"Dåerevår!" har Lindi gått och trallat hela helgen och hon fick rätt. Det är vår. Snön håller på att släppa greppet om studentgatan äntligen. Idag när jag promenerade hem från skolan sken solen, jag såg några krokuslökar som började titta fram och det satt tre glada killar och drack kaffe på bänken utanför min port.

Helgen som var gick i festlighetens tecken. På fredagskvällen var jag ute och åt med Jensa, på lördagskvällen var det fest med Sara och hennes tjejer och på söndagen bar det äv till Stockholm för att fira min kusin som fyllt 18. Kom tillbaka först på måndagsmorgon. Jyckarna fick ha sleepover hos snälla Sara och verkade ha haft det prima. Nell blev inte ens speciellt glad av att återse sin matte, viftade bara lite på svansen från korgen. Billy däremot blev så glad att han knappt kunde hålla sig på marken.

Förresten så tragglar Billy och jag vidare med läggandet och det fria följet. Igår testade jag köra extern belöning i form av blötmatsbelöning i skål istället för kast med leksak. Även om det inte är riktigt lika motiverande som kast med boll tycker Billy att det är en rolig belöning som är värd att jobba för. Läggandet är favoritövningen och han börjar även bjuda på det utanför träningspassen vilket är trevligt. Igår när jag ute på promenaden stoppade ner handen i bollfickan på västen i sökande efter min mobiltelefon slängde han sig ner platt på mage. Sånt gör mig glad!

Här om dagen skrev jag i bloggen om Nellans matglädje, men att Billy aldrig skulle  plocka upp något från marken. Inte ens om det var en rå morot som är hans favoritsnacks. Nyss var jag ute på den sista kisseturen för kvällen runt kvarteret med hundarna. Plötsligt kom Billy utsmygandes ur ett buskage och såg lite märklig ut med en konstig bula i kinden. När jag frågade honom vad han hade där spottade han ut en halv morot framför mina fötter. Haha, fy så jag skrattade!

Igår skar Nell, som bekant, upp ett jack i tampdynan. Det började läka fint över natten och hon har verken velat slicka på det eller sjåpat sig när jag tvättat det. När vi skulle ut på långa turen idag tänkte jag att det kunde vara smart att skydda såret med lite självhäftande linda runt den skadade trampdynan, men med lite plastband runt benet förändrades plötsligt Nellans tillstånd. Från att inte haft ont alls blev hon plötsligt döende och var alldeles övertygad om att frambenet skulle ramla av. Hon gnällde och kunde absolut inte stödja på frambenet. Men så fort vi kom ut i friska luften glömde Nell bort sitt kritiska tillstånd och röjde på promenaden som vanligt. Hon är en riktig dramaqueen min Nell!

Denna vecka har varit hemtentavecka och jag har mest suttit placerad med arslet nedtryckt i soffan och jämrat mig över litteraturen. Vanligtvis har jag inte några större problem med lite mer komplicerade resonemang eller engelska texter om jag bara anstränger mig för att förstå, men dessa i kombination är var denna kurs bjudit på och det är verkligen ingen barnlek. Hua! Idag börjar jag äntligen se ljuset i tunneln, men som vanligt är det svårt att veta om ens svar verkligen är de som läraren tänkt sig.

Det har även blåst motvind på andra plan. Billy har under en tid haft lite problem med öronen. De blir röda och irriterade och så kliar han och får nästan som små sår. Jag misstänker att det fuktiga vädret kan vara en bidragande faktor. Nu får han örontvätt och behandling varje kväll.

Igår på promenaden såg jag plötsligt blod i snön. Efter en snabbkoll av hundarna upptäckte jag att Nell skurit sig i en trampdyna. Såret är inte speciellt djupt men långt och det är en stor skinnbit som liksom glappar. Hur hon lyckades med det är för mig ett mysterium. Det finns ingen vass skare på snön, och den är inte heller så borttöad att marken kommit fram.

