Som jag var inne på för ett tag sedan börjar den här bloggen kännas som en svunnen tid. Nell och Billy lever numera sina pensionärsliv hemma på kennel Combine, och vad är bloggen utan sina huvudkaraktärer. Här har ni fått följa oss sedan 2007, det är idag 5 år och 11 månader sedan jag skrev det första inägget. Ni har följt mig från Eskilstuna, till Örebro, San Diego och Stockholm. Nellan har gått från en buse i sina bästa år, till agilitypensionär, storstadsjycke och tillslut gammeltant i Hållsta. Billy har gjort en resa från slyngel till champion. Han har farit fram på agilityplaner, i utställningsringar, pa jaktprov och workingtest.

Men nu börjar en ny tid, eller den har faktiskt redan börjat - och det nya kommer återspeglas på en ny plats: www.systrarnawidebeck.blogg.se. Hit följer förutom Nellan, Bill och Tessa även Linda, Toddy och Doris med!

Drygt en månad sedan jag lämnade några rader efter mig här... vad ska man säga? Livet rullar på. Vissa dagar känns det som ett pussel man knappt får ihop. Andra är jag on top of the world. Men oavsett om det på håret löser sig eller om det rullar på snabbt och smidigt känner jag mig oftast helt översköljd av en enorm tacksamhet.

Bland annat är jag sjukt tacksam för att...

 

... Nellan helt fantastiskt typ fått ett helt bonusår i livet.

... mamma hjälper mig att ge Nellan världens finaste sista tant-tid när jag är oförmögen.

... Inga-Lill är världens tryggaste extrahem åt Maggan och Nellan när mamma har det tufft med tiden.
....jag får låna Tessan av mamma och den glädje hon får mig att känna varje dag.

... jag ens kan ha hund som heltidsarbetande Stockholmare. Tack dagmatte och all annan hundhjälp.

... Billy är superfräsch och jättepigg trots sina drygt 10 år.

Jag får en rörd klump i halsen när jag skriver det här. Tänk vad bra man kan ha det!

Idag fyller han 10 år, hunden som för mig kommit att bli hunden med stort H. Han är hunden som jag fick börja plocka agilitypinnar med, tog guld med EBK-laget på agility DM, som jag fått visa till BIS på Goldenspecialen och Open shows samt BIR och grupplaceringar på officiella utställningar, som tagit med på mig jaktprov, workingtest och praktisk jakt, som är utnämnd till sörmlands vackraste veteran 2011 & 2012 och som faktiskt är den enda golden de senaste åren som tilldelats titeln SEUCh. Men bortsett fram de framgångar jag fått dela med Billy är han framför allt en älskad kompis och efter 10 år innebär det att man gjort en rejäl resa ihop. Grattis på födelsedagen gubben!

Årets midsommar blev inte riktigt som jag tänkt mig. Skärgårdsplanerna fick ställas in och istället firade jag ensam ihop med mina favorithundar i Hållsta. Även om Nellan och jag inte gör särskilt mycket på dagarna känns det så tryggt och värt att vara hemma hos henne, kunna titta ut genom fönstret och se hur hon sover i skuggan på baksidan. Det känns fint att vara nära på något vis.

Men midsommar firade vi i alla fal! På dagen var Billy, Tessa och jag ute och plockade blommor på hedlandet som jag senare band till en krans. Med favorithundarna knaprandes på morötter under köksbordet åt jag sill och färskpotatis. På kvällspromenaden plockade jag sju sorters blommor. Nell var pigg och ville rota i dikena efter blommor med mig. Och jo, sen grät jag några sentimentala tårar och kramade om min älskade gamla tant-hund. Vilken otroligt fin sista midsommar vi fick ihop!

I flera dagar nu har vi haft det bra och rått om varandra. Vi promenerar en sväng när det blir svalt på kvällen. Nellan är lite halt på ett bakben men är envis som tusan och vänder inte hemåt förrän vi tvingar henne. På dagarna sover hon i gräset på baksidan, spelar sitt godisspel och hämtar leksaker som jag "tappar" i utbyte mot frolic. Det känns fint att få skämma bort henne ♥

 

Det händer inte så mycket på den här bloggen längre. Det är inte det att jag lagt av, Tessan och jag håller oss rätt sysselsatta men som jag nämnt för er tidigare är tiden med min älskade gamla Nell snart förbi. Hennes kropp är gammal och hon sover så mycket. Långsamt blir hon svagare.

