jaktträningen påbörjas ofta redan så fort valpen lämnat valplådan, för att nämna några exempel.
Men utställningsträningen då? På utställning bedöms ju inte ekipaget efter hur väl detaljerna i ett visst moment ser ut, utan hur väl hunden stämmer överens med domarens tolkning av rasstandarden. Behöver man verkligen träna då?
Svaret är ja, och i det här fallet handlar det on att förbereda sig själv ovh hunden för att lyckas så bra i ringen som möjligt. Och det finns en mängd olika moment man bör öva in. Att visa rörelser är exempelvis inte bara att springa i en cirkel, utan kan brytas ner i oändligt många beståndsdelar. Fart, riktning, koppel, hundtolerans, utstrålning, start och stopp är några delmoment man bör träna på.
På samma sätt som jag förbereder Billy och mig inför en start på ett jaktprov har jag även en plan för hur vi ska göra när vi entrar utställningsringen. Jag har studerat hur domaren bett de tidigare ekipagen att föra sig - och funderat ut en plan för hur jag visar Billy på ett så förtjänstfullt sätt som möjligt. Var ska jag ställa mig när jag går in? Ställa fritt eller peta med benen? Vilket godis/leksak börjar jag med - och vilket sparar jag till konkurrensen?
Hemifrån har han redan grundträningen. Mamma la en bra grund på honom som valp - och jag känner honom så väl och vet ofta exakt hur jag ska göra. Oftast visar jag honom utifrån en noga inövad mall, ett system vi båda är trygga och känner igen oss i. Den mallen tränar vi då och då hemma - och nu veckorna innan mässan en liten stund varje kväll.
Den enda bilden på mig och Billy från mässan, jag hittat hittills. Här står han och viftar
på svansen efter att jag fått honom att trampa om med frambenen med hjälp av
en signal med höger knä.
Farbror B - 2:a på Stora Sthlm
För mig var det andra gången jag visade hund på mässan (första gången var med Trooper år 2007). Även om domare, Hans Rosenberg, tidigare visat att han tycker om Billys typ var jag mycket osäker på om det skulle gå vägen idag. Billys päls är nämligen inte alls i toppkondition - vilket Hans också nämnde i kritiken - men uppenbarligen kompenserade hans övriga egenskaper. Bidragande var nog också att Billy var härlig att visa idag. Hon bjöd till, viftade på svansen och stegade på när vi visade rörelserna.
Som ni säkert vet kan man läsa följande i Golden Retrieverns rasstandard: "Rasen ska vara vänlig, tillitsfull och ha självförtroende". På Billys kritiklapp från idag fanns en mening som gick rakt in i hjärtat på mig: "Utstrålar trygghet rakt igenom" - Jag ser det som en av de vackraste komplimanger och är både stolt och tacksam över att få han en sån fin kamrat som farbror B!
Nintendo BIS-2 i Sala
Igår var det Tinos tur att glänsa igen då han blev bästa hane och BIS-2 på Sala Open Show. Billy-boy vann veteranklassen och hamnade på tredje plats i bästa han-konkurrensen. En fin dag det med!
För mig var nästan ändå det roligaste att Nellan var med. Att springa det där varvet tycker hon är lite onödigt, men är så glad och fin när hon står och viftar på svansen framför domarbordet. Det var hela fyra special veteran-damer på plats och Nellan placerades som nummer två med hederspris.
Mille-bilder kommer så småningom - så länge bjuder
jag på den här bilden som Linda tog med sin iphone.
Bilder från 'dogwalken'
Billy i tävlan mot en halv japansk spets
Visar rörelser för domaren John John Johnsson i tävlan mot en långhårig Collie
I glädjeyran uppmärksammade vi borde bytt plats innan bilden togs.
Veteranernas line-up med Billy-boy i täten!
2:a, MULTICHAMP Noiden's Right On Time
3:a, MULTICHAMP Rowleys Touch Of Magic
Södermanlands Vackraste Veteran
Igårkväll var det ju som jag skrev dags för deltagande i Södermanlands vackraste hund, och jag kom dit med en BIR-veteran men hem med Södermanlands Vackraste Veteran - Underbara Billy!
