Rallylydnadskurs
Igår kväll gjorde jag och Billy repris på rallylydnadsplanen. Vi gick ju en kurs för fler år sedan i Örebro, men har inte direkt grejat något mer med det sedan dess. I ärlighetens namn gick vi mycket den kursen för att komma ut och träna på att fokusera på matte trots bråkig och brokig grupp med hundar. Allt för att preppa inför provsäsongen.
Nu är provsäsongerna över för farbror B’s del och jag tänkte att lite rallylydnad kunde bli en kul hobby för oss. När jag hittade en nybörjarkurs i Bromma slog jag till och anmälde, så fem måndagskvällar kommer vi nu att repetera grundkursens moment och igår kväll var första tillfället.
Mitt första intryck av kursen var att den kändes lite rörig. Mycket information på en gång. Att gruppen känns ganska spridd förkunskapsmässigt gör det nog lite svårt för instruktören också. Men jag skapar mina egna förutsättningar, känner ju min Billy utan och innan och ser till att vi har kul och får kvalité i träningen.
Bill är ju en jycke som lätt blir splittrad i en ny grupp och får fokus utåt istället för inåt i ’vår’ bubbla. Godis blir inte så gott och tennisbollen lagom kul. Igår förvånade han genom att direkt fokusera på mig, trippa med förvänt, jobba aktivt för belöningen och bjuda lite beteenden spontant. Jag tror vi kommer ha kul på den här kursen!
Tre nöjda jyckar
Markeringarna skötte Tessa störtfint. Den första landade mitt ute i gräset, men med en ledningsstolpe en bit från nedslagsplatsen som referenspunkt. Snabb ut, gick över den, fick i vind, vände om, fann och snabb in. Snyggt jobbat. Nästa markering landade också i gräs, men framför en buske som referenspunkt. Samma snygga jobb här, fast hon fick arbeta med vinden lite annorlunda. Det blåste lätt motvind. Hon var snabb ut, men slog ner på tempot några meter innan och sick-sack'ade framåt till dummien, fann och snabb in. Kul att se att hon arbetade så snyggt med vinden!
Dirigeringsjobbet var svårare för henne, men jag tycker hon löste det på ett okej sätt med tanke på förutsättningarna jag gett henne. På kort (30-40 m) avstånd kunde hon hämta i båda områdena. När vi backade blev det svårare. Hon tappade minnesbilden lite och litade nog inte helt på sig själv eller mig. Jag fick kalla in och göra om.
Bill var med och fick hämta en markering som han skötte snyggt och en dirigering som han visserligen löste, men ursopigt. Inget som sänkte grabbens humör dock, han tyckte han var kung som vanligt. Haha! Under tiden låg Nella och tuggade tuggben på filt i bilen. Hon fick komma ut och sträcka på benen och mingla lite en stund före och efter träningen och verkade nöjd med det. Ikväll ligger tre trötta, nöjda hundar vid mina fötter!
En smilfink i september
FOTO: Mille Selander
Billys start på Ungdoms SM
Jag sa ju innan att jag skulle gå in utan med Billy utan poäng eller resultatmål, och det gjorde jag verkligen. Istället la jag allt fokus på att verkligen bara ha kul på rutorna en sista gång. Och kul hade vi. Trots den inställningen var det roligt att det faktiskt gick vägen poängmässigt också och att Billy fick avsluta sin provkarriär med en fin serie på totalt 75 poäng. Det räckte till en tiondeplacering i den totala tävlan och en fjärdeplats i öppenklassen.
Ruta 1 - 19 poäng
För öppenklasshundarna bestod denna ruta av en transport följt av två enkelmarkeringarar. Billy spikade båda markeringarna och skötte allt runt fötterna fint. Poängavdraget kommer med största sannolikhet från att han var 'överfast' i skicken och jag fick ge dubbla kommandon.
Ruta 2 - 14 poäng
På ruta 2 bestod uppgiften av en dirigering. Hundarna fick hjälp av ett skott i riktningen (dock ekade skottet ut lite åt fel håll vilket försvårade) och sedan skulle de skickas på ett linjeta ut genom ormbunkar ca 40-50 meter kanske. Bill gick iväg bra, men kom lite oturligt i vind och sprang förbi. Jag försökte kalla tillbaka, men då slog gubben förs dövörat till och jag fick upprepa signalen både en, två och tre gånger innan han började lyssna. Då följde han dock upp alla tecken och signaler på ett ypperligt sätt - med koncentration och viftande svans - och fann snart apporten. Efteråt fick han beröm av Inga-Lena för sin fina signalåtlydnad OM man bortsåg från den inledande inkallningen.