Den sista sjuklingen är min älskade dator. Makapären fyller 3 år i sommar och har de senaste månaderna blivit fruktansvärt slö och seg. Först misstänkte jag virus men efter att ha kört en mängd olika viruskontroller och snackat med Norton antivirus supporten två gånger har jag fortfarande inte hittat något. Funderar på att blåsa hela hårddisken och starta upp den från noll i helgen, men vi får se.

Nell är galet hungrig just nu. Redan långt innan de normala mattidrna kan hon börja tigga och när maten väl står på sväll (jag serverar käket lite uppblött) hänger dregglet i långa trådar från hennes haka. Ute är hon lycklig över att den smältande snön plötsligt bjuder ett helt smörgåsbord av läckerheter som legat och smaskat till sig en hel vinter under det vita täcket. Jag har skojat och sagt att "det som göms i snö kommer fram i tö, och hamnar sedan i Nells mage". Det har faktiskt gått så långt att jag får ha henne kopplad förbi den västa sträckan inne på bostadsområdet.

Billy är ju som bekant av en helt annan natur. Han håller sig nöjt till sitt torrfoder. När jag bjuder på en rå morot knaprar han snabbt i sig den för dte är en favorit, men aldrig att han skulle plocka en när han är ute. Då han han viktigare saker för sig.

I början av året började mitt foderförråd sina. Min jyckar käkar Magnusson Kennel. Våra hundar har käkat det så länge jag kan minnas typ. De mår bra, sätter fina pälsar och är prisvärt. Dessutom är det inte sprayat med fett som många andra foder så att det blir inte geggigt i fickan om man som jag, använder torrfodret även som godis. Det trixiga med Magnussons är att det inte är så vanligt i butik. Mamma tar hem det på pall och när jag hade Les Oples var det så lätt att bara slänga med en säck när jag ändå var hemma och hälsade på.

För att jag skulle få lite betänketid på hur jag skulle lösa problemet köpte jag en 10kg säck med coops hundmat, coop dogz. Billig skit, men eftersom mina hundar varken växer eller är i hårt arbete just nu tänkte jag att det inte spelade så stor roll. Båda älskade faktiskt fodret och blev inte risiga i kistan. I helgen kom dock min snälla pappa och lämna de av två säckar Magnusson Kennel så nu går de på sin vanliga diet igen.

Annars förstår jag faktiskt inte den här foderhetsen som vissa tycks lida kronsikt av. Blanda massa foder och byta hit och dit känns ju mest överambitiöst. När det nu finns så måna fodersorter vore det väl konstigt om inte något passade.

En diet som annars tilltalar mig är den omdiskuterade BARF. Hundarna jag arbetade med i england utfodrades enligt BARF och de var i riktigt fin kondition samt hade superfin munhygien. I dagsläget känns dock BARF alldels för omständigt för mig. Dessutom tror jag att det är lättare i England där det finns små lokala slaktare som gärna sålde ben och slaggprodukter till en billig penning.

Kikade in på klickerklok.se, läste lite i bloggen och avslutade med ett besök i shoppen. De hade jättefina kampleksaker med fårskinn, men även en leksak väldigt lik en som jag knåpade ihop själv i somras. Här kan ni läsa om hur jag tillverkade dem. Jag är verkligen ingen hejjare när det kommer till syslöjd (var en av två tjejer som spikade med killarna istället för att ha syslöjd med tjejerna i högstadiet) men dessa är inte alls svåra att pyssla ihop själv om man är sugen.

Tillvänster är bild lånad från klickerklok.se, till höger är mina varianter

Helgen som passerat fick Jens och jag tillökning i lägenheten med min lillasyster Linda och Doris. Vi pluggade ihop, kollade lite film och hade picknick i skogen.

I stamtavlan heter Doris Combine Merry Message, hon är dryga 2 år gammal och har i början av året haft en valpkull med Billy. Mamma gör en det retrieverarbete med henne och Linda & Doris har gått agilitykurs ihop. Dompan är en glad tjej som är pigg på det mesta och väldigt fokuserad i arbete. Hon tilltalar mig i sitt sätt är en tik jag verkligen skulle kunna tänka mig att ha en valp efter i framtiden.

