Upp och ned, ned och upp
Helgen då? Jo i fredags var jag och såg Alice i Underlandet på bio. En märklig men underbar film, precis sån som jag gillar. På lördagen väntade agilitytävling i Kvinnersta. Eftersom det går så mycket kennelhosta valde jag att åka utan hund och istället enbart arbeta som funktionär eftersom det var min andraklubb Örebro Bk som var arrangör. Klockan 07.00 blev jag upphämtad av Maria som jag fick samåka med och klockan 21.00 blev jag avsläppt hemma igen. En heldag med andra ord. Under dagen satt jag mest vid banan som manuell skrivare och domarögon. Kul för då får man ju se agilityn. Kvalitén var sådär. Det märktes nog att det var första tävlingen på året för många.
Mina hundar fick vara hos snälla Sara över dagen. Tack! Där får Billy leva som en kung och ligga i både soffan och sängen, något jag aldrig tillåtit hemma. Han tycker att det är alldeles underbart mysigt. Nell fattar inte riktigt grejen och skruffsar hellre runt på Saras matta.
Skidbrud på glid
Skidorna har inneburit nya äventyr för mig som bara stått på längdskidor nån gång förut, och det var flera år sedan. Igår körde jag lite i skoterspåren på åkern för att försöka få in någon slags teknik innan jag skulle ut dit andra åkare vistas. Det gick hyfsat så idag vågade jag och hundarna oss ut i de uppkörda skidspåren.
Solen sken, snön gnistrade och jag kände mig riktigt proffsig på mina skidor. Då såg jag en skidåkare som kom mot mig i spåren en bit framför mig. Kallade in hundarna och bad dem sitta framför mig. Fiskade upp varsin godbit de skulle få när skidkillen passerat, men Nell var av en annan åsikt. Hon hoppade upp på mig precis när killen skulle passera och instabil som jag är på mina skidor föll jag som en fura. Till saken hör att snön är rätt packad i spåren, men lös och djup på sidan. I snödrivan kravlade jag runt i ett myller av skidor och stavar med två överlyckliga hundar som pussade mig i ansiktet och och tyckte att "min nya lek" var svinskoj. Skidkillen skrattade såklart. Han såg väl min okontroll så han räckte ut sin stav och med förenade krafter fick vi upp mig på benen igen.
Jag säger bara: Det är skönt att man kan bjuda på sig själv i alla fall!
Winter Wonderland
Igår gick vi den längre turen på eftermiddagen med förhoppningen att någon pulsat upp de igensnöade stigarna åt oss, men sån tur hade vi inte. Jag säger bara såhär: gymmet kan ju slänga sig i väggen. Gud så jobbigt det var. Knädjupt kan jag ta. Det är jobbigt men okej. Igår var det nästan midjedjupt på sina håll. Jag kunde liksom inte kliva över ytan utan fick vagga mig fram liksom.
Här är ett par dåliga mobilbilder på hur det kunde se ut. Där det var riktigt djupt vågade jag dock inte hala fram telefonen. Hade jag tappat den där hade den varit lost forever.
....
Om konsten att ignorera och att sluta upp med detta ständiga hälsande
Innan jag flyttade till Örebro la jag inte så stor vikt i hur hundarna agerade när vi mötte folk ute på promenaderna. Det skedde så sällan. Givetvis ville jag varken att de skulle kasta sig över dem, skälla eller liknande. Men jag lärde dem inte heller att ignorera mötande. Jag kallade helt enkelt bara in dem vid mötet och släppte iväg dem efteråt.
När vi flyttade till Örebro förstod jag snart att jag behövde byta taktik. Här möter vi oftast ett par hundar och ännu fler motionärer utan hund per promenad. Ganska snart bestämde jag mig för att lära mina hundar att ignorera mötande om inte jag bad dem om något annat. Med Nell stog jag inte inför någon stor utmaning. Hon ignorerade redan de flesta som det var. Billy var lite knepigare. Hon ville gärna svassa runt människorna vi mötte i hopp om att få klappar. När vi mötte hundar blev han antingen kär, när det gällde tikar, och gnällde ch hissade upp örgnen eller lite spänd, när det gällde hanar och blåste upp sig eller fick hög svans.