Ruta 3 - 14 poäng
Uppgiften på ruta 3 bestod av en transport följt av en dubbelmarkering med dold kastare och lite diffusa nedslagsplatser. Billy spikade nummer ett, men hade dålig minnesbild av nummer två. Jag gav honom lite tid att lösa det själv först, men gick sedan in och hjälpte honom. Han var dessutom 'överfast' i båda skicken och jag behövde ge dubbelkommando.
Ruta 4 - 18 poäng & Ruta 5 - 10 poäng
Första uppgiften var en rätt lång enkelmarkering med lite dold kastare. Billy gick först förbi lite men vinden låg på ett sådant sätt att de behövde gå förbi för att få i näsan så jag hade is i magen och väntade och mycket riktigt, när han hade gått förbi några meter vände han om och hittade. Duktig hund och duktig förare!
Sedan följde en 50-60 meter lång dirigering åt ett annat håll, ca 90 graders vinkel från markeringen. I skicket ville Bill bara fokusera på 'kastaren' (som tidigare kastat markeringen) och även om han tittade åt rätt håll i skicket ville han snart vända av åt vänster mor kastaren. Fick blåda stopp och ge ett högerriktat ut-tecken tre gånger under sträckan till platsen där han fann rätt snabbt. Domare Suzi verklade inte så imponerad av hans envishet och drog ganska många poäng för den lilla incidenten. Billy var dock mycket nöjd med sig själv, haha!
FOTO: Mille Selander
Tessas start på Ungdoms SM
Ruta 1 - 15 poäng
Ruta 1 dömdes av Lena Bratsberg-Karlsson och bestod av två enkelmarkeringar med en liten transport imellan. Tessa spikade båda och lämnade av fint. Transporten kändes bra, även om jag tror att Lena kan ha dragit ett par poäng för att hon sackade lite i forgåendet och hamnade aningens bakom mig. Hon var också 'överfast' i skicken och jag fick ge dubbelkommandå vilket kanske förklarar de andra poängavdragen.
Ruta 2 - 5 poäng
Ruta 2 bestod av ett linjetag där hundarna fick ett skott i riktningen som motivation. Tessa var laddad och brakade iväg alldeles för långt. Jag har ju ingen stoppsignal, så lät henne vara en stund innan jag kallade in och skickade iväg igen. Åter igen brakade hon iväg för långt, jag kallade in och hon fick den i näsan.
Ruta 3 - 19 poäng
Här gjorde den lilla damen ett alldeles strålande jobb. Uppgiften bestod av en transport och sedan två enkelmarkeringar som landade lite dolt utan några tydliga referenspunkter. Tess spikade båda och lämnade av fint. På en var hon lite slarvig i upptaget och tappade dummien efter ett par steg, men fick snabbt upp den igen och kom in. Antagligen där vi tappade ett poäng.
Ruta 4 - 16 poäng & Ruta 5 - 15 poäng
Denna ruta var en dubbelruta som började med en transport, följt av en markering i ganska öppen, men lite brötig terräng. Tessa spikade markeringen, men tappade åter dummien på väg in. Annars tyckte jag hon var toppenduktig och vet ej vad avdragen kommer från.
Därefter följde ett linjetag till samma plats. Här var Tess lite tveksam så jag fick stötta ett par gånger på väg ut, men hon fann direkt när hon nådde området och avslutade med att lämna av på två ben. Sött, men kanske lite kostsamt poängmässigt.
FOTO: Mille Selander
Dummietjuven!
Hej från Bromma!
Farbror B har som jag tidigare nämnt fått ett rejält uppswing sedan Tessa kom hit på lån. Han far omkring som en buse och är taggad på träningspassen. I och för sig är han en sån typ av hund som nästan blir mer motiverad ju mer aktiv jag är med honom - men nu är han verkligen på g och väldigt duktig. Ingen är liksom roligare att träna, än farbror B på gott humör!