Den här helgen fick Doris åka tåg, buss och bo i lägenhet, alla tre för första gången i sitt liv. Hur gick det då? På tåget charmade hon först en dam till massa kel, sen somnade hon. På bussen var det riktigt trångt, så det blev lite flåsigt men annars lugnt. Lägenheten flyttade hon in i som om hon aldrig gjort något annat. Delade dyna med Nell och reagerade inte på ljud från andra lägenheter. Det enda Doris hade invändningar mot var det faktum att vi inte klev upp klockan sex på morgonen och serverade frukost som hon är van vid, men lät oss ändå sussa till åtta. Vilken pärla den hunden är!

Idag känns det tråkigt och tomt. Nell och Billy snusar i hallen, men jag kikar hela tiden efter den tredje hunden och det är alldeles för mycket plats bredvid mig i soffan.

Nu är det sannerligen töväder. Det slaskar & plaskar, drippar & droppar. Har verkligen fått chansen att sätta min Kavat-kängor jag köpte på mellandagsream på prov och so far so good.

Idag hade det töat fram en smal remsa gräs, eller tja gräs/lera längs med husväggen på ett par hus på studentgatan. Jag har läst på en del om lydnad under vintern och testade lite fotgående och lägganden med Billy på gräsremsan idag. Det viktigaste för mig är att Billy bjuder rätt attityd under träningspassen. Skit samma om det blir lite haffsigt ibland, bara han tycker att vi har skoj.

När jag tränar fotgåendet börjar jag med att kasta ut några leksaker och sedan ber jag honom gå fot. Han bjuder en härlig attityd och är på tå eftersom han vet att han får rusa till valfri grej när jag säger varsågod. Jag upplever att ju fler leksaker som finns utkastade desto intensivare blir Billy. När han går bra släpper jag honom och han fullkommligt exploderar och kastar sig över sin utvalda leksak. Under fotgåendet har jag inget krav på ögonkontakt, men fokus på uppgiften. Han får inte flacka med blicken utan ska vara koncentrerad på det han gör.

Ni lydnadsfolk - den där stelopererade nacken ;) era hundar traskar på med är den något som ingår i bedömningen? Jag har undrat ett tag men inte lyckats hitta något i bestämmelserna som säger att den är något krav. Hur ligger det till?

Under vintern har vi tränat lite frivilliga lägganden ganska sporadiskt. Som alltid när jag ställer noll krav tycker Billy att det är svinskoj. Ofta är de första två försöken klockrena och belöning kommer i fom av kast med leksak/boll. Vi det tredje försöket är hon dock oftast så uppe i varv att han går ner i busställning med rumpan i vädret, viftande svans och så rycker det liksom i hela kroppen på honom. Då kan jag inte annat än skratta. Idag klämde han till och med i med en litet skall och det gör mig så glad att se min ganska stama kille lätta på locket och spralla till.

Nu väntar vi på att Lindi och Dompan (Combine Merry Message) ska dimpa in och göra oss sällskap över helgen. Filmtitt, plugg och hundträning står på schemat.

Finaste Doris, foto: Linda Widebeck

Japp. Nu sitter jag nedsjunken i soffan i Örebro med mina bästisar snusandes i hallen. Nästan som att jag tror att crufts-resan bara var en dröm. Jag har shoppat, sett massa fina goldisar och framförallt träffat Phillippa. Det har varit några intensiva dagar och att jag bara sovit några timmar i natt gör att kroppen känns tung och huvudet segt. Efter en ofrivillig löptur på slutet har jag även ont som tusan i smalbenen. Nu vätar ett bad och en tidig nedbäddning i sängen.

Jag hade ingen kamera med mig eftersom min gamla digitalkamera inte tar några vackra bilder längre, men Mille var flitig med kameran och jag hoppas kunna visa lite smått och gott här sen.

Avslutningsvis vill jag bara visa vad Britt-marie som haft hand om Nell & Remy skiver om helgen (Billy fick vara hemma i Hållsta och leka med sin lillebror istället). De verkar ha haft det toppen. Tack Britt-marie och Nisse!

