Idag var det lite för kallt om tårna, det tyckte både Nell och Billy. Nellan ställer sig och håller ynkligt upp tassen hon fryser om eller sätter sig lite snett och håller upp både en baktass och en framtass över den kalla snön. Billy hoppar på tre ben med olycklig min. Båda sov sedan nöjt på mjuka dynor i mammas kök och har inte tiggt om att få gå ut en enda gång till. Mina pensionärer ♥

 

Ligisten däremot, fryser inte ett dugg och tycker att det är lattjo lajban att vara hemma i Hållsta och röja med sina brorsor. Idag var det Tino som fick en rejäl omgång ute på den frusna åkern. Efter promenaden fortsatte hon att brottas med Davy i rastgården.

Jyckarna och jag har spenderat en skön men kall helg hemma hos mamma och pappa i Hållsta. Lite fördelsedagar har betats av och så lite häng med hundar och familj såklart. Den här morgonen spenderar jag i lugn och ro med lite tråkigt pill, kvitton och papper. Suck! Sen ska jag och några jyckar följa Malin till bussen. -15 grader här, det gäller att ta på sig långfillingarna!

Idag är det den sista november och igår kom den första snön till Bromma. Precis som alla andra hundägare njöt jag av en dag när hundarna inte dröp av lera efter promenaden. Nell och Tessa var helt prilliga av snön. Det skulle rullas och skrufsas massa i det vita. Nell har nog dessutom någon slags tvångstanke att hon måste hetsäta snö för hon verkligen glufsar i sig och sen hemma måste hon ut och kissa stup i kvarten. Inte optimalt. Billy boy (som ju annars avskyr förändringar) tog snön med ro och sniffade och kissade på sina träd i vanlig ordning.

 

 

Idag kände jag att jag behövde ett miljöombyte så efter en timmes snöpromenad i Judarn (Nell var överlycklig över det vita) tog jag med mig Tessa och datorn och åkte till det nyöppnade hundcaféet Coffee and Friends vid Odenplan.

 

När vi klev in och möttes av ca tio lösa hundar blev jag lite misstänksam för hur det skulle funka. Men alla hussar och mattar hade bra koll och istället för stökigt blev det bara supermysigt. Jag tog ett bord i hörnet och gjorde det till 'vår' plats och sedan har Tess varierat mellan att mingla runt och ligga vid mina fötter under bordet medan jag knappat på datorn. Att man får en kopp varm choklad med grädde kostar 22kr, en latte 35kr och en smörgås 35kr gör dessutom att det inte alls är dyrt för att att vara placerat i centrala Stockholm!

 

 

Mammas och min efterlängtade Englandsresa blev precis så fin som jag trott och hoppats. Vi har besökt field trails, morsat på Linda, promenerat och tränat våra jyckar, blivit förälskade i galna spaniels (mamma skulle nog neka denna punkt, men jag vet nog att hon föll för dem!). Vi har fått följa med ut 'picking-up', gosat med valpar och Billys gamla farsa på kennel Chinnordale samt trampat rapphönor i sockerbetor söder om York och markerat fallande fasaner i Skottland. Dessutom har mammas snorvalp Davy (Combine Steward of the Line) blivit BIR- och BIS-3 valp på den stora tillställningen 'Gundog breeds of Scotland vilket kvalificerar honom till CRUFTS 2013. Lill-Tess (SEU(u)Ch Combine Quite a Miracle) slog istället till med att bli 2:a bästa tik med reservcert på Berkshire Downs & Chilterns GRC Championship vilket ger henne livslång kvalificering till CRUFTS. Som ni hör har resan varit till stor belåtenhet och trots att det låter som vi hunnit med en hel del kan jag inte låta bli att tycka att de dryga två veckorna gick förfärligt fort...

 

Nu är det en vecka sedan jag landade på svensk mark igen och jag jobbar på ett inlägg om Englandsresan att dela med mig av till er. Kanske inte ikväll, men i slutet på denna vecka borde det ligga uppe. Kika in då!

För tillfället ägnar jag inte så mycket tid framför daton. Jag njuter av att spendera tid med vänner och mina älskade hundar. Det är lite motigt just nu så jag försöker hålla mig aktiv och sysselsatt. Den gode Tess (eller ligisten som hon numera kallas - mer om det vid ett senare tillfälle) gör sitt bästa för att hålla mig sysselsatt vill jag lova.

 

I sånna här stunder funderar jag ibland på vad man skulle gjort utan sina hundar. Utan tiggande tant Nell, pigga Tessan och min fina Billy som kryper upp nära, nära intill hade liksom dagarna känts betydligt mer omotiverande.