Jag började med att kalla in och distrahera hundarna vid möte. Jag belönade ignorans och kontakt med mig och korrigerade fokus på de mötande. I nästa steg slutade jag att belöna kontakt med mig och förstärkte istället ignorans. Vad hundarna gjrde brydde jag min mindre om de statt, stog, låg, nosade eller studeade himlen brydde jag mig mindre om. Sedan gick jag vidare och slutade kalla in men belönade fortfarande ignoransen.
Framför allt märkte jag snart en enorm skillnad på Billy. Jag tror att det blev en stor lättnad för honom att slippa fundera på om det var hans uppgift att hälsa på de mötande. Jag behövde bara ge honom chansen så stjälpte han över hela ansvaret på mig med en lättad suck.
Jag tycker att jag lyckats riktigt bra med ovanstående, men så till det jag egentligen vill säga med den här texten. Jag önskar så av hela mitt hjärta att folk jag möter på promenaderna skulle kunna förstå och respektera att jag inte vill att deras hundar ska hälsa på mina. Idag mötte jag en alldeles ovanligt korkad tant med en ung hane av lapphundsras. Redan på håll förstod jag att hon hade noll koll på sin lösa hund när hon lite nervöst ropade: "Är det okej om dom hälsar. Han är jättesnäll". "Nej, jag vill inte att de hälsar" svarade jag och samlade minatvå bredvid mig. Givetvis var hennes inkallningsfösök förgäves. Jag satte mina två bakom mig och höll lapphunden på avstånd. Ilsken över att tanken inte verkade ha någon brådska fram till oss. Väl framme ursäktade hon sig "Han vill ju bara hälsa. Han är ju så snäll"
Jag orkade inte förklara för tanten utan nickade bara och fortsatte vår promenad. Att det ska vara så svårt att respektera min önskan. Kanske är det en töntig grej att haka upp sig på, men jag vet att det bara behövs några hundmöten för att all träning jag har lagt ner ska vara förgäves. Dessutom behövs kanske bara ett enda dåligt hundmöte för att Billy ska tvivla på min förmåga att hantera mötena och känna att han behöver gå in och ta ansvar igen.
Utmanad
Utmaningen:
- Gå in i "Mina bilder" på din dator.
- Ta fram bild nr. 7 i mapp nr. 7.
- Ladda upp bilden på din blogg och skriv något om den.
- Utmana sedan 7 andra bloggare att göra samma sak!
Åh, saknad! Den här bilden tog jag 4 mars 2009, på uppdrag av min mor.
Den föreställerhela hundgänget vi hade då minus Magda. Vilket vackert gäng dom var!
Fr.v. Remy, Billy, Tino, Doris, Kevin, Nell och Bess
Eftersom jag själv inte gillar utmaningar så vill jag inte utmana någon. Men här är tips på 7 trevliga bloggar, och vill skribenterna gärna bli utmanade hoppas jag på att få se lite bilder i bloggarna snart :)
Linda, Moa, Anna, Karro, Mikaela, Thess & Johanna
Gårdagens snöbus fångat med mobilkameran
T.v. Doris & Tino tigger godis / T.h. Malin & Billy
.
Malin, Doris & Billy leker i snön
.
Bästa brorsorna, Billy & Tino, går en match
Jensa och djuren
Jag är glad att vi trots detta kan bo ihop, även om det innebär vissa uppofringar. Hundarna får exempelvis bara vara i en begränsad del av lägenheten och Jensa känner faktiskt av sin allergi då och då. Men båda parter verkar gilla läget.
Hundarna har också lärt sig att Jensa inte är någon att bry sig om eftersom han nästan aldrig uppmärksammar dem. För dem är han bara luft. De bryr sig knappt när han kommer hem och om Billy har somnat på sitt favoritställe, framför toalettdörren, kan Jens till och med få tjata och puffa lite på honom för att han ska flytta sig.
