En kompis till mig är mycket duktig inom sin sport och representerar ibland Sverige i tävlingar utomlands. Hon tränar ofta och får därför lov att priotitera bort vissa andra aktiviteter. Ett medvetet val som hon trivs med. Vi pratade om henne och sporten för några veckor sedan och jag frågade lite nyfiket varför och hur hon orkade. Svaret kom snabbt och oblygt: "Jag älskar det. Jag mår som allra bäst under och efter en tävling".

Jag har tänkt mycket på det där. När mår jag som allra bäst? När spritter det i kroppen av glädje? När känner jag mig helt tillfreds? Även om jag inte säger det rakt ut så är det lika snabbt. Jag mår som allra bäst efter en heldag på något hundrelaterat. När jag äter middag efter en heldag på kurs eller prov och sedan lägger mig för att dö i soffan.

Jag tränar inte alls på samma elit-nivå som min kompis. Inte på långa vägar. Inte ens nära. Men i grund och botten är det ändå samma teori.