 

Ibland slås jag av hur mycket hundarna betyder för mig, kanske speciellt nu när jag ibland känner som att jag lever lite i en gråzon. Vardagen lunkar på utan några speciella toppar och dalar. Det kan låta klyschigt men det är först när jag tränar och tävlar med hundarna känner jag att jag lever, för på något vis är det som att upplevelserna med hundarna känns extra intensivt.

 

En rolig händelse med jyckarna kan kännas i hela kroppen och nästan ge en lite rusig känsla medan en tråkig kan tynga ner ordentligt. När Billy nollade sitt öppenprov i Sunne till exempel, var jag helt knäckt och beredd att ge upp. Ett par veckor senare stod jag på en provplats igen och kände pulsen ända ut i fingerspetsarna med lyckan bubblande i halsen efter en riktigt bra prestation.

Men även i vardagen bjuder hundarna på känslor som känns ända in i märgen. När jag kommer hem till Nellan på eftermiddagen hon blir så glad att hon skuttar som en unghund ner till parken. Då får jag en lycklig klump i halsen. Eller när jag blåser i pipan och hela ligan kommer dundrande över stock och sten i sån där härlig glädje. När någon får spring-fnatt och far runt helt okontrollerat i åttor. När Billy är stoltast i världen över att ha fått hämta en tennisboll. När Tessan kryper upp nära, nära på kvällen och lägger huvudet i mitt knä. Ibland kan det räcka med att jag bara tittar på mina hundar så blir jag lite fuktig i ögonvrån och tänker "Vad fina dom är".

Nedan följer en liten bildfest med härliga gamla bilder jag hittade i arkivet:

I helgen satt mamma och jag ner och snackade ihop oss angående vår kommande resa till England. Och plötsligt slog det mig - vi ska till England! Planen är inte helt klar än och ändras lite då och då, men i nuläget ser den ut ungefär såhär:

Lördag 27/10 - Avresa från Hållsta.
Söndag 28/10 - Ta färjan från Hoek Van Holland till Harwitch.
Måndag 29/10 - Bila till Presall.
Tisdag 30/10 - Vara publik på ett Novice, golden retriever trail.

Onsdag 31/10 - York, hälsa på Linda, Philippa och Peter.
Torsdag 1/11 - Linda och jag följer med som publik när Philippa ska starta på Field Trial.

Fredag 2/11 - York
Lördag 3/11 - York
Söndag 4/11 - Eventuellt utställning, Midland County's

... sen är planen lite lös fram till...

Lördag 10/11 - Eventuellt utställning Gundog breeds of Scottland i Edinburgh.

Söndag 11/11 - Ta färjan från Harwitch till Hoek Van Holland
Måndag 12/11 - Köra till Kiel, ta färjan till Göteborg

Visst förstår ni att jag räknar ner dagarna nu!

 

Imorgon är det fredag och nästan helg IGEN. Mina veckor verkligen bara flyger förbi. Tiden går ju fort när man har roligt!

I början på veckan blev det en del jobb för Tessan då jag för första gången provade låta henne växelsöka med Billy på rätt stora sök. Hon gör jobbet okej, men måste få mer rutin i sökartebet och bättre motivation att gå ut och upprepade gånger. Vi jobbar på.

Igår var jag på mini-konferens med jobbet - där jag bland annat fick lyssna på en föreläsning om hur hundars färger nedärvs. Ibland älskar jag verkligen mitt jobb! Nellan och Tess fick följa med och på lunchen gick vi en härlig höstpromenad och gömde tennisbollar i högar av löv i varma färger.

Idag tog jag med mig hela hundligan och åkte på jaktspanielkurs för Andrew Robinson som just nu gästar Sverige. Hela dagen har jag tittat på galet explosiva springrar och cockrar och blivit ännu klarare på att en av den senare varianten någon gång kommer att förgylla/förpesta mitt liv. Visst förstår jag att de är arbete till månen och tillbaka med en sådan, men de är ju bara så otroligt häftiga!

Imorgon bär det av hemmåt etuna efter jobbet. På lördag är det nämligen dags för tillställningen "Sörmlands vackraste hund" i Vilsta. Mamma och jag har även en del att snacka ihop oss om. Vi åker nämligen till England på en två veckors roadtrip om en dryg vecka!

Imorgon snuddar vi helgen igen. Veckorna bara rasslar förbi känns det som. Även denna helg blir rätt hundig. Det är mycket hundaktiviteter nu och jag njuter. Det är ju så inspirerande när jag får låna Tessan och liksom börja bygga en hund igen! Imorgon eftemiddag efter jobbet åker jag direkt upp till Vanja där vi ska ses några stycken. Räknar jag rätt blir vi 4 tjejer och 7-8 jyckar. Ibland undrar jag verkligen om man är helt riktig i skallen. Tanken är i allafall att träna lite med vilt på lördagen. Spännande att se hur det kommer att funka...