Tävlingen som var öppen för alla hundar som vunnit BIR, BIM eller BIR-veteran under 2010 och 2011 gick av stapeln i Vilsta i lördags. Vi hade funderat hemma på hur man skulle klä sig för ett sånt här arrangemang och beslutat oss för att klä oss i kjol/klänning, strumpbyxor och kavaj och det var tur för det var allt lite gala-stämning i luften och alla var uppklädda.
Kvällen inleddes klockan 17 med en liten invigning och lottning. Tävlingen avgjordes nämligen ungefär som en cup, där man möttes två och två och vinnaren gick vidare till nästa omgång. Tillslut fanns bara två hundar kvar som möttes i en final. Det var i ordning gjort ungefär som en 'catwalk' med bord uppställda längs med sidorna där publiken satt. I änden på 'catwalken' var det pyntat med blommor och ett område där man kunde ställa upp hundarna.
Billy deltog bland veteranerna och kändes fin de gångerna vi var inne. Han viftade på svansen och travade med ett bra steg. Han gillar ju applåder och sträckte mer och mer på sig allt eftersom tävlingen fortskred. I finalen funderade domaren länge och gav sedan vinnarrosetten till mig och Billy. Vilken underbar känsla!
Mille fanns som vanligt på plats och dokumenterade, men jag har inte hunnit få några bilder än.
Så länge kan jag ju visa Billys vinnarrosett, jag har aldrig sett en större - ännu mindre tilldelats en!
Vem blir Sörmlands vackraste?
Lite kul är att även Nell var kvalificerad att delta då hon faktiskt blev BIR-veteran på en SSRK-utställning den 24 oktober förra året. Lite ångrar jag faktiskt att jag inte skickade in en anmälan för henne också, men nu kan jag ju istället fokusera helt på Billy.
Grabbarna grus
På kennel Combine finns idag tre halvbröder med samma mamma, Magda - SEU(u)Ch Combine Flames of Fantasy. Billy är äldst, sen Tino och sist Toddy. Det är roligt att följa tre halvbröder, se deras likheter och olikheter.
För ett par dagar sedan var jag och uppdaterade Tino och Billys ögonlysningar, och då passade jag på att väga dem. Storleksskillnaden blev påtaglig på vågen. För farbror B stannade siffrorna på nästan 37 kg medan lilleman bara vägde typ 31 (han hade lite problem med det där att vara still på vågen - så resultatet pendlade lite).
Yngsta brorsan som innan han växte så det knakade gick under smeknamnet "Sparven", plockade förresten sitt femte cert med en tredjeplats i hanhundskonkurrsensen i Smedjebacken i söndags. Jag var inte med men mamma tog med sig Billy som visades i veteranklass utan CK. Märkligt att man kan tycka så olika om bröder!
Mamma och Billy i ringen i söndags
Både lycko- och olyckosam resa till Öland
I sommras började vi planera en resa till Öland. Vi skulle starta på fredagen, övernatta någon stans, semestra på lördagen och ställa ut Billy, Tessa och Toddy vid på Böda Camping på söndagen, där SKK arrangerade utställning. Trodde vi... ända tills vi kvällen innan avfärd insåg att uställningen visst var på lördagen!
På fredagen lämnade en fullpackad Volvo tandlavägen. Vi startade i god tid och utanför Kalmar stannade vi för att rasta hundarna en sväng. Skogen var ren och fin så hundarna sprang lösa. Precis vid bilen upptäckte Linda att Toddy blödde rejält från en framtass. Vi lyfte och tittade - ett djupt jack i den stora trampdynan. Snabbt la jag ett tryckförband och sedan hastade vi till Kalmars djurklinik där de genast sövde och sydde ihop honom. Det var en lite vinglig men glad kille vi hämtade ett par timmar senare. Den hunden viftar alltid på svansen, inte ens när blodet rann från tassen slutade den gå och enligt veterinären var det första tecknet på uppvak efter operationen försök till svansviftningar.
Sent kom vi fram till Orrefors där vi bokat vandrarhem, för vi hade ju inte tänkt åka till Öland förän dagen därpå! Därför blev det tidig uppstigning och en dryg timmes körning på lördagsmorgon. Lasta av grejer och en hund med drygt 10 ståltrådsdtygn i tassen som helst inte skulle gå på hårt underlag och sedan resa tältet. Puh!
