Varje år tänker jag att jag ska åka till Stockholm och se Stockholm Horse Show i Globen, och varje år sitter jag sedan framför TV'n efteråt och ångrar att jag inte kom iväg. Hästar är fantastiska djur. Det har jag alltid tyckt. Stora, graciösa, imponerande och samtidigt oerhört respektingivande. Nu har jag just kollat på showen via internet-TV och fått härligt pirr i magen. Om du är hästfrälst kan du titta själv här. Spola fram till den 113 minuten och se en halsbrytande show med unga cowboyryttarinnor som gör helt omöjliga konster på hästryggen. Lite speciellt är också att alla hästarta är omhändertagna hästar som haft tuffa liv innan.



Jag har ridit sedan jag var 10 år gammal. Min karriär började på den nystratade ridskolan Örtra Hedemora på shettlandsstoet Gina som jag älskade trots att hon både bets i baken och sparkade mig när det var dags att kratsa hovar. Flera gånger skickade hon mig i ridhusspånet med huvudet före. Jag bodde i stallet på helgerna och skötte och red extra på Gina eftersom ridläraren tycket att vi passade bra ihop tror jag. Andra hästar som tog plats i mitt hjärta var godlandsrussen Torina och Mustang, shettisarna Lusen och Filur, den heta skimmelponnyn Mirre och den stora dressyrhästen Clinique som jag var den enda i gruppen som fick rida. Att jag fick mina värsta avtrillningar från denna häst spelade ingen roll eftersom det var en ära att få sitta på henne.