Här är lite bilder som Mille Selander tog på oss på Himmelsända WT - finalen förra helgen:

Veckan som gått har varit riktigt mysig, men tiden har gått riktigt snabbt. Mycket jobbtimmar, sen hem och ut innan mörkret faller. Visst är det deprimerande att det börjar skymma så snabbt redan...

Lotta och Frosty har bott i Bromma med oss så mina jyckar har gått i skogen med en liten Westie i hasorna. Nellan har haft en bra vecka, riktigt pigg och fräsch har hon känts. Igår var vi ute på Kärsön och gick, mina tre, lotta och Frosty och sen hade jag hand om Saga också. Puh! Lite häftigaste laget blev det nog för tanten, för idag är hon trött, men oj vad roligt hon tyckte att det var att få följa med 'gänget' på utflykt.

Denna helg blev de åter en tripp till Hållsta. Mamma och Pappa är på Åland för att semestra lite och ställa ut Tino och Tessa, så jag är inkommenderad att ta hand om gänget här hemma. Jag är ofta stressad de veckor jag vet att jag inte kommer att vara i Stockholm på helgen, den är ju liksom catchup tiden man har för att beta av det man inte hunnit under veckorna. Men så fort jag passerar Rossviksgården, när man nästa är hemma på kennel Combine, är det som att ett slags tryck över bröstet släpper. Jag har noterat känslan flera gånger. Hemma i hundgänget blir jag liksom  lugn, speciellt om jag är ensam med djuren. Vår fina flock ♥

Viltträningen går vidare. Sedan viltpasset med Vanja har jag tänkt så att det knakat. Varför gick det plötsligt så bra? Mänger av scenarior och framgångsfaktorer har jag spekulerat kring. För att veta vad som gjorde att det plötsligt funkade är ju grundläggade för att kunna återskapa succén. Utefter det har jag spånat på hur vi ska träna vidare och har kommit fram till att:

I söndags hade mamma tinat en kråka och tränat lite med sina djur. När jag åkte till Stockholm fick kråkis följa med - tanken var att träna enligt ovan nämnda kriterier på måndagseftermiddagen. Men när vi gick kvällsturen i parken på kvällen var Tess aldeles spattig och full av energi, så jag hämtade kråkis, satte hundarna och smög ut och gömde den lite vid en buske.

 

Därefter fick Tessa sitta passiv medan jag ägnade mig åt Billy ett tag innan jag tog fram henne och riktade upp henne mot busken. Hon var riktigt het och for iväg som ett skott, framme vid kråkan var upptaget något tveksamt men hon greppade på eget innitiativ och satte full fart mot mig. Ca 10 meter från mig släppte hon den plötsligt liksom i farten, men vände självmant om och plockade den igen, fram till mig och lämnade av på två ben. Jag passade på att låta henne hålla kråkan riktigt länge medans jag berömde för att få henne att förstå att just hållandet premieras.

Samma procedur upprepade vi sedan i måndagskväll, på en ny plats men med exakt samma utfall. Att hon släppte den när hon närmade mig är absolut inget jag lägger någon vikt vid i det här skedet. Visst skulle det vara ännu bättre om hon höll hela vägen, men jag väljer istället att se positivt på det faktum att hon sedan plockar upp den igen på eget initiativ!

Vilken trevlig överraskning jag fick när jag kom hem till mamma och pappa och hittade senaste numret av Apportören i brevlådan - med Billy på omslaget. Jag har skrivit en artikel om Ungdoms SM till Apportören och skickade in en helt gäng med bilder i samband med den, och tydligen valde de bilden på Billy till omslagsbild!

Här om sistens skrev jag en hyllning till min (då) fantastiska Billy. Idag är han billig. Min kollegas goldentik löper och Billy är kär. Det kan kanske låta gulligt med lite romantik, men där kan jag direkt göra er besvikna. För Billy intar inte någon chamroll när han blir förälskad, o nej! Istället antar Billy ett alter-ego som mamma och jag kallar för "Billy-Bock".

Billy-Bock tycker inte att maten smakar speciellt gott. Han är inte heller så sugen på att träna eller över huvud tagaet att samarbeta alls för den delen. Billy-Bock vet inte alls hur man går fint i kopplet, han släpar sin matte som en liten vante till varenda liten doftfläck. Där ska det tuggas, blåsas löppar och dreglas lite. Billy-Bock kan dessutom lyfta på benet jättehögt och hur många gånger som helst på promenaden.

 

Inomhus har Billy-Bock svårt att slappna av, när han är som värst ligger han som en blöt fläck, skakar lite lätt och gnisslar i nått hörn. Och gud förbjud om hans matte ber honom att vara tyst. Då hukar han som om matte vore på väg att misshandla honom. Fast trots att han går matte på nerverna kan hon inte låta bli att tycka lite synd om honom.

