Stanroph Super Trooper

Nu har det gått drygt ett år sedan Trooper flyttade till USA. Det känns som en hel evighet sen, så mycket har hänt sedan dess men ändå minns jag allt så väl. Jag minns hur han brukade kuta runt och bära sin stora hundkorg i hårdplast och välta upp och ned på halva huset, hur han hoppade upp på mig och rapade mig i ansiktet efter maten, hur han skällde som ett maniac i rastgården även om jag vrålade "TYYYYST!", hur träningen gick framåt i snigelfart men också hans milda små ormögon innan jag gav honom tillåtelse att äta och hur han kunde somna helt avslappnad i mitt knä....

   

Trooper kom till Sverige i Januari 2007. Den våren var jag hemma väldigt mycket eftersom jag pluggade på distans och bara jobbade ett par dagar i veckan. Troopers träning och dagliga promenader var därför något jag tog mig an med glädje. Han var en fruktansvärt söt valp. Hade han varit människa tror jag dock att han blivit diagnostiserad med något slags mentalt handikap för han var inte någon smart typ direkt, lite som Forest Gump ni vet! Men vad han saknade innanför pannbenet tog han igen med charm. Igen hund har fått mig att skratta som Troop!

Till sommaren gick Truppe med på alla mina promenader med Nell och Billy. Vi tränade lydnad, apportering, trix och hans agilityutbildning påbörjades. Det var alltid en utmaning. Vissa dagar hade Troop glömt bort vad "sitt" betydde och jag fick påminna. Något han dock aldrig glömde var att man fick en godbit om man hoppade upp och satte sig på en sten. Detta körde han stenhårt på i alla väder och den som tog Truppe på promenad fick först se till att ladda fickorna proppfulla med godbitar....

Till hösten fortsatte jag med deltidsstudier och deltidsjobb och även om jag inte hade lika mycket tid hemma så var Trooper numera som min hund. Vi avslutade året i utställningsrigenringen på Hund2008, faktiskt den enda hund förutom Nell jag visat indivuduellt i officiella sammanhang.

Strax efter att Trooper fyllt ett var det dags för höftledsröntgen. Resultatet blev HD grad C, Truppe skulle alltså inte hålla som alvenshund. Jag grät när beskedet kom. Jag visst ju att min kära mor importerat honom i det syftet. Jag hade bestämt mig för att söka till universitetet till hösten och insåg att jag inte kunde ha en stor och aktiv ung handhund i en liten studentlya ihop med Nell och Billy. Jag skulle varken ha plats eller tid. Omplacering började diskuteras...

Dagen han åkte minns jag som en av de värsta i mitt liv. Mamma skulle gå upp tidigt för att köra Truppe till flygplatsen. Jag skulle ta sovmorgon och när jag vaknade skulle Truppe redan vara borta och jag dra till Stockholm till Jensa. Men min sjusovarkropp ville inte ta sovmorgon denna dag. Antagligen för att jag gått och spänt mig och haft en klump i magen så många dagar i förväg. Jag smög ner och kröp ihop bredvid Troop som som vanligt blev helt paralyserade av lite gos. När mamma tog med honom ut diskade jag hundmatskålar intensivt för att slippa säga hejdå. När jag hörde bilen köra ut genom grindarna sjönk jag ihop på golvet och blev sittandes med hjärtvärk. Sedan ryckte jag upp mig, torkade tårarna och städade bort allt som påminde mig om Truppe.

Först en månad senare orkade jag titta pa hans saker igen. Jag gav hans favoritleksak till Doris och grät en skätt när jag insåg att jag visst fortfarande hade lite ont i hjärtat, och det kan jag göra än idag när jag ser en bild eller kommer att tänka på något kul han brukade göra. Men tårarna torkar fort. Troop har det bra i sin nya familj, och de älskar honom precis lika mycket som jag gjorde. Skillnaden är bara att de kan skänka honom all den tid och uppmärksamhet som han förtjärnar, vilket jag med facit i hand inser att jag inte skulle kunnat.

Jag tror verkligen det ligger något i uttrycket att om man älskar någon riktigt mycket måste man ibland våga släppa taget om dem...

 

Kommentarer
Postat av: Sara

Blödig som jag är så trillar de trår ned för mina kinder när jag läser... fy vad det där lät jobbigt. Även om det är en mycket god tröst att han har det gott, men väldigt långt borta. kram!

2009-04-19 @ 13:00:21
URL: http://omsara.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0