Igårkväll var det agilitytime. Med Billy stog no-brudraggning, hägerslalom och balanshinder på schemat. Nell skulle mest få slagga på yllefilten eftersom  jag ville ta det lite försiktigt med henne eftersom vi varit ute rätt mycket under dagen, samt att Billy behöver träningen mer.

Ang Billys tre träningspunkter gick nr1 och nr2 galant! Han hade inte siktet inställt på brudarna utan på mig (dock var det bara två brudar i lokalen, men men, babysteps!) Högerslalom började vi med ett 4-pinnars. Det kan jag jogga och småspringa mot nu och han går rätt ändå. Känns bra. 6-pinnars går jag rastkt mot och det funkar men jag vill att han ska bli ännu säkrare innan jag höjer tempot. Tillslut provade jag ett 8-pinnars och det gick också fina fisken. Under hela passet tror jag bara att han gick fel två av kanske 10-15 skick. En gång i ett 6-pinnars och en gång i ett 8-pinnars. Det känns mycket bra och det är så jag vill träna. Han ska få lyckas, det är vikigt för grabbens självförtroende.

Balanshindren går sämre. Gungan har han totalstopp på nu igen. Det går knappt längre att krypa över ens. Det blev till att ta på kopplet. Örebros balansbom skakar ju lite och det har skapat ordentligt bakslag på även detta hinder. Samtidigt måste han ju lära sig så vi tragglar. Jag försöker att ladda kontaktfälten med så mycket förväntan och exaltering jag kan och förhoppningen är att viljan till det sista kontaktfältet ska överbygga rädslan. Hmm...

Vi avslutade med en bana där jag är mycket nöjd med hur fint grabben lyssnar på mina framförbyten. Jag har ju valt ett handlingsystem där jag använder mig av nästan uteslutande framförbyten och för en hund som Billy som är lite osäker och inte har möjlighet att tränas varannan dag tror jag att det är ett bra val. Ju färre signaler, desto bättre hinner han lära sig de som finns och därmed bli säkrare på sig själv och tydandet av signalerna.

När Billy gått i mål tänkte jag ladda honom för att köra ännu ett varv, men då hörde jag ett ynkligt pip från läktaren. Där satt Nell i givakt, darrandes och pipandes - hon var ju jätteladdad! Så istället för att fortsätta köra Billy tog jag ut och värmde Nell lite innan jag provade banan med henne. Åskådarna kallade henne för både "pistolskott" och "iller". Hon var helt vild och galen, sjukt laddad! Aldrig har hon sprungit så fort på en agilitybana - no doubt!

Älskade älskade Nell. Hon slutar aldrig att förvåna!