Lite tråkigt tycker jag såklart ändå det är att Jens inte är delaktig i hundarna alls. Desto gladare blir jag dock när han ändå uppmärksammar dem och uttrycker glädje över att de bor med oss. Till exempel igår när jag såg en glad Jens i hallen som kappade om och lekte lite med hundarna. "Kolla Jenny, jag har kommit på en lösning - om jag har handskarna på mig kan jag klappa dem!". Och jyckarna tycktes också uppskatta uppmärksamheten från annars så tråkiga husse. Nell pratade och Billy hade gose-ior i högsta hugg!
Vad vill jag år 2010?
Vårterminen är inte så svår att planera. Jag kommer att läsa 30-poängskursen Planerad kommunikation II och 7,5-poängskursen Skriftlig kommunikation på Engelska på Örebro universitet. Med Billy blir det ridhusträningar i agility och förhoppningsvis ett par agilitytävlingar i mars. När isen och snön gått blir det apporteringsträning med fokus på vatten. Förhoppningsvis får jag tillstånd att lägga blodspår i skogen bakom universitetet och då ska Nellsa får använda näsan igen. Jag ska även klämma in en tur till England och Crufts, och förhoppningsvis en weekend i Frankrike. Känns som att det kan bli en riktigt trevlig vår!
Men vad blir det till hösten? Utbytestermin? C-uppsats? Englandsvistelse? Nya försök i ÖKL? Denna ständliga beslutsvånda! Jag blir galen på att man måste planera så långt i förväg....
Det kan straffa sig att vara envis
Jag är envis och det är oftast till min fördel. Speciellt när jag ska släpa packning, två hundar och en stor hundkorg i hårdplast på två tåg och en buss. Den är också rätt bra att ha när man måste bära ombord 35-40kg goldenhane för att han ramlade förra gången han skulle kliva på tåget och nu darrar benen så att de knappt bär när han ska kliva upp för den branta tågtrappan. Då är jag tacksam för min envishet. Det går alltid på något sätt.
Ikväll höll dock envisheten på att svika mig:
Jag är hungrig och retlig när Jensa och jag fixar kvällsmat. Han skalar potatisen och jag skär i klyftor. Att jag är klantig är inget nytt, och jag slinter lite och känner kniven nudda mitt finger. Precis som Nell skriker jag i högan sky i förebyggande syfte. Jens blir orolig för MATEN (inte mig) och utbrister "Blöder du? Bloda inte på potatisen nu bara!". Men jag blöder inte, det är så ytligt att det knappt syns.
Efter mitt illvrål kan Jens dock inte slappna av. Han tittar på mig varje gång jag ska skära och vill visa mig något supersmart sätt att skära som han kommit på, men jag är som sagt retlig och envis och vill göra på mitt sätt. Jag är rysligt nära att skära mig igen, men det låtsas jag inte om.
Billysaknad och en ny ponnykompis!
Fast det har varit tomt här i Öret utan vår Billy. Det tycker både Nellsan och jag, även om vi haft det mysigt bara vi två. Jag har saknat min promenad och träningskamrat och Nell sin sällskapsherre. Hon har blivit aldrig så glad när jag har kommit hem efter skolan och på kvällen vill hon komma in och ligga bredvid soffan när jag och Jens glor TV och pluggar. Vanligtvis ligger hon och Billy nedtrynade i varsin korg i hallen.
Igår var jag och red en ponny som står i samma lilla stall som min gamla medryttarponny Figge. Chickarus heter det lilla yrvädret. Ett sött gotlandsruss i sina bästa år med en rund mage, bred rygg och fyra ben som kan springa i världens kortaste ponnytrav. Han kunde även bocka visade han mig och galoppera jättefort. Vi ska bli kompisar och ses en gång i veckan är det tänkt.
Tusen kristaller
Det låg ett tjockt lager frost på gräset klockan åtta imorse. Luften var frisk, andedräkten blev till moln, solen sken och gräset gnistrade som tusen kristaller. Morgonpromenaden blev längre än än vanligt, men det är bara något man får ta med i beräkningen...
Familyepisode 2: Make my day!
När jag kom hem igår fyllde mamma skadeglatt i med resten av följetången kring grafräknaren. Linda hade inte heller lyckats få den att klara av decimaltal och pappa hade ryckt åt sig skiten och instruktionshäftet och vresigt suttit och knappat på maskinen under kvällen för att tillslut konstatera:
- Jag är naturvetare och kan inte få skiten att klara av decimaler. I helgen är det jag som går till coop och reklamerar!
