Oj oj. Jag som hade lovat mig själv att OM jag gick ut ikväll såhär kvällen före Bache-kursen så skulle jag köra lugn kväll och vara hemma SENAST klockan tolv. Nu är klockan strax efter ett och jag kom precis innaför dörrarna. Partajet hos Anna och Jennie var knökfullt med utbytesstudenter och några svennar och mycket trevligt. Jag hade gärna stannat all night long om det inte vore för morgondagens kurs.

Anledningen att jag ändå kan ta mig tid att blogga är för att min granne (OBS! ej den ovanför, utan den till höger ikväll) har fest så tyvärr lär jag inte somna än på ett tag. Det gör mig arg, för då kunde jag väl likagärna spenderat en extra timme på grankotten?

För övrigt är jag ganska arg på mig själv som över huvudtaget gick utanför dörrarna ikväll. Om det hade varit tävling imorgon exempelvis hade jag varit hemma, packat bilen och förberett mig mentalt. Men grejen är att egentligen är morgondagens kurs mycket viktigare än vilken tävling som helst. Inte varje dag man får lära av en landslagsdeltagare, och jag ska suga in allt som en svamp och anteckna så pennan glöder. Har även förberett ett antal träningsfrågor som är nedplitade i agility-blocket så jag inte ska råka glömma fråga dem imorgon.

Tanken som slår mig är att tänk om jag kunde möta skolarbetet med samma engagemang!? Tänk vilken räkmacka plugget skulle vara. Jag skulle glida rakt igenom och blir världens kommunikationsproffs.

Måste också avsluta med att förtälja att jag upplevde mitt livs hittills mest gentlemannamässiga gest ikväll. När Conny och Emelie genade över djupsnön på väg hem insåg jag att min cykel inte skulle klara detta och förberedde mig på att ta vägen runt. Från ingestans kommer en luxemburgare och säger "I've got it!" Sen lyfter han upp cykeln och bär den över djupsnön. Viola!