... fy vad svårt det kan vara. Alltså inte just att älska någon, gör man det så gör man det bara liksom. Not much to do. Men liksom att få allting att gå ihop. Det ska passa, man ska kunna ses samtidigt, man har olika intressen osv. Så är det iallafall för mig och Jens. Vi är så fruktansvärt olika att det nästa känns sjukt ibland. Ändå håller vi ihop på något vis. Trots att det pusslas med helger, då och då uppstår intressekonflikter osv.

Jag älskar Jens och litar på honom 100%. Ändå kryper den äckliga svartsjukan på mig ibland. Jag hatar den för det får mig att bli kall, stel och må illa, men jag vet inte hur jag ska handskas med den. Jag ser svart och blir torr i halsen samtidigt som hjärtat pickar på i 120 km/h.

Varför detta tråkiga ämne i bloggen idag då? Jo, för att svartsjukan nästan åt upp mig igår. Jens har varit på Åland på festival med sin polare över helgen, vilket jag såklart unnar grabben. Nemas problemas - kul måste man få ha. En kväll parade polaren ihop sig med en tjej. En tjej som såklart hade en kompis. Kompisen och Jens satt således och snackade en hel kväll då polaren och hans ragg klängde på varandra. Såklart hände det inget mellan kompisen och Jens, de umgicks bara som vänner. Men ändå, jag tror ju inte att de snackade om mig direkt...
 
Och min underbara Jens berättar ju om detta när han i detalj återger sin härliga helg på Åland. Då mår jag illa och slevar in maten vi just käkar i en ruskig fart, mest för att ha något att göra. För att få en paus från snacket går jag och hämtar ytterligare ett lass pasta. Jag hör egentligen inte vad Jens fortsätter att prata om, jag kan bara tänka på den tjejen som fick spendera alla de roliga timmarna med MIN pojkvän. En fruktansvärd avundsjuka borrar ett hål i mitt hjärta. Det är fånigt, men jag kan inte rå för det.

Innan vi somnar måste jag bara reda ut allting en gång för att det inte ska bli trassel i min skalle under natten. Och min tålmodiga Jens berättar. Självklart blir det trassel i bollen ändå. När jag vaknar har jag vaga minnesbilder om drömscener där allt är ett enda trassen mellan Jens, mig och tjejen. Det måste vara något fel på mig tänker jag.

Men så tänker jag att jag  älskar Jens. Och kanske är det inte något fel på mig trots allt. Det man älskar mest är ju också det man borde värna om mest. Det är nog därför jag kan bli så fruktansvärt rädd och avundsjuk. Självklart är det känslor som jag måste arbeta med och lära mig tygla, men samtidigt något som jag ska vara stolt över. Jag vill beskydda det jag älskar. Det är fint.

Jag kan inte kontrollera Jens som jag kontrollerar mina två guldklimpar Nell&Billy. Koppel och dressyrmetoder är tryggt men passar inte honom. Jag måste fortsätta att lita på honom och låta honom vara fri. Den läskiga svartsjukan är en fin påminnelse om att jag kan älska honom ändå.