Nu ligger dock Tessa och Billy på tork och jag spenderar lite ensamtid med Nellan. Igår var vi på lång utflykt i Judarn, hon hämtade tennisboll och till och med ett par dummies. Sen skruttade hon omkring i blåbärsriset på stela ben länge och väl. Idag är hon trött, jättetrött och vill mest sova. Jag sitter vid datorn bredvid bädden och ibland tittar hon upp för att se att jag är kvar, knorrar nöjt och somnar om. Ur datorns högtalare strömmar musik och så fort någon handlar det minsta om kärlek tycker jag det låter som om de sjunger om Nell. Ibland älskar jag henne verkligen så mycket att det nästan gör ont!
I helgen hängde vi på härliga 5öre, här var det dags för em/kvällsdopp i havet
Sov gott lilla Astrid
Vid en ålder av drygt 12år var de dags för Astrid att skutta vidare. För jag vill tro att hon skuttade. Astrid var ett yrväder som nog gav sin matte Ingela några gråa hårstrån under sin livstid. Hon var sån där härligt sprudlande hund som man framfrör allt minns som väldigt glad. Hela sitt liv blev Astrid alltid helt tokig när hon träffade min mamma. Jag såg henne senast på kennelträffen i maj i år och då var hon just så. Glad och energisk!
Nu har Nellsan mig veterligen bara två syskon kvar i livet, Combine Every Wish och Combine Eagle Eye. Lilla Combine Eclair har jag tyvärr ingen kontakt med.
2010 hade Nell och Astrid 10-års kalas (Astrid längst bort i bild)
Nell fick ett kul spel som de syssalsatte sig med (Astrid t.h)
Astrid på specialen år 2010
Syskonen Astrid, Nell och Earnie på årets kennelträff (maj 2012)
Tack för lån av Smilfinken
Som substitut har jag fått låna mammas Tessa. Den sötaste lilla jycke jag vet. Som ett yrväder ute i skogen och världens kelgris inne. Jag kallar henne för 'smilfinken' för hon ler verkligen jättemycket med mungiporna när hon är nöjd. Vi har även passat på att stämma av lite detaljer arbetsmässigt. Egentligen inga svårigheter i momenten, fokus har liksom inte legat på att träna markeringsförmåga eller liknande, snarare har jag checkat av mindre beståndsdelar. Fotgåendet, skick och avlämningar på land och från vatten. Hon är en pärla lilla Tessan!
Men hur härlig Tess än är så är hon inte Nell. Därför ska jag slå ihop den här burken nu och sätta mig på ett tåg hem till Etuna för att hänga lite med Nellsan en kväll inna jag far till Göteborg på festival över helgen. Sen ska ordningen återställas och Nellsan ligga på dynan bredvid min säng igen.
GRK Club Show 2012
På fredagskvällen anlände vill till Fläsians Camping, strax söder om Sundsvall. Genast påbörjades dusch, torkning och finputsningen på de fem hundarna som var med. Det tog sin tid att få de torra och lagom till sista kvällskissen var vi klara - då ett åsk- och regnoväder drog in över campingen. Surt!
Nästa morgon var det dags för Club Show och vi åkte högst upp på Södra Berget där utställningsplatsen låg. Linda som är den värsta utställningsnörden i familjen just nu tvingade upp oss i ottan och såg till att vi var först på plats av alla deltagare för "annars får man ju ingen bra plats vid ringside". Suck!
Jag visade bara Billy under dagen och han kändes både fin och rätt så showig. Det är något speciellt med Bill och jag känner mig alltid så stolt när jag visar honom. Tyvärr tyckte dagens domare, Ann Carlström, inte om hans huvud och tyckte ögonen var för små så resultatet blev kanske inte direkt något att skryta med. Eller så är det jag som blivit 'bortskämd' med hans framgångar på senare tid för en andraplats med CK i veteranklassen är ju inget att skämmas för direkt!
Tur var ändå att mamma och Linda höll combine-fanan i topp:
- Davy - Combine Steward of the Line: BIR-valp
- Tino - SEU(u)Ch Combine Nintendo: 1a jaktklass, CK, bästa jaktmeriterade hane
- Toddy - SEU(u)Ch Combine Quite a Boy: 2a i championklass, CK, 2a bästa hane
- Tessa - Combine Quite a Miracle: 1a ökl, CK, 2a bästa tik, CERT
Sen avslutade vi dagen med att även bli dagens bästa uppfödargrupp!
