Måndag och tisdag ägnades åt viltspår. På måndagen vimsade Mille och jag runt i skogen och la spår, och på tisdagen var det dags att gå. Nell och Sunna fick varsitt öppenspår och var både lite ringrostiga, men duktiga ändå. Nell hade säkert inte spårat på ett år minst och tyckte det var jättekul! Som vanligt känns det extra bra i hjärtat när Nell är glad <3

I onsdagsmorse (igår) tog vi Les Oples till Örebro. Efter att ha träffat Steffi och Ida och jobbat med PM skulle jag gå en promenad med doggys tänkte jag. Men jag kom inte långt. Nere på åkern hörde Nell min granne, och Nells bästis, Mhistel och skyndade för att hälsa. Hon skulle väl ta snabbaste vägen antar jag och sprang mot gallertrappan, där hon gjorde illa klon förut. Jag har undvikt den sen dess. Jag reagerade dock inte tillräckligt snabbt och när jag vrålade på henne var framtassarna redan på trappan. Hon var en lydig hund - skulle vända - fastnade och bröt klon. Blodet sprutade såklart. Fick bära in henne och lägga tassbandage. Som tur är har hon inte ryckt ut hela klon, den har "bara" gått av. Suck.

Än en gång har jag förstått vikten av att ha ett första-hjälpen-kit hemma, och jag är otroligt glad att jag fyllt på det sedan förra vändan.

Förundras även av vilka krafter man kan ta till i en sådan situation. Jag bar Nell hela vägen in i lägenheten. Hon väger väl runt 25kg i alla fall. Lyfte henne bara rätt upp och småsprang. I efterhand tror jag inte ens att jag någongång tänkte att det var jobbigt eller tungt. Jag bara gjorde liksom. Känns skönt att veta att man har det inom sig ;)

Ännu en positiv effekt av Nellans skada är att jag blir en riktigt hejjare på tasbandage...