Sedan jag kom hem från Kroatien har jag ju som bekant fått känslan av att Nell blivit lite sämre igen, men igårkväll när mamma och jag tog en kvällspromenad tyckte vi båda att Nell såg stark ut i sin bakdel. Hon var dessutom jättepigg och jag babblade lyckligt på om att det kanske bara var de senaste dagarnas lite tryckade värme som påverkat henne och fått henne att se seg och oengagerad ut i bakbensrörelserna. Mamma höll med. Nell har alltid varit väldigt värmekänslig.

Men med 50 meter kvar på promenaden blev Nell plötsligt ordentligt halt på vänster fram. Det var första tecknet på hälta sedan i slutet av maj månad. Det kom som ett slag i magen och tryck över bröstet. I två månader har vi kämpat och rehabiliterat med koppelpromenader, simning, kosttillskott, akupressur och benmanchetter. Framstegen har varit slående, och så nu PANG från ingenstans en rejäl hälta.

När vi kom hem kylde jag tassen ordentligt och sedan fick de gå och sova. Idag är hältan nästan obetydlig, men jag har inte utsatt henne för någon fysisk aktivitet. Dessutom tycker jag mig se en stelhet i framvagnen som jag inte sett på länge. Om det är en överansträngning av frampartiet pga. ovilja att bära vikt på bakdelen som orsakat hältan eller om de är artrosen i tårna som göra sig påmind har jag svårt att avgöra. Riktigt tungt känns det i allafall.

Jag och världens finaste Nolla i september förra året då hältan tog henne under besittning.