Helg i Hållsta
Billy, SEUCh Combine Hennessy
Från en sten i judarn
De dagar när Nellsan är pigg går vi ALLTID till Judarnsjön och det slår aldrig fel. Hon blir ALLTID lika glad och kan rota runt hur länge som helst i vattenbrynet. Bill sitter hellre och myser med mig på land.
Dålig action
Denna vecka är dock ordningen återställd och hundarna är hos mig här i Bromma. Igår fick Bill ett fyspass bredvid cykeln för första gången på ett 2-3 veckor. Han kändes fräsch i både spänst och flås efteråt vilket gladde mig.
Idag åkte Linda och jag till Åkersberga och hälsade på Dagny (Combine Still Online) och hennes nya familj. Hon har flyttat hem till Eva och Tom som även har en Magdadotter ur L-kullen som de kallar Glimmra. Tidigare hade de även en syster till Nell. Lite kul är även att Eva och Tom faktiskt hade en valp ur mammas allra första kull på 70-talet. De hade en liten agilitybana på baksidan så farbror B tog sig några ystra varv innan ha la sig tillrätta i skuggan med en tennisboll.
Två bilder från vårt soliga dygn hos Matilda i Dalarna.
Fr.v Carolin & Wilma, Matilda & Troja, Anna & Hilda och Vanja & Zima
Stockholmssommar
En annan förändring är att Linda och Toddy flyttat in i brommakällaren till oss. De jobbar också på reggen på SKK i sommar. Rätt kul, förutom på morgonen. Mina jyckar sover så länge jag sover. Toddan vaknar tidigt OCH DÅ VILL HAN HA MAAAAAT!
Annars väntar en hel del sköjigheter helgerna framöver. Fredag till Söndag spenderas på utställningar i Rottneros. Och helgen därpå far jag upp till Dalarna för träningsträff och möte med SSRK's ungdomskommitte. Ska bli riktigt kul att träffa tjejerna igen!
Mycket utropstecken i det här blogginlägget. Men det är ju så det känns!!!
Första dagen på SKK kansli för i år.
Nellsan sov visserligen skönt, men madrassen såg så tunn ut...
... att jag tvingade Linda att hänga på till IKEA på kvällen för att käka och shoppa ett...
... ett 'jobbtäcke' åt Nellsan. Och visst såg hon ut att sova ännu skönare idag!?
Ikväll skålar vi för Nell!
Idag fyller världens bästa Nell 12 år. Min stora kärlek!
Nell har funnits i mitt liv sedan hon föddes, men blev min kompis först när hon var dryga halvåret. När hon fyllde ett var vi redan bästisar och det har vi varit sedan dess. När jag fyllde 15 fick jag ta över ägandeskapet, vilken lyckans dag!
Nellan är speciell för mig inte minst för att hon är min första jycke, men kanske mest för att hon varit med mig genom så stora förändringar och speciella perioder i livet. De första tonåren, högstadium, gymnasium, universitet, somrar med jobb i Stockholm, studenten, lämnandet av tonåren, flytt till Örebro, examen och så flytten till Stockholm. Trots att hon inte talar, mest sover och springer i skogeb är hon är ett unikt stöd och stor trygghet i allt jag företar mig.
Sleeping beauty
Så fort vi kommit in vill hon sova igen. Bäddar lite på sitt täcke och faller sedan ihop på det med en nöjd suck. Snart hör jag på hennes andning att hon sover. Långa lite pustande andetag. Det låter skönt och jag känner något slags lugn själv där jag sitter bredvid och knappar på min dator. Sen sover hon där helt ostörd av allt omkring henne. Inte förrän jag sätter mig och stryker henne lite över ryggen öppnar hon yrvaket ögonen. Svansen börjar taktfast slå mot golvet.
Så här är det inte alla dagar. Men idag har hon haft en trött dag. En gammal hund har hon ju varit ett tag nu men de senaste månaderna har det känts som att hon blivit äldre fort. Hur lång tid kommer det ta innan alla dagar är som idag?
Som jag älskar min lilla Nellsa! En varm känsla som får mig att le. Men nu för tiden när jag översköljs av den där varma känslan är det allt som oftast i kombination med en vemodig klump i halsen. Även om vår saga inte är slut ännu, känns det plötsligt påtagligt att det inte är för evigt. Att Nell inte är för evigt.