Det var i allafall väl värt mödan eftersom dagens domare, Filip Jonsson, gav Billy BIM och dessutom BIR-veteran! Den högsta placering jag visat Billy till officiellt vilket såklart kändes häftigt. Min lillasyster Linda och Billys lillasyster Tessa stog också får en fantastisk prestation tillsammans med en andraplats i bästa tik konkurrensen och Tessas första reservcert! Tyvärr kunde vi inte stanna till finalerna, då vi hade så lång resväg hem. Lite tråkigt eftersom jag aldrig visat Billy i en finalring, men kanske får jag chansen någon annan gång...
Billy i den endkillda bedömningen i veteranklass. Han står alltid och viftar på svansen.
SKK Eskilstuna
Linda och Combine Quite a Boy som tilldelades CERT och R-CACIB
Förberedelser
Lördag, och Linda och jag bestämde oss för att gå en runda vi inte går så ofta med våra fyra djur. Dock gick vi lite vilse i skogen och var ute en bra stund. Visserligen visste vi att turen tar en dryg timme i vanliga fall, men eftersom vi hade Nella med får man dock räkna med skritt-takt och några små vilopauser så hon orkar och är fräsch hela vägen runt. Dessutom kunde jag en genväg på slutet så vi skulle slippa gå genom leran... trodde jag! Linda var inte helt nöjd med min senväg. Hahah, så kan det gå!
Nu har eftermiddagen/kvällen ägnats åt att packa bilen och duscha hundar. Imorgon är det SKK utställning i Eskilstuna för en domare som dömer golden för första gången. Ska bli spännande att se hur hon dömer. Vi har några hundar anmälda, och jag ska visa Billy och så troligtvis också Remy (Stanroph So Remember Me). Nu ropar Linda att Billy håller på och torkar tokigt, så jag bör kila ut och lägga hårstråna tillrätta!
Så här såg kennel Combines uppfödargrupp ut i Eskilstuna förra året.
Från vänster: Anna & Tino, mamma & Doris, Linda & Magda och sist jag & Billy
Billy BIS
SSRK Hammarö
Ja, det är helt okej att kalla mig galen. Galenskap tycks dock vara något som vi hundfolk alla tilldelats i olika mängd. Vi ska inte heller förglömma att jag har dessa två att brås på...
(Värt att notera är att jag inte knåpat ihop detta denna söndagsmorgon, utan faktiskt igårkväll.
Testar nämligen blogg.se's nya tidsinställningsfuktion. Smidigt, om det funkar dvs...)
Intensiva dagar & Open Show i Sala
De senaste dagarna har varit rusktigt intensiva. Jag är rätt van att hålla flera bollar i luften, men de senaste dagarna har jag vacklat. I skolan håller vi på att lägga grund för studien vi ska utföra i vår C-uppsats. Jag skriver ihop med min ständiga vapendragare Ida och ämnet är identitesskapande processer i media. Under vardagar har skolan inkräktat allt för mycket på min fritid. Visst hinner jag med hundarna som jag borde, men så mycket mer är det inte.
Helgen var dock till stor del pluggfri. I lördags var en stor Combine-liga i sala på Open Show. En trevlig dag med flera bra placeringar även om topplaceringarna uteblev. Roligt var att Billys mamma Magda hade en fin avelsgrupp där bland annat Billys helbrorsa Kirrie ingick. I söndags hade vi lite drop-in kalas för Mamma och mig hemma i Skogsbrynet. Av min familj fick jag två stora inramade fotografier på Billy och mig, tagna under hösten, och i en tredje matchande ram satt ett Championatdiplom.
Magdas avelsgrupp: Fr v. SE (u)UCh Combine Flames of Fantasy, Combine Headlight,
Combine quite a boy, Combine quite a Miracle & Combine Nintendo
Jag och Nell som blev 2:a med HP i special veteran klassen
BIR-Veteran
Men innan certet delades ut var det såklart veterandamernas tur att springa sina varv ringen. Jag visade Nell som för dagen var pigg och allert. Det var fyra hundar i klassen varav en var mammas championtik Magda och döm vår förvåning när Nell och jag blev placerade på förstaplatsen med klassens enda CK! Det var så galet att jag inte kunde sluta skratta när jag klev ur ringen. Min älskade Nell blev även BIR-veteran och fick drygt 10 år gammal för första gången sätta sin fot i en finalring, där hon placerades på en fjärdeplats.
