Jaktprovssäsongen är över för min och Billys del sedan ett par veckor tillbaka. Under provtiden gick tiden så fort för jag hade hjärnan på högvarv hela tiden. I efterhand förstår jag att jag gick in i något slags konstant fokusläge. Det är nästan så att jag vill skratta åt migsjälv samtidigt som att jag faktiskt beundrar att jag klarade av att leva i min lilla fokusbubbla. Att Billys träning upptog mycket av min tid är verkligen ingen underdrift. Fråga bara min pojkvän eller min familj och de kommer att sucka åt min besatthet. Bläddrade igenom mitt föreläsningsblock jag har i skolan idag och det har regelbundet små hundrelaterade anteckningar i marginalerna.

Nu har vi dock växlat ner lite, och det är på sätt och vis skönt samtidigt som jag saknar känslan av manisk struktur och ett ständigt jävlaranamma i bröstet. Under de senaste två veckorna har jag istället haft mer tid för reflektion. Jag har faktiskt i princip alla våra starter som små fimsekvenser i huvudet som jag kan spela upp gång på gång. Men jag har också analyserat olika rutiner jag haft precis innan start, hur jag jobbat i perioderna mellan proven och tittat påskillnader mellan 2009 - 2010. Även bedömningsprotokollen har jag lusläst (det från eskilstuna verkar dock ha fått ben tyvärr), jämfört och begrundat.

Jag har kommit fram till flera slutsatser, men det är framförallt tre reflektioner som jag känner att jag skulle vilja dela med mig av. Kanske kan de inspirera, tipsa eller bara ge er något att fundera en stund på. Inom en snar framtid kommer ni därför att kunna läsa om:

* Vikten av förarens insats och attityd
* Funderingar om fart & effektivitet
* Nyttan av en coach & ett bollplank

Vi börjar imorgon!

Nu säger vi godnatt!