I natt drömde jag att jag tog Billy och flög till England för att träna jakt hos Philippa, men väl framme på flygplatsen insåg jag att något saknades; Jag hade glömt att ta med Nell. Och så fick jag lov att fatta det svåra beslutet: att lämna Nell kvar i Sverige eller vända tillbaka och missa flyget och England. Det var som jag hade en liten ängel och en djävul sittandes på varsin axel. Djävulen sa: "Kom igen, ÅK! Tänk på dig själv nu, tänk på England!" och ängeln sa: "Hon har varit din bästa vän i många år nu och har lärt dig att hantera en hund. Även om hon inte räcker till på samma sätt längre är hon din plikt och fortfarande din bästis".

Det hemska är att jag inte minns vad jag valde, kanske hann jag vakna eller drömmarna vandra iväg åt ett annat håll. Men när jag vaknade och minndes min dröm fick jag fruktansvärt ont i magen och gick ned och lade mig bredvid Nell i korgen. Hon gruffsade runt men lade sig tillslut tillrätta med ryggen mot min mage. Min lilla älskade Nell, hade jag tänkt lämna henne bakom mig?  

Nell är Nell. Hon är ingen perfekt hund ur många synvinklar, långt ifrån. Och jag vill mer än hon, oftast i allafall. Våra viljor vill oftast olika: Hon vill jaga rådjur - Jag vill träna apportering, hon vill gräva efter sork - jag vill träna dirigering, hon vill stöta upp harar - jag vill träna tricks, hon vill vara arbetsledare i hundgården - jag vill klickerträna. Men vid ett tillfälle går våra viljor alltid ihop - när det handlar om gos och klappar! Ändå är det aldrig jag som behöver komprimissa. Det är alltid hon som ger sig och fogar sig till min vilja så gott hon kan. Därför att hon alltid vill vara mig till lags. Är inte det en beundransvärd egenskap?

Även om Nell kan vara lite svår att jobba med, är det helst av allt henna jag vill jobba med. Det är oftast lättare med Billy boy eller till och med Truppe, men helst gör jag det med Nell ändå. Och när Nell gör något bra känns det allra längst in i hjärtat. Så känns det inte med någon annan. Det har jag tängt på mycket. I Agilityn har Billy två pinnar och det kändes ju kul att ta dom absolut, men Nell  har en pinne och jag minns glädjen och stoltheten fortfarande. Hur jag envist satt och väntade på resultatlistorna och när de kom upp rusade runt och kramde alla som kom i närheten. Nell hade gjort det!  

Aldrig ska jag lämna Nell bakom mig! Nell ska alltid vara med mig, så mycket som det bara går. Vissa perioder kanske det får lov att bli lite mindre, men hon ska alltid vara min hund!