Jag vet att jag är töntig men jag blir faktiskt lite fuktig i ögonen när jag skriver detta. Min älskade Nell, Combine-familjens svarta får, fick för en gångs skull lyckas. Detta blev Nells andra klassvinst i officiella sammanhang, men den första som jag visat henne till. En klassvinst har Nell tidigare i sin meritlista, året var 2001. Då gick hon i juniorklass och visades av min mor.
Ny domare
Imorgon bär det alltså av till Mjölby för SSRK-utställning. Lite spännande eftersom det är en ny domare som dömer golden. Kerstin Henriksson är hennes namn.
Vårt team imorgon är alltså som sagt mammas unga tik Tessa, Combine Quite a Miracle. Sen har hon Tino, Combine Nintendo i hanarnas öppenklass. Och till sist har vi både Magda, Combine Flames of Fantasy och min Nell, Combine Elle i veteran. Var ganska mycket hundar anmälda vilket ju alltid är kul!
Nu ska jag trä på Nella sin korsett så att pälsen ligger fint imorgon också. Herre, jag hör hur jag låter. Jag är ta mig tusan galen...
SKK Eskilstuna
Dagens roligaste var lilla Tessa som showade till sig BIR-valp rosetten. Hon är en fröjd att se i ringen då hon verkligen gillar att visa upp sig!
I grupptävlingarna blev Tessa utplockad bland dem som fick stanna lite längre, men hamnade sedan utanför placering. Kennel Combine hade även sin uppfödargrupp, innehållandes Billy, Magda, Doris och Tino, med i finaltävlingarna. Jag visade Billy som ledde gruppen och det kändes riktigt kul att trava in i den stora ringen med en grupp som man kan känna sig så stolt över att få vara en del av.
Tessa-bus har roffat åt sig sin BIR-valp rosett
.
Mamma och Billys lillebror Tino
.
Kennel Combines BIR-vinnande uppfödargrupp
Fr v. Billy, Magda, Doris & Tino
Specialen dag 3 - Utställning, jaktfinal & en guldhund till Mille
Specialens tredje dag inledde jag i domartältet i valpringen som ringrekreterare åt domare Gunela Asp, kennel Kolbäckens. En uppgift jag aldrig tidigare utfört men fann mycket intressant. Kanske skulle man satsa på att försöka få göra det lite då och då!?
Vid lunch bröts det för jaktfinalerna, ett mycket uppskattat inslag, som i år gick i högt gräs. Det är både imponerande och inspirerande att se så duktiga hundar och förare. Tyvärr förhindrades dock en av mina favoriter, Searover Ivatutt, att delta på grund av en skadad klo. Precis som alla andra imponerades jag speciellt av tyskan Petra Soons långa, fartfyllda och raka linjetag. Förra året filmade jag jaktfinalen, en film jag haft mycket glädje av och tittat på många gånger (den kan ni förresten se här) men tyvärr var inte årets final så filmvänlig då hundarna största delen av tiden var försvunna i högt gräs med bara en svanstipp eller två öron som stack upp.
Efteråt fortsatte utställningen och jag var inne i Special Veteran med Nell. Hon var glad och pigg, men fick se sig besegrad av Pias Dojjan som visades i fantastisk kondition. Nell tilldeledes dock ett HP, vilket får ses som en vinst i det här läget efterson domaren Kerstin Eklund, kennel Silkventure, var ganska snål med dem.
Utställningens finaltävlingar drog som vanligt ut lite på tiden pga. poängberäkningar och dyligt varför jag nästan dåsade till i min stol. När prisutdelningen för Dual Purpose-priset satte igång lyssnade jag föga uppmärksamt. När Mille & SE VCh Combine Just a Fantasy, "Berta" plötsligt ropades upp som vinnare kände jag hur det snörde ihop sig i halsen - det som jag faktiskt inte haft en tanke på! Efter ett par djupa andetag fick jag släppa ut Berta och lägga hennes koppel i handen på en lätt chockad Mille och hann slänga ett ögonkast på min mor som såg lika rörd ut som jag kände mig.
Därför vill jag avsluta med en hälsning till Mille & Berta: STORT GRATTIS TILL EN HEDERSVÄRD PRESTATION!