Oj, vad mysigt vi har haft det. Långa promenader med snö och med fika i solen. Remy och Nell har nu förstått vad vår röda lilla ryggsäck innebär .... det innebär att det blir lång promenad och dessutom chans på knäckebröd när de andra tar kaffe. Jag har aldrig upplevt en sådan matglad hund som Remy, dock inte alltid lika kul som när hon glatt hittar gammal häst-skit .....men en underbar vovve är det! Nell är en elegant dam som trots detta gillar att rulla runt i snön och ge ifrån sig några slags grymtanden. Det har varit jättekul att ha dem här - vill nästan inte skicka hem dem!

Jösses vilken stress jag lever i just nu. Nytt jobb, seminarieuppgift, engelska-assignment och en tenta som närmar sig. Kämpar som en tok för att få allting färdigt nu innan CRUFTS och just nu ser det ut som jag ska lyckas sånär som på lite läsning som jag antagligen hinner få gjord på planet.

Ikväll tar jag tåget hem till tuna och lämnar av hundarna hos Britt-Marie och Nisse där de ska få bo. Känns skönt. Nellsan har bott där en gång tidigare så hon bör känns aig lite hemma och dessutom finns ingen hård asfalt eftersom det är på landet. Hon har ju lite svårt med hårda underlag numera.

Tidigt på fredag avgår vi mot Skavsta och sedan är det England som gäller till och med måndag. Jag har varit på CRUFTS en gång tidigare och ser fram emot att se alla hundar, hundsporter och prylar igen. Det kan verkligen inte liknas med något vi har i Sverige. Jag har även ett gäng vänner från min tid i England som jag hoppas på att lokalisera och morsa på, framför allt Phillippa och hennes team som har uppvisningar alla dagarna.

Tanken får mig att sakna min tid med Phillippa och Peter på Keepers Cottage. Några av de mest slitsamma men också roligaste veckorna i mitt liv. Jag är så oerhört glad att jag tog chansen att åka den där hösten. Min första dirigering, spännande dagar på freld trails, koncentrerade labradorer, glada golden och galna spaniels, daggen i sockerbetsfälten, oändliga stubbåkrar och ljungen på de skottska hedarna är bilder som för evigt etsat sig fast i mitt minne.

Oj, oj. Hela förra veckan var rätt intensiv och när det äntligen var fredag innebar det inte något långsammare tempo. Idag när jag vaknade kändes det som att någon stått och hoppat på mitt huvud hela natten. Jag hoppas verkligen att jag inte håller på att dra på mig nån skit eftersom det bär av till Birmingham och CRUFTS på fredag.

Helgen då? Jo i fredags var jag och såg Alice i Underlandet på bio. En märklig men underbar film, precis sån som jag gillar. På lördagen väntade agilitytävling i Kvinnersta. Eftersom det går så mycket kennelhosta valde jag att åka utan hund och istället enbart arbeta som funktionär eftersom det var min andraklubb Örebro Bk som var arrangör. Klockan 07.00 blev jag upphämtad av Maria som jag fick samåka med och klockan 21.00 blev jag avsläppt hemma igen. En heldag med andra ord. Under dagen satt jag mest vid banan som manuell skrivare och domarögon. Kul för då får man ju se agilityn. Kvalitén var sådär. Det märktes nog att det var första tävlingen på året för många.

Mina hundar fick vara hos snälla Sara över dagen. Tack! Där får Billy leva som en kung och ligga i både soffan och sängen, något jag aldrig tillåtit hemma. Han tycker att det är alldeles underbart mysigt. Nell fattar inte riktigt grejen och skruffsar hellre runt på Saras matta.

På eftermiddagen gav Billy, Nell och jag oss ut på skidtur. Eller först körde jag rundan ett varv med bara Billy och sedan hämtade vi Nell och tog kortturen runt åkern så att donnan också fick sträcka på benen. Vill verkligen att hon ska ta det lite lugnt med sin rygg nu några dagar, men hon får heller inte heller bara ligga inne och bli stel. Samtidigt måste ju Billy motioneras som vanligt och då blev detta en bra lösning tänkte jag innan jag gav mig ut, men fy tusan vad jobbigt det var. Så jobbigt att jag var tvungen att slänga mig på backen ett tag under den sista svängen och hämta andan lite.

