Eftersom Foppa hastigt behövde uppsöka doktor blev han kvar i Eskilstuna på verkstad när jag återvände till Stockholm för jobbvecka. Det betydde även att Nell fick stanna i Hållsta, hon orkar inte längre åka kommunalt. Därför har Billy och jag varit själva några dagar.

Det känns hemskt och förfärligt att erkänna, men vardagen utan Nell blir faktiskt väldigt mycket enklare. Billy hänger alltid på i mitt tempo, håller koll på mig och bara, bara liksom finns där hela tiden. Lite är det som att slappna av på något vis. Istället för att konstant hålla full koll och vara på helspänn kan jag bara lunka på.

Att jag var bjuden på studentmottagning i tisdags skapade heller inget trassel. Han är ju så lätt att ha med. Åker dit med buss och tvärbana, promenerar in på festen med charmoffensiven på, morsar på westien Frosty som bor där och lägger sig sedan nöjt under ett bord på uteplatsen.

Igår skulle jag ut och käka på kvällen. Det ger alltid ett litet gnag av dåligt samvete även om jag slutar jobbet i god tid för att hinna rasta och umgås med de fyrbenta innan de får bli ensamma ett par timmar igen. Igår slapp jag dock det. Billy följer gärna med ner på söder för att hänga på uteservering. Han lägger sig lugnt och spanar nöjt på allt som händer runt omkring, tar en slurk vatten ur staniolformen servritrisen bjöd på och knaprar på brödkanterna vi inte vill ha.

Kung Billy på t-banan. Inte helt nöjd med läget, men han hänger med =)

OBS! Tro dock inte att detta gör att jag inte längtar efter prinsessan Nell. Trots att allt tar dubbelt så lång tid när hon är här, hennes morgonandedräkt får mig att avstå frukost, jag ständigt måste hålla koll på henne i skogen, hon lämnar dregelspår på golvet när det vankas mat och snarkar som en gris på sin kudde så saknas hon mig otroligt. På fredag återvänder Bill och jag till Hållsta för att hämta upp både Foppa och Nellsan - jag längtar!