På ett sätt hade det varit lättare om hon hade blivit akut dålig så gränsen blev tydlig. Nu blir det upp till mig. Hon ska få leva och ha det gott så länge hon inte har för ont eller besvärligt. Det vill jag inte ta ifrån henne. Samtidigt är det viktigt för mig att hon får gå vidare med värdighet. Jag oroar mig ständigt – är det dags nu? Borde jag ta beslutet nu?

Hundägandet är just nu lika delar glädje som sorg, så har det aldrig varit för mig förut. Det är märkligt hur ens största glädjekälla i livet plötsligt kan kännas så ångest- och ansvarsfylld. Till och med en skön promenad med Tessa medför oftast en klump i halsen. Jag påminns om det som varit, hur mycket det betytt och sörjer att det aldrig kommer att komma igen. Jag har alltid haft väldigt svårt för avslut.

Jag startade den här bloggen hösten 2007. I november samma år beskrev jag Nells och mitt förhållande såhär: ”När Nell gör något bra känns det allra längst in i hjärtat. Så känns det inte med någon annan”. Hon har alltid varit min bästis, huvudpersonen i mitt liv och väldigt närvarande här på min blogg.

I mitt dagliga liv är Nell inte fysiskt närvarande längre. Sedan några veckor bor hon hemma i Hållsta, där hon kan ta livet helt i sin egen takt. Men Nell är fortfarande huvudpersonen i mitt liv, även om jag inte har möjlighet att träffa henne varje dag finns hon nästan ständigt i mina tankar.

När juni månad är slut tvivlar jag på att Nell kommer finnas kvar i livet. Det är en tung vetskap att bära på även om det också ger tid till förberedelse. Ett beslut som på något vis både känns tryggt och totalt förkrossande.

Jag har skrivit på den här bloggen i snart sex år, i med och motgång.  Den är ett fantastiskt arkiv och tidsdokument. Men jag tror att den kommer att avslutas med Nell. Innehålla några sista reflektioner och sedan ett hejdå, det känns naturligt på något vis.

Har varit hundlös i tre dagar nu... märklig känsla! Anledningen till att mamma tjuvhöll mina hundar sist jag var hemma är att hon ville snygga till pälsarna på dem och det är ju inte min starka sida direkt...

Linda har dock haft Toddy och vår gäst engelsk-spanska gäst Shakira (Stanroph Silent Shakira) i Stockholm så helt hundfritt har livet inte varit. Vi har sovit första natten i vår nya lya och det känns jättebra. Det är lite trångt såklart med vi går ju ihop bra, hyran blir låg och vi kommer kunna hjälpa varandra med hundarna när det behövs. Dessutom har vi båda nära till jobb, dagmattar och ett endast ett stenkast till t-banan. Det fantastiska i situationen är att vi även har ett litet grönområde precis bakom huset, en kvart promenad till ett större naturområde och fem minuter i bil ut till Kärsön.

Igår kom Nell till Stockholm. Pigg och glad. Gårdagen spenderade vi på Ulriksdal och tittade på SSRK's utställning. Sen sov hon gott hela kvällen. Idag har vi tagit det lugnt. Med pigga steg har hon kollat in "sin" park och den övre delen av Judarn. Det gör mig så fantastiskt glad att ha henne här!

När facebook skvallrar om jaktprovsresultat, lyckade träningar och annat kul hålelr vi oss inne och målar. Jag är väldigt trött och längrar redan till helg. Igår blev det dock en liten paus i jobbet när vi skålade in Toves 18-års dag. Tove är den första hundvakt som Nellan någonsin hade. Året var 2001 eller 2002 tror jag och det var under en sommarvecka då jag var på ridläger. Nellan förresten, fasen vad jag längtar efter den lilla damen nu. På fredagskväll ses vi igen!

