Nu är det knappt två månader tills Nellsan fyller 12. Det är gammalt och jag kan inte längre låtsas att det inte syns och märks på tanten. Emellanåt är det dessutom rätt meckigt. Förr märktes åldern mest genom en försämrad hörsel och en enorm ökning av sömnbehovet – nu ser jag ålderstecknen och krämporna varje dag och hela tiden.

Bakpartiet är stelt och stappligt. Att hoppa in i bilen själv finns inte längre på kartan. När jag ska klippa klorna vill hon inte att jag håller hårt i tassarna – antagligen atros. Hon sover som aldrig förr och vaknar sällan på mornarna förrän jag väcker henne. Att resa sig kräver nog uppsamling av bakbenen under kroppen. På hala underlag blir det ”bambi-på-hal-is”. Hörseln är long gone…

Men framför allt tar allt nu för tiden dubbel så lång tid. Nell går nämligen allt som oftast i ett riktigt långsamt tempo.  Jag skämtar inte när jag säger att det vissa kvällar kan ta en halvtimme att gå varvet runt vår lilla lekpark. En kväll stötte hon upp en hare ur en buske som hon for efter – men för mig var det inga problem att hinna ifatt tanten. Och för ett par helger sedan fick hon hänga med halvmilen på Kärsön, det var nog vår sista halvmil ihop. Dagen efter var bakkärran inte fräsch.

Allt oftare upplever jag att Nell befinner sig i nån slags bubbla. Som om hon är i sin egen lilla tankevärld där jag inte kan tränga in. Men så glimmar hon till, vill leka, hämta tennisbollen eller köra igenom hela sin trix-repertoar. Nella är i alla fall alltid på ett oklanderligt humör. Alltid hungrig och vill alltid gå ut på promenad. Vattenfascinationen håller i sig, att gräva upp stenar i strandkanten står alltid högst på önskelistan och än flyter hon som en kork när hon ger sig ut och simmar.

Trots att livet numera allt mer måste anpassas efter Nellsa, vad hon orkar och klarar av njuter jag av varje dag med min bästis. Jag hoppas vi får en fantastisk sommar ihop.