Idag hade jag en knut i magen när jag vaknade - dags för veterinärbesök. Den senaste tiden har jag känt ett par knölar på Billy och givetvis är jag en übertöntig dramaqueen och förväntar mig det värsta. Att mamma sa att jag nog borde åka och få de kollade gjorde spädde på min nervositet. När jag vill åka till veterinären för minsta, minsta skrapsår är mamma alltid den som balanserar upp. Men om hon säger att jag ska åka, ja då är det som att jag bara vill slänga mig i bilen, rivstarta och trycka plattan i mattan hela vägen till Eva och hennes Hvarsta-klinik.

Det var alltså med ett lätt bultande hjärta jag åkte dit för att konstatera att ena knölen var ett lipom (en fettknöl typ) och den andra ett aterom (en slags tilltäppt körtel). Alltså ingen fara på taket alls. Eva skrattade och kallade det gubbåkommor. Det kan vi leva med. Speciellt som Bill inte känns gubbig alls för tillfället. Han far ut på linjetag och markerigar både på land och vatten med en ärlig vilja just nu och kutar som bara den bredvis cykeln på motionsturerna.

Jag och min gamla knölgubbe!