"Att vara ensamhund har verkligen sina fördelar. Jag får ha Jenny helt för mig själv och tittar jag på henne med mina stora rådjursögon och ler lite sött får jag igenom min vilja med nästan hundraprocentigt resultat. I lördagsmorse väckte jag henne rätt tidigt och tog med henne ut på en promenad. Sedan skulle vi åka bil, jag hoppade glatt in men blev lite besviken är det 'bara' var en tur till hennes nya lägenhet för att jobba. Jobba? Jag? Nej, jag la mig i ett hörn och tittade på när hon och Malin gjorde jobbet".

Så plötsligt kon veckan då allt hände. Vi sa adjö till lilla grynet, Foppa packade ihop och är såld som bildelsbil, mamma och pappa ryckte in och hjälpte mig få fram en ny bil och sedan pang bom stod jag plötsligt där med ett par lägenhetsnycklar i handen. Linda har flyttat till Stockholm och vi ska bli sambos till årsskiftet typ. Jag ser framför mig en sommar med massa hundgrejer och kul kvällar i Stockholm. Men som alltid skuggas glädjen av att min Nell inte är hos mig just nu, utan henna hos mamma. Självklart för att det är bäst för henne, men det känns ju ändå tragiskt. Att jag missar tid med Nell. Det är en märklig tillvaro där det i ena sekunden kan kännas som man är on-top-of-the-world och så i nästa hjärtvärk och sorg.

Och inlägget jag skrev här nedan om Tessa. Idag snubblade jag på en kortfilm som illustrerar precis hur det känns som hur Tessas och min realtion ser ut:

 

Nu är det snart ett år sedan jag första gången lånade Tessa av mamma. Nu när vi tänker tillbaka på det brukar mamma skratta åt mig. Jag var nämnligen inte speciellt förtjust i Tessan till att börja med och till och med lite skeptisk. Jag upplevde Tessa som lite anonym i mammas 'flock'. Dessutom hade jag flyttat hemifrån när Q-kullen föddes och kände inte så startkt band till dem. Jag var osäker på om jag skulle tycka om Tessa.

Men det var ändå lite kul. Tessa var grundtränad och jobbade gärna för mig. Det var roligt att ha en yngre förmåga att arbeta med, men jag lånade henne bara vid speciella tillfällen. Rätt snart började hon bli glad när jag kom hem till Hållsta. Min önskan att starta på SSRK Ungdoms SM gjorde att jag fick låna henne på 'heltid' några veckor inför starten. Och sedan flyttade hon inte tillbaka.

Sedan dess har vi nött vi på och blivit riktigt bra kompisar och Tessan ser mig nog lite som hennes nu. I vardagen känns hon väldigt med mig hela tiden. Jag upplever henne som väldigt gosig och tillgiven. Samtidigt är hon lite klurig och inte alls lika liksom schysst och transparent som Nell och Billy. Det är lite på hennes villkor och utifrån hennes dagsform som vi lägger upp vårt samliv. Helt fel tycker kanske vissa, men jag kompromissar gärna lite.

Jag är också annorlunda med Tessan gentemot hur jag är med Nell och Bill. Visst är jag lite pjåskig med dom med men med Tessan kan jag vara helt fruktansvärt daltig. Jag skämmer gärna bort henne och behandlar henne som en liten prinsessa. Haha! Inte genomtänkt, utan det bara blir så...

Framförallt har Tessan varit ett otroligt fint litet stöd de senaste veckorna när jag inte kunnat ha Nell hos mig i Stockholm och mamma behövt Billy hemma i Hållsta. Stockholm hade nog känts väldigt ensamt och tråkigt om inte Tessan varit här.

När vi var hemma förra helgen passade vi på att gå ner både på lördagen och söndagen för att träna på strandängarna.Det är en stor beteshage som Tandlaån rinner igenom. På våren svämmar ån över och det erbjuder bra träningsmark för jyckarna. Blöt gegga att plaska igenom, ängsmark och så ån där vattnet är ganska strömt.

Hundarna blev rätt heta av vattnet och av att vi arbetade med skott. Den mest givande övningen vi gjorde la vi upp så att vi arbetade i par. Först sköts en markeringsapport med apportkastare över ån. Därefter skulle en av hundarna skickas på ett linjetag i motsatt riktning innan hund nummer två fick hämta in markeringen. Väldigt nyttigt att jobba bort från både vatten och skott. Ingen hund klarade det helt klockrent till att börja med men så småningom trillade poletterna ner. Härligt att se!