Hon ligger nedanför min säng på sitt mjuka täcke och sover som om hon inte sovit på veckor ungefär. Ändå är det just det hon har gjort. Hela natten och hela dagen har Nell sovit på samma plats, i ungefär samma position. Vid några tillfällen har hon följt med mig ut. Då är hon pigg och knatar på, men med stappliga steg på stigen som leder ner till sjön. Där vill hon att jag släpper henne lös så hon kan rota runt i standkanten. Annars blir hon sur och går bakom och sölar. Det gör hon i och för sig ändå så fort vi vänder hem. Då går det långsamt. Stegen är ännu stappligare och farten betydlig lägre. Tröttheten som kom ikapp.

Så fort vi kommit in vill hon sova igen. Bäddar lite på sitt täcke och faller sedan ihop på det med en nöjd suck. Snart hör jag på hennes andning att hon sover. Långa lite pustande andetag. Det låter skönt och jag känner något slags lugn själv där jag sitter bredvid och knappar på min dator. Sen sover hon där helt ostörd av allt omkring henne. Inte förrän jag sätter mig och stryker henne lite över ryggen öppnar hon yrvaket ögonen. Svansen börjar taktfast slå mot golvet.

Så här är det inte alla dagar. Men idag har hon haft en trött dag. En gammal hund har hon ju varit ett tag nu men de senaste månaderna har det känts som att hon blivit äldre fort. Hur lång tid kommer det ta innan alla dagar är som idag?

Som jag älskar min lilla Nellsa! En varm känsla som får mig att le. Men nu för tiden när jag översköljs av den där varma känslan är det allt som oftast i kombination med en vemodig klump i halsen. Även om vår saga inte är slut ännu, känns det plötsligt påtagligt att det inte är för evigt. Att Nell inte är för evigt.