Idag åkte jag med Nellsan till en djurklinik i Örebro, Annalysen. Hade kontakt med världens bästa veterinär Eva på morgonen som sa att eftersom Nell har p-sprutats tidigare finns det risk för att det är livmoderinflammation på gång, och eftersom Eva inte hade möjlighet att ta emot Nell rekomenderade hon Annalysen.

Efter att veterinären hade klämt överallt på Nell, som för övrigt vad ganska glad och pigg, utan att Nell gnällt tror jag hon var beredd att skicka hem oss. Jag fick en klump i halsen för jag visste ju att jag inte hade inbillat mig allt gnäll, flås och nedstämdhet. Men då just när vi skulle gå gnällde hon till helt oprovocerat. Vet tyckte då att det kanske var bästa att ta en röntgenbild för att i allafall kunna utesluta att det var något knas med livmodern.

Röntgen visade dock att livmodern var ok - däremot såg Nellans rygg inte så bra ut. Hon har fått diagnosen generellt utbredd spondylos. Efter information från vet och en massa googlande har jag förstått det såhär:

Spondylos är en förändring som leder till stelhet mellan kotkropparna i ryggraden. Spondylos är ofta lokaliserad till ländryggen eller/och halsen. Samtidigt föreligger vanligen en inflammation i de inblandade diskerna. Vid röntgenundersökning kan spondylos ses i form av benpålagringar mellan kotkropparna. Pålagringarna kan få sådan storlek att de helt överbryggar ett kotmellanrum. Symptomen varierar, ibland förekommer ryggsmärtor och rörelsebesvär. När sedan spondylosen växt klart och stelnat brukar den inte längre orsaka så mycket smärta. Man kan säga att hunden blivit "stelopererad", med sämre rörlighet som följd.



För Nells del innebär detta rimadyl i tre veckor. Eventuellt bör hon också få Glykosalin tillskott i maten. Hennes rörlighet är/blir mer begränsad då ryggen liksom blivit stelare. Det är dock viktigt, precis som vid HD, att se till att bibehålla en god muskulatur i ryggen för att avlasta skelettet. Att springa i skogen är därför fortsatt viktigt - däremot kan man bli tvungen att reducera rörelser som kan bryta borskbryggorna. Därför rekomenderade veterinären mig att sjukpensionera Nell från agiltyträning och tävling.

För Nells del gör det nog det samma tror jag, hon kan likagärna hämta en dummie då och då eller klickerträna lite trix, men i mitt hjärta gjorde det faktiskt lite ont. Och jag ljuder om jag inte erkänner att jag visst fällde ett par sorgsna tårar i bilden på väg hem. Samtidigt är ju det viktigaste av allt att Nellan blir bra, håller sig pigg och frisk och återgår till sitt vanliga jag igen.

Nu ska Nellan få ta det lugnt ett par dagar och sedan börja gå lite längre turer till helgen. Min ögonsten!