Detta blogginlägg ska inte tilldelas vem som helst, utan en person som jag verkligen beundrar: Min syster Malin!



Imorgon sätter sig Malle på ett plan till Paris med planen att jobba som en au-pair i en fransk familj. Jag beundrar henns mod. Malin och jag har alltid varit rätt tajta som systrat. Även om vi såklart har bråkat en massa, har vi alltid varit så himla bra vänner. Malin är en så oerhört lätt person att vara med. En tystnad bli aldrig jobbig. Man kan prata om allt. Även om man inte gör något särskillt blir det aldrig direkt tråkigt. Hon har ett härligt garv, och när hon skrattar är det så intensivt att hon ofta får tårar i ögonen.

Hon har helt enkelt en skön stajl  som blir omöjlig för någon att ersätta under de sex månader hon ska vara borta. Men även om jag kommer att sakna henne massor är jag på något mysko sätt jävligt stolt över henne som ger sig av. Så stolt att jag fick värsta mycket envisa tårar i ögonen när jag släppt av henne hos Max. Det vad inte ledsna tårar utan sånna där man kan få när allting tillslut blir så där lyckligt i slutet av en film. Ni vet i Sex And The City-seriens sista avsnitt när  Harry visar Charlott bilden på ungen de ska få adoptera och hon säger "Thats our baby" - den känslan man får där - den fick jag när jag släppte av Malin.

Och personligen till dig Malin: Du är så jävla bra!