Idag gjorde Billy och jag en start i öppen klass på Eskilstunaprovet, som dömdes av Per-Erik Forslund och Kent Palmgren. Hundarna genomförde provet i grupper om fyra, där man började med en gemensam walk-up för att sedan dela upp sig i par på sök och vattenjobb. Upplägget var nästan identiskt med lördagens elitklass. Skillnaderna var något kortare avstånd på markeringarna, ett terrängbyte mindre på söket och en något kortare vattendirigering.

Billy och jag i första fyran, och bedömdes av Kent Palmgren. Grabben var rejält taggad på walk-up'en, som gick i en hage med högt gräs, men var en fröjd att ha med på linjen. Gick stadigt vid min sida och var uppmärksam på alla skott och kast. Det gick en skytt+kastare på var flank vilket gjorde att hundarna var tvugna att vara med och ha fokus på rätt flank för att hinna se kasten. Alla hundar fick först varsin enkelmarkering diagonalt, alltså på mosatt flank som de gick på och Billy fixade sin galant.

Därefter kom skott och kast framåt men innan den fick hämtas skulle en annan hund gå på en dirigering bakåt. På markeringen tycker jag att Billy gjorde ett helt klart godtagbart jobb, även om han fick jobba lite för att få in den. Det var ju ganska svårmarkerat i det höga gräset som erbjöd få referenspunkter men han gick ut och höll sig i rätt område även om han inte spikade. Landdirigeringen fungerade dock inte alls för Billy och mig. Dels var avståndet oss övermäktigt, dels stördes han av allt det roliga som nyss hade hänt åt andra hållet. Han kom ut halvvägs och blev liksom fast, lyssnade dåligt på mig och följde inte riktigt upp mina tecken.

Vidare till vattnet där vi fick börja med en dubbelmarkering i ett tjockt hav av näckrosor. Snacka om att det knöt sig i min mage då - Billy som avskyr näckrosor. Men ibland förvånar grabben - idag genom att först plöja ut och ta in den yttersta och sedan med lite stöd från mig plocka in nummer två. När han var på väg in med den gick ett dirigeringsskott åt parhunden. Sedan upprepades samma procedur fast med ombytta roller. Lyft av markeringsjobbet peppade jag mig med att dirigeringen inte skulle vara omöjlig. Tyvärr tyckte Billy det. Han kom ut en bit, men drog sig sedan bort mot markeringarnas nedslagsplatser. Jag valde att kalla in och sända om, men historien upprepade sig tyvärr...

Något nedslagen gick vi sedan vidare till söket. Vi fick skicka växelvis och Billy gjorde ett fint sök där han tog för sig av marken, jobbade fint med vinden och bärgade fem vilt. Det gjorde mig mycket glad, och det kändes trevligt att få jobba upp sig på slutet.

Som rubriken skvallrar om räckte det, trots misslyckade dirigeringar till ett tredjepris. I sin avslutande kritik betonade Kent Billys följsamhet och lydnad runt mina fötter. Han fick även beröm för sökarbetet.