Dessutom öppnar Billy-Bock upp dörren för ett gäng andra alter-egon som intar Billy. Sprätt-Jocke är en av dem, han kan sprätta iväg grästuvor med bakbenen hur långt som heslt. Gnäll-Pelle är en annan,  vad hans kännetecken är kan ni nog lista ut. Pinsammast av alla är nog ändå Prins-Charming som intar Billys kropp när förälskelsen (eller annat trevligt substitut) uppenbarar sig. Då är det bröstet ut, studds i fötterna och upphissning av öronen som gäller. Toppas ofta med ett högfrekvent och längtande gnäll.

I helgen har köpenhamnsgänget besökt Stockholm. Vi har visat dem runt lite, lunchat på djurgården, haft pizzakväll på östermalm, jag har fått promenadsällskap på Kärsön och igår var vi ute och slirade. Och ja, det blev några öl så idag är huvudet rätt tungt och då blir jag lätt blödig. Alldeles nyss kom jag exempelvis på mig själv att med en tår i öronvrån stå och beundra Billy när han stod och blickade ut över parken. I sånna tillfällen kan han verkligen vara bland det vackraste jag vet. De små välformade öronen, pepparkornsögonen, resningen, den gyllenfärgade pälsen och blänker i solen - ja till och med det skallaiga partiet på svansen - jag älskar allt. Billy Boy, mannen i mitt liv... fick jag välja en karl att leva resten av mitt liv med skulle det utan tvekan bli honom.

 

Den gångna helgen blev en helg med kontraster. Höstväder och sekreterarjobb i elitklassen på SSRK Östras jaktprov i Eskilstuna i lördags. Det blev en kall och lång, men väldigt lärorik dag - som alltid när man hjälper till på jaktprov. Jag skrev åt domare Sune Nilsson och han hade även Bitte Sjöblom som domarelev så jag passade givetvis på att lyssna till deras diskussioner sinsemellan också.



Igår (söndag) var det däremot solsken och sommarväder på Goldenklubbens Open Show i Farsta. Jag fick äran att visa en glad och sprallig Tessa som sprang hela vägen fram till BIS-placeringen. Fina Tessan! BIS-2 var SEU(u)Ch Dewmist Side By Side.

 

I Bromma, där jag bor, finns sveriges största typ husdjursbutik. Den påminner mig lite om Petco-butikerna i USA. Igår gjorde jag ett besök på Bromma Zoomarknad för att köpa lite tugg till hundarna. De säljer nämligen svenska grisöron, knorrar och sånt. Känns bra på något vis tycker jag. På väg ut hade de en låda med specialpris på kamprullar med fårskinn. Klart ska Billy ha en kamprulle i fårskinn, täkte jag och slog till. Den ska vi ha med på rallykursen på måndag!

 

Den här veckan har Nellan varit piggare än på mycket, mycket länge. Hon tenderar att bli lite piggare på hösten, och visst har det varit lite höst i luften den senaste veckan? Igår travade hon med ett hyfsat spänstigt steg och här om morgonen var hon så pigg att hon gallopperade ner till parken. Hon sover såklart fortfarande massor, men när hon är vaken kommer hon kräver uppmärksamhet och vill träna sina gamla trix (=äta blodpudding).

I början av sommaren kändes Nellan ofta skruttig och med en klump i halsen tänkte jag att jag skulle ge henne en sista fin sommar. När hon fick gräva sten i strandkanten hur mycket hon ville, njuta av promenader i sin takt, bli bortskämd med godbitar och bara spendera mycket kvalitetstid ihop. Bortsett från att hon bodde hos mamma ett par veckor blev det också så. Det går inte alltid, men jag lägger verkligen ner mycket tid och energi på att Nella ska ha det så bra som det bara går.

När hösten är på intåg och hon känns såhär pigg är det med glädje i hjärtat jag inset att jag nog inte behöver ta avsked av min vän riktigt än. Nu tänker jag att jag ska göra mitt yttersta för att hon ska få en fin sista höst. Hon ska få njuta av härligt friska höstmornar, söka godis i blåbärsriset, sitta och titta på änderna i Judarsjön och rulla sig i höstlöven.


När Nella var som skruttigast fick jag vid ett par tillfällen frågan om jag kände mig förberedd på ett liv utan henne. Vad svarar man på det? Jag svalde, tog sats och svarade att 'ja, jo det förstod jag nu att hon inte skulle finnas för evigt'. Men inuti växte klumpen i halsen. Kan man någonsin vara förberedd eller redo att leva sitt liv utan sin bästa vän?