Därför lovade jag att rota fram min gamla grafräknare och ta med hem från Örebro. Igår när jag kom hem upptäckte jag att jag råkat glömma den och stålsatte mig för Lindas besvikelse och poteniella ilska:
Jag: Linda jag är ledsen, men jag råkade glömma räknaren i Öre...
Linda: Det är okej. Eve lärde mig hur man ställer in den. Hennes pappa hade visat henne.
Pappa: (grymtar från datorn)
Mamma: (skrattar så tårarna rinner) MAKE MY DAY!
Hemma i musikaliska familjen
Idag satt mamma, Linda och jag nedtrycka i tv-soffan och kollade. Pappa satt vid datorn bredvid. I slutet var det dags för min favorit Erik att sjunga. Mamma, Linda och jag enades om att han var riktigt bra, men pappa hängde som vanligt inte riktigt med ivårat samtal och trodde nog att vi tyckte han var dålig för han sa med klar röst från datorn:
- Ja, till och med jag hör ju att han är helt ute och cyklar!
Först skrattade vi för att pappa inte alls hängde med i konversationen. Sedan när juryn hyllade grabben och gav honom stående applåder garvade som galningar i soffan.
Såhär kul kan man ha det en fredagskväll...
Nu har jag gjort något som är typiskt mig igen. Skulle komma hem till hållsta imorgon, men kollade fel i almanackan och åkte hem idag. Så nu har jag haft en fredagskväll i Hållsta att döda. Lindi svek men Mille kom över och höll mig sällskap. Vi kollade idol och lite gamla hundfilmer från specialen, gamla agilitylopp och annat smått och gott. Om jag hade varit ensam hade jag kanske spenderat kvällen som jag gjorde för ganska precis ett år sedan:
...i ett hundhav på köksgolvet i köket...
...eller i en låda tillsammans med Lilleman!
Hundpaus för minnesstund
Jag ska göra ett undantag i min annars ganska hårt nischade hundblogg för en liten minnesstund. Såhär i Idoltider kan jag inte låta bli att tänka på min absoluta favorit i idolsammanhang. Give me an hand for Nils, grabben som hade allt.
Tzatsiki, Merlin och jag
För en och en halv dag sedan var Malin och jag i grekland och gjorde oss antagligen redo för att ta bussen till någon vacker strand. Idag sitter jag framför köksbordet i Hållsta, äter en ostmacka och försöker jobba. Det enda som egentligen vittnar om att jag verkligen lämnat Sverige en vecka är några extra fräknar och en lätt rödaktig kroppsfärg. Och just det ett gäng bilder också såklart...
.
Vi landade på ön Skopelos och tog oss till Skopelos Town. Här sov vi en natt och spenderade dagen på stranden.
Skiathos var proppfullt med turister och vi längtade efter något lugnare och förhoppningsvis mer genuint så nästa dag lämnade vi det lilla rummet för att ta färjan till...
...ön Skopelos! På Skopelos spelades förresten stora delar av filmen Mamma Mia! in. I hamnen blev vi upplockade av en gubbe som ville hyra ut rooms. Vi hoppade ombord på det lilla flaket till hans pickup tillsammans med två fransmän och började resan upp i gränderna. Gubben hette Kostas och vi hyrde rum av honom två nätter.
Nästa dag frågade vi Kostas om han kunde rekomendera någon vacker och inte så packad strand. Han föreslog Stafilos, men istället för att gå¨ner på den vanliga stranden skulle vi gå ner för kullen på andra sidan. Vi chansade och fick klättra ner för en brant klippa, men det var det värt. Efter att jag hoppat i och kollat så att det var hajfritt vågade Malin sig i och vi kunde snorkla i princip ensamma i den vackra lagunen.
På kokade vi pasta i Kostas slitna kök och åt på terassen. Nästa dag ville vi se mer av Skopelos och tog bussen till andra sidan ön till den lilla hamnstaden Loutraki där vi lyckades pruta till oss ett billigt rum av en kille som bara kunde grekiska med hjälp av lite charader och lite klotter.
