Billy och jag har kört rätt hårt med apporteringsträningen på sistone och nu säger magkänslan att det är dags för en paus för att samla ny kraft och energi. Med Billy, som även om han är arbetsglad, inte är någon supertaggad hund upplever jag att det är bra att han får pauser i mellanåt. Då är han desto mer laddad när det är träningsdags igen. Nu blir det konditionsträning och skogspromenader för hela slanten, men dummieväskan får stå hemma i hallen och samla damm.

Nell har fått vara lös i skogen i helgen och inte visat någon hälta alls. Idag på långa skogsturen med Sara och James tyckte jag dock att hon markerade lite och slängde genast på kopplet igen, men jag kan ha inbillat mig. Har fixat nya glycosamintabletter till henne som hon ska börja få när vetvitsen jag har shippat hit från england är slut. Hoppas att de kan hjälpa till att hålla gumman fräsch.

Det är jobbigt det där när våra djur åldras. Nell har varit pigg och fräsch länge och den här långa hältan är väl första riktiga ålderstecknet om mar bortser från spondylosen. Nell är min första hund. Trots hennes många knäppa drag har hon har mitt hjärta som i en liten ask. Hon har varit min trogna kompanjon i många år nu, nio år och tre månader för att vara exakt, och jag antar att jag har lite svårt att acceptera att hon faktiskt börjar ha en del år på nacken.
.

Jag och mina trogna kumpaner