Måste börja detta inlägg med att berätta vad jag lyckades med igårmorse. Hade suttit uppe lääänge och fkliat mig i huvudet och försökt begripa grundpelarna inom något så krånligt som Neoformalismen under måndagskvällen/natten. Klockan ringde dock halv sju följande morgon och jag släpade mig ner i tvättstugan för min tvättid som jag bokat i något hurtigt ögonblick. Hade precis laddad maskinerna och skulle precis hälla i tvättmedel när en annan tjej kom in i tvättstugan.
Hon stirrade på mig och sa: Eh, jag tror att jag har bokat tvättstugan nu?
Jag pekade på listan: Nej, jag vet säkert att jag bokat onsdagsmorgon!
Hon, småskrattar: Ja, men det är tisdag idag....

Idag var jag således uppe halv sju igen för att ladda maskinerna. Surt. Men Nell blir så glad och vill ut och gå efteråt. Idag gick vi en ny morgonrunda. I långsamt tempo tog det en timme. Jag är så glad. Nells fot är långt ifrån läkt, den har knappt börjat, men hon är så glad igen! Antingen börjar hon verkligen att känna sig hemma här, eller så har hon haft ont och det börjar släppa nu. Vilket som är det skönt.

Anmälde henne till en inofficiell SKK utställning här i Örebo igår. Blev så besviken över att missa Farsta att jag tänker ge detta en chans. Hon är ju så fin i pälsen nu och jag vill verkligen visa henne som veteran!

Skolan just nu känns lite trögt. Jag ska läsa så mycket och jag hinner verkligen inte. Dessutom är ena boken på riktigt svår engelska. Så jag har två val: Läsa en fjärde del av det jag förväntas och förstå det eller läsa allt snabbt utan att så upp alla svåra ord och hoppas att lite fastnar på vägen. Mitt studiesjälvförtroende har aldroig varit såhär lågt. Kommer jag verkligen att klara det? Är jag tillräckligt smart? Dessutom har en jobbig tentaångest börjat smyga sig på...