Handlingskurs för Fanny & Ulrika
Under en heldag har vi nu drillats och matats med tips, trix och fått praktisk träning. Jag känner mig ofta som en ok handler för mina hundar. Jag kan visa upp dem, men är inte på långa vägar något proffs. Jag visar alltid mina hundar fritt eftersom jag inte känt att jag haft kunskap och självförtroende nog att plocka med benen. Efter dagen känner jag dock att mitt självförtroende har växt, och att det nog ska kunna bli en proffsig handler jag med om jag bara ligger i och tränar!
En viktig insikt jag har kommit till under dagen är att handlingsträning faktiskt innebär mycket mer träning än vad jag tidigare trott, och det känns som en tröst att skickliga Fanny och Ulrika inte bara plockar en random hund och visar den till perfektion. Nu förstår jag ännu mer vilket jobb och målmedveten träning som faktiskt ligger bakom de trevliga presentationerna. Tidigare när jag tänkt på handlingsträning har jag uteslutande räknat in springa i ring, stå och vifta på svans, lite kontakt och kanske lite flytta ben. Men under dagen har vi brutt upp det i mycket mindre beståndsdelar. Visste ni exempelvis att hur och var man placerar kopplet på hundens hals när man ställer upp den påverkar linjerna jättemycket? Eller att handlerns mimik kan göra underverk för hela uttrycket? Fanny och Ulrika gick under dagen genom alla detaljer från början till slut. Allt från hur man får hunden att spetsa öronen på handtecken, till benplacering, figurer, rörelsehastigheter och mycket mer. De var stöttade, uppmuntrande och pedagogiska.
Tack till Fanny och Ulrika för en mycket trevlig kursdag!
Fanny och Ulrika visade med sina egna hundar, här med Heatwave Trick or Treat en
systerdotter till Billy som nyligen blev utställningschampion redan i en så ung ålder som 2år!
Ulrika demonstrerar och Fanny förklarar
Jag och Doris en kvalitetsbedömning med öppen kritik från Fanny.
Jag och Doris i rörelse
Låt inte vandringsprisen samla damm!
Egentligen kan jag inte så mycket om den, men golden retrieverns historia är något som intresserar mig. Kanske inte direkt på Lord Tweedmouth-nivån. Snarare Sverige för 40 år sedan. Jag älskar att läsa de gamla "Golden Nytt". Vandringspris är även någon som alltid har fascinerat mig.
I mina ögon är det det vackraste och prestigefylda man kan få på en tävling. Helst ska det vara någon gammal repig och vind pokal eller mässingsfat som man kan se har hängt med sedan 70-talet. Och till sist det allra bästa, fotoalbumet som medföljer som innehåller bild och stam på alla hundar som priset vandrat mellan. Jag minns till och med hur jag älskade att bläddra i dessa de gånger mamma fått hem något från en utställning, redan innan mitt hundintresse vaknat till liv.
Tyvärr blir vandringsprisen färre och färre, i allafall på utställningarna. Det anses vara för mycket jobb för arrangören att se till att samla in och dela ut dem, ett argument jag kan förstå men inte acceptera. Nu ligger flera av våra vackra vandringspris och samlar damm, inga nya bilder förs in i albumen. Resultaten lagas digitalt, vilket såklart är bra det med men varför måste det ena utesluta den andra? Idag, år 2010, blir jag varm i hjärtat av att bläddra i ett album med exempelvis jaktklass-vinnare sedan 70-talet. Vem ordnar en sådan sammanställning digitalt? Ingen, och därför lagras bara långa listor med text. Inte kommer jag bläddra i resultatlistorna med samma värme i hjärtat om 40 år!
Dessutom tycker jag att vandringsprisen ofta lyfte fram de hundar som var bästa jaktmeriterade hund, bästa veteran eller liknande på ett trevligt sätt som de inte lyfts fram idag. Jag tycker att vi bara tenderar att se de som blir BIR eller på sin höjd de som tildlelas certet. Ytterligare något fint med vandringspris är att de ofta skänktes till minne av något, ofta en duktig hund och på så vis levde den hundens minne vidare på ett fint sätt. Och inte för att glömma den prestige som jag upplevt att många vandringspris är laddade med. Prisrosetter i all ära, men i mina ögon är en massproducerad tygbit bara en fis i världsrymden jämfört med ett unikt vandringspris.
Nej - det kanske är sällan jag så här tydligt argumeterar för något i den här bloggen men detta är ett slag jag verkligen vill slå för: Tillbaka med vandringsprisen!
