För närvarande kan jag tyvärr inte påstå att jag njuter av alla stunder med min Billy. Ikväll var han rent av ganska förskräcklig. Får man säga så om sim egen jycke? Om någon man älskar så mycket i vanliga fall?

Den senaste tiden har jag upplevt farbro B som rätt ojämn. Vissa stunder eller dagar är han sitt charmiga helgoa jag som vill vara till lags, leka, gosa och bara liksom "Billy". Men vid andra tillfällen är han faktiskt inte speciellt rolig. Ikväll var en sån kväll. Han är pigg och vill ut och gå, men väl ute är han bara intresserad av att pissa och sniffa. Om jag ropar eller ber honom om något prövar han mitt tålamod genom att inte lyda på första kommandot. Det gör mog frustrerad och irritationen blir ett faktum!

"Man får den hund man förtjänar" kontrar min mamma när jag gnäller för henne, "han behöver nog sysselsättas lite mer". Om hon bara visste, tänker jag. Om hon bara visste hur halvengagerat han svarar när jag anstränger mig för att hitta på roliga aktiviteter för honom. Då skulle hon också lägga ner och istället leva på hoppet att imorgon blir en bättre kväll med en mer kontaktsökande hund.