Minns ni Figge som jag red förut? Fina lilla Figge som lufsade ut i skogen med mig på ryggen. Snällare häst fick man leta efter. Jag kunde kravla runt på den lurviga ryggen precis som jag ville och Billy kunde hänga med ut på våra skogsturer utan problem. Efter ett tag fick jag dock sluta rida honom då han blev sämre i sina ben. Istället red jag busponnyn Jacke, men det blev aldrig riktigt samma sak. Under sensommaren blev Figge så dålig att han fick flytta till de evigt gröna ängarna. Hoppas du har det bra nu lilla Figge!

Den här hösten har jag sett mig om efter en ny skrutt-ponny att lufsa ut i skogen med och jag fastade ganska snart för Deo. Han är allt som Figge inte var, vilket på sätt och vis är rätt skönt. Deo är en man i sina bästa år om man frågar honom själv. Enligt Deo finns människor till för två saker: att klia honom och servera hans mat. Han är förvisso väldigt väluppfostrad men det gäller att hela tiden vara med för Deo kan när som helst hitta på bus.

För er som läst tidningen Min Häst och känner igen karaktären Mulle, kan jag avslöja att Deo ibland påminner mig om honom. Deo busar dock alltid med glimten i ögat och är absolut inte elak. Och imellan buset är han verkligen jättesöt. Idag när jag ledde in honom från hagen placerade han till exempelsitt stora huvud på min axel och när jag lindade hans framben körde han ner sin mjuka mule i mitt hår och blåste till.

Man har aldrig tråkigt med Deo, för han är väldigt uppfinningsrik. Här är ett exempel
 på hur det kan se ut före och efter man lämnat Deo själv i stallgången cirka 3 minuter.


Vem smälter inte för den här sötnosen?