Två kvällar i rad har jag kollat på filmen Marley&me. En rätt medioker film egentligen, men ingrediensen hund gör den ändå så bra. För mig är det en värre snyftare än Titianic, lätt! Filmen handlar om Marley the worst dog ever men för mig verkar han mest som vilken ung retrieverhane som helst. En levnadsglad prick som älskar allt och alla och har oändligt med energi. Men i slutet av filmen har Marley landat och blivit en riktigt behaglig individ, som ALLA älskar.

Det är inte utan att Marley påminner mig om en viss Stanroph Sandboy, Kevin. Vild och galen som ung, käkade väggar, blev kickad från lydnadsklassen... Och nu är Kevin gammal och få hundar är så älskade. Tino är på god väg att bli en "marley-individ". Jag tror det är därför jag gråter floder till just denna rulle. Marley är Kevin för mig <3