I morse klev vi upp tidigt och gjorde oss redo att åka till tåget klockan 08.00 eftersom jag behövde tillbaka till Örebro för att hinna till ett möte i eftermiddag, och just nu vet man ju inte riktigt hur och när man ska komma fram när man reser med Sj. Tåget var dock inställt och vi fick åka segaste bussen istället. Tur att mina jyckar har blivit så vana att resa. Det var inga problem alls.

Nella har ätit smärtstillande och anti-inflammatoriskt tre dygn nu och verkar inte besväras av sin onda rygg. Skönt. Men den här händelsen fick mig att bestämma mig. Jag har hört mycket gott om Stefan Rosén på ReDog i Västerås, och jag kommer att boka en tid åt Nella där. Kanske kan han inte berätta något nytt, men jag måste chansa. Har sparat mina slantar ett tag nu och kan faktiskt inte komma på något bättre än att investera dem i min bästa kompis.

Såhär trött är Nella efter att ha rest i dryga 2 timmar

Att min Nell är det finaste jag har kan nog inte undgått någon som då och då surfar in på den här bloggen. Därför är det värsta som finns när Nellsan är sjuk eller har ont. Det senaste åren har Nella inte haft någon vidare tur. När vi var nya i Örebro bröt hon klor två gånger efter varandra och tillbringade minst en månad med sko, tratt och koppel, och det här året inledde hon med livmodersoperation. Men båda dessa åkommor kan vi leva med. Såren läker och hon blir som vanligt igen.

Värre är det med spondylosen som upptäcktes för ett år sedan. Efter upptäckten märkte vi inget särskillt det första halvåret. Hon pensionerades från agility men hela våren och sommaren hängde hon med som vanligt, till och med när jag cyklade halvmilen varje morgon under sommarmånaderna för att trimma Billy inför höstens jaktprov sprang hon glatt med.

Under hösten kom hältan. En envis hälta fram som inte följde några regler utan kom och gick oberoende av aktivitetsnivå. Sen kom diagnosen att den berodde av spondylosryggen. Frampartiet överbelastas på grund av att hon avlastar ryggen och bakpartiet. En liten smidighetsövning gör vi dagligen för att försöka mjuka upp den stela ryggmuskulaturen, BOT-täcket används flitigt och koppel varvas med frihet på promenaderna.

Vinterns snö har varit bra för Nell och hältan har nästan försvunnit då hon i snön aktivt måste jobba med bakpartiet och på så sätt tar mer vikt där. Därför blev bakslaget desto hårdare när Nell i söndagskväll slängde sig ner på marken och skrek efter att ha hoppat över en snödriva. Jag kände igen symptomen direkt och förstog att hon brutit el broskbrygga, alternativt håller på att odla en ny. Efter ett dygn började rimadylen göra sitt och idag är hon nästan sig själv igen.
.

Nells rygg när spondylosen upptäcktes för ett år sedan

Nells rygg i början av 2010

 

I lördags hoppade jag spontant på tåget hem. Billys barn ska snart flytta till nya hem och jag bestämde mig för att åka hem och kika på dem innan de levererades. Dock följde skolböckerna med hem, men vad gör det när man har så trevligt (dock något distraherande) studiesällskap.

Idag har Doris och Billy 8 veckor gamle son "Pigge Lunk" varit min studymate i köket. När han inte sovit som en stock under köksbordet har han jobbat flitigt vill jag lova. Precis som pappa tränar han sig själv och idag var det jakt-biten som stog på schemat. Vilthanteringen är det väl lite si och så med, men under förmiddagen har har verkligen utvceklat sin viltfinnar-förmåga!

Duktig viltfinnare som bara behöver jobba lite på vilthanteringen...

 

Igår var det istället Billys nya lillebror "Toddy" som stog för studiesällskapet. Sannerligen en studiemotiverad liten rackare som helst ville sitta i knäet och "läsa" mina papper om utvärderingsteknik eller knattra på tangentbordet.

 

1. "Spännande läsning det här!"      2. "Oj, vad sömnig man blev..."

3. "Gäääääääsp......"             4. "Fy, vad jobbigt att plugga!"