Jag leker ofta kurragömma med mina hundar när vi är ute själva. Ställer mig bakom en sten, klättrar upp i ett träd eller går åt motsatt håll mot dem för att de ska bli uppmärksamma och hålla reda på mig istället för tvärt om. Med risk för att de få icke-hundfolk som följer den här bloggen aldrig kommer att se på mig på samma sätt igen ska jag förtälja vilka tankar gårdagens kurragömmalek resulterade i.

När vi gick över fotbollsplanen hittade jag ett perfekt gömställe. Någon hade staplat två stora traktordäck på varandra. Efter att ha sett efter så att jag var ensam på planen hoppade klättrade jag ner i hålet mitt i däcken. Nell och Billy var borta vid några buskar och pissade och sniffade och såg inte när jag gömde mig. Ganska snart hörde jag Nella cirkulera runt däcken, sniffandes. Hon blev allt mer intensiv i sitt letande. Hoppade på däcken för att försöka komma över, krafsade och gnällde. Jag hörde att hon gick upp allt mer i stress av att inte lyckas ta sig in till mig, men jag ville vänta ut Billy.

När Nell tillslut började lyckas rubba däcken kände jag mig tvungen att klättra ut innan jag blev däckmos. Irriterad kravalde jag fram: Varför hade inte Billy kommit och letat efter mig? Min fråga blev nästa genast besvarad. Billy satt några meter från däcken och tittade på Nell och mig. Nell var överlycklig över att se sin matte igen. Slängde sig över mig, pussade hela mitt ansikte, pratade och flåsade som en tok. Jag fick sitta länga på det kalla gräset och klappa för att hon skulle lugna sig. Billy däremot reste sig viftade lite på svansen och återgick sen till att pissa lite på busken bredvid.

Förbryllad traskade jag hem. Jag kunde konstatera att Nell älskar sin matte och vill vara så nära mig som det går. Om jag föll ner i ett djupt hål skulle hon nog hoppa efter. Billy skulle inte hoppa efter. Å andra sidan är det ju bra mycket mer effektivt ur räddningssynvinkel om hunden sitter bredvid hålet. Då skulle ju räddningsteamet hitta mig mycket lättare. Så grabben är väl förlåten, även om hans insats inte får det att ömma i hjärtat som Nellas när jag tänker på det. Älskade lilla varelse!

                            
                                                               Åh, vad jag älskar de här två!