Fantastic four
Igår vände vi "hem" till Stockholm. Det har varit mycket fart, fläng, långa promenader, bad och utflykter de senaste dagarna. Det märks på Nell. Hon blir trött och stel. Därför ska vi några dagar åt återhämtning nu. Nellsan ska få sova massor på sitt mjuka täcke och gå många korta promenader i parken runt knuten och judarnskogen. På fedag bär det nämligen av igen för midsommarfest på landet!
I söndags firade vi Tinos BIS-jakt och Davys BIS-valp placeringar på SSRK Gränna
Ensamtid med kung Billy
Eftersom Foppa hastigt behövde uppsöka doktor blev han kvar i Eskilstuna på verkstad när jag återvände till Stockholm för jobbvecka. Det betydde även att Nell fick stanna i Hållsta, hon orkar inte längre åka kommunalt. Därför har Billy och jag varit själva några dagar.
Det känns hemskt och förfärligt att erkänna, men vardagen utan Nell blir faktiskt väldigt mycket enklare. Billy hänger alltid på i mitt tempo, håller koll på mig och bara, bara liksom finns där hela tiden. Lite är det som att slappna av på något vis. Istället för att konstant hålla full koll och vara på helspänn kan jag bara lunka på.
Att jag var bjuden på studentmottagning i tisdags skapade heller inget trassel. Han är ju så lätt att ha med. Åker dit med buss och tvärbana, promenerar in på festen med charmoffensiven på, morsar på westien Frosty som bor där och lägger sig sedan nöjt under ett bord på uteplatsen.
Igår skulle jag ut och käka på kvällen. Det ger alltid ett litet gnag av dåligt samvete även om jag slutar jobbet i god tid för att hinna rasta och umgås med de fyrbenta innan de får bli ensamma ett par timmar igen. Igår slapp jag dock det. Billy följer gärna med ner på söder för att hänga på uteservering. Han lägger sig lugnt och spanar nöjt på allt som händer runt omkring, tar en slurk vatten ur staniolformen servritrisen bjöd på och knaprar på brödkanterna vi inte vill ha.
Kung Billy på t-banan. Inte helt nöjd med läget, men han hänger med =)
OBS! Tro dock inte att detta gör att jag inte längtar efter prinsessan Nell. Trots att allt tar dubbelt så lång tid när hon är här, hennes morgonandedräkt får mig att avstå frukost, jag ständigt måste hålla koll på henne i skogen, hon lämnar dregelspår på golvet när det vankas mat och snarkar som en gris på sin kudde så saknas hon mig otroligt. På fredag återvänder Bill och jag till Hållsta för att hämta upp både Foppa och Nellsan - jag längtar!
En knölig gammal gubbe
Det var alltså med ett lätt bultande hjärta jag åkte dit för att konstatera att ena knölen var ett lipom (en fettknöl typ) och den andra ett aterom (en slags tilltäppt körtel). Alltså ingen fara på taket alls. Eva skrattade och kallade det gubbåkommor. Det kan vi leva med. Speciellt som Bill inte känns gubbig alls för tillfället. Han far ut på linjetag och markerigar både på land och vatten med en ärlig vilja just nu och kutar som bara den bredvis cykeln på motionsturerna.
Jag och min gamla knölgubbe!
Dubarry Galway Boot
För drygt 5 år sedan hade jag mitt första möte med den klassiska Dubarry-stöveln. En hästtjej som kom och tog en privatlektion med sin jack russel hos Phillippa på keepers Cottage. Hunden hette Sally och tjejen Laura, till och med det kommer jag ihåg. Givetvis frågade jag Laura var man kunde hitta stöveln, och nästa gång vi åkte till en countrylife store och jag såg prislappen insåg jag att det var hopplöst.
Jag noterade när stöveln började synas i jaktkretsar i Sverige. Jag såg dem alltid direkt när någon bar dem. De dök också upp i svenska webbshoppar. Jag har alltid tänkt att när jag för min första lön från min första utbildningsrelaterade fasta anställning ska jag köpa ett par. Nu har jag dock slitit med den egna firman i drygt ett halvår - så när Gyllerboda reade ut udda storlekar kunde jag inte hålla mig. Äntligen är Dubarry stövlarna mina. My precious!
Titta så tjusigt mina i färgen Walnut matchar Billys guldpäls