Eftersom vi sett i princip allt i lilla Loutraki tog vi bussen upp till staden Glossa på kvällen för att käka middag där. Jag älskade Glossa som låg lite på höjden. Överallt vimlade det av grektanter och katter, och utsikten över havet var fantastisk.
Nästa dag gick vi till Glistra Beach, en liten stenstrand som vi fick ha för oss själva i princip hela tiden. Till solnedgången var vi dock tillbaka i Loutrakis hamn och såg en fiskebåt ge sig ut i solnedgången.
På kvällen posade vi lite i solnedgången. Malin körde bland annat "Grodan" och jag "Jag ber på mina bara knän"
Nästa dag var det dags att lämna Loutraki för att ta färjan tillbaka till Skiathos. Väl där var vi sugna på en av öns många stränder, men hamnade visst i en fårflock på vägen dit.
Sen handlade våra två sista dagar i Grekland och strandhäng, greksallad och Tzatsiki. Vi besökte bland annat stranden Koukounaries som tydligen rankas som en av Europas fem vackraste stränder.
Alldeles för fort var det dags för Johnny och Merlin att lämna Grekland (smeknamnen kommer av vår hyresvärd Kostas som hade lite svårt att uttala våra namn. För nya gäster presenterade han oss som "Johnny and Merlin, the sisters from Sweden")
So long!
Träningarna har varit otroligt givande för Billy. Situationen snarare än övningarna. Skott, labradorer, båt, mycket blås i visselpipan från labradortanterna och tikar som luktar smaskens.
Klockan 05.12 på lördagsmorgon tjongade jag ner min sista tidning i en brevlåda och därefter bilade jag vidare till släktpartajet och vår årliga flaggfest på 5öre. Jag har verkligen världens bästa kusiner. Vi har så kul ihop!
Idag lämnade jag av Nellan hos världens bästa hundvakter Lars & Reet och spenderade därefter alldeles för mycket tid med Billy. Därefter stress till bussen som tog mig och Malin till Stockholm där vi ska sova i Bromma hos Anne. Imorgon tar vi flygbussen till Arlanda och sedan flyger vi vidare till den grekiska ön Skiathos. Sen tar planerna slut. Vi har bara varsin liten rygga med det viktigaste...
Snö i augusti?
Hittade en gammal CD md bilder från Storlien år 2006 då vi gick på tur hela vägen upp till vindarnas tempel. Visst är det svårt att föreställa sig snötäckta landskap, fleecetröjor, skidor och frusna tår nu!
.
Mitt liv som tidningsbud
När jag kommer hem från jobbet är jag svinpigg och känner först inte alls för att sova. Jag är speedad från jobbet och så har solen kommit fram. Men efter en halvtimmas nedvarvning är jag tröttare än någonsin. Det bästa med jobbet är att när jag vaknar vid elvasnåret har jag hela dagen framför mig känns det som. Jag kan gå med hundarna, jobba med lite andra åtaganden framför datorn, träna med folk som har semester och äta middag med min familj.
Själva jobbet är okej. Faktiskt svårare än vad jag först trodde. Under fem timmar ska jag hämta postbilen, köra till tryckeriet och hämta tidningarna, lämna buntar till distrikt som ska gås ut, dela ut tidningar på mitt distrikt och till sist lämna tillbaka postbilen. På mitt distrikt är det mellan 500-700 tidningar per dag som ska delas.
En sak som faktiskt förvånar mig själv är att jag tycker att det är roligt att köra postbilen. Det kännas faktiskt lite som en radiobil som man svischar runt i. Dessutom är det helt sjukt hur snabbt 50 km/h kan kännas efter att man sniglat inne bland massa brevlådor ett tag.
- Det bär emot att lägga en Dangens Industri i en brevlåda med Nalle Puh
- Om man vill vara en idiot kan man ställa soptunnan framför brevlådan...
- ...eller parkera bilen framför brevlådan så att tidningsbudet inte kommer intill
- ...eller så kan man parkera på vändplanen så att tedningsbudet måste trixa som en galning för att komma runt
- Infällbara sidospeglar är en otroligt bright uppfinning
Och NEJ, även om man kanske skulle kunna tro det så var det inte jag som gjorde den här tabben...
