Emotional
Okej, jag erkänner. När jag såg den här nytagna bilden på Linda och Sparvis (Combine Quite a Boy, "Toddy) började jag grina lite. Dels för att de är så fina ihop (tönt-varning jag vet), dels för att hon är iklädd min favorit outfit (mina älskade fjällräven & mina muckboots), men mest av allt för att jag saknar hundträningen och mina fyrbenta lurvisar.
Fick en rapport från mamma och Nellan igår också. Här är ett utdrag:
Igår gick jag en dryg timme med hela gänget. Vi pulsade ut på baksidan. Nell hängde utan vidare med på långturen i rask skritt + att hon fick springa lös i åkerholmarna och kolla in sina ställen. Rätt vad det är kommer hon i full galopp och ska ha en Frolic. Sedan sticker hon igen. Inkallningen är 0. Tror faktiskt hon hör ganska illa.
Gick en tur på hedlandet i veckan i en av beteshagarna. Nell är ibland bestämd med vart hon ska och det kan vara lite kul att följa efter. Så det gjorde jag och märkte att hon gick på spår. Såg efter ett tag tydliga älgspår i skarsnön - inte pur färska. Men säkert inte mer än ett dygn eller så. Så jag hängde efter. Kom fram till en lega som noggrannt undersöktes, smakade lite älgskit och rullade sig ordentligt i alla spännande dofter.
Och en tidig morgon på strandängarna så hade jag Nell och tre till. När vi var på väg dit och passerat under eltråden så rusade de lösa hundarna ut och började gräva i diket. Nell och jag kom efter. Skulle precis släppa henne för lite grävövningar när jag såg hur hon stelnade till. Nere vid ån gick en räv och strosade. Nell stel som en pinne. Räven fick syn på oss och sprang då hela vägen ut nmed åkanten ända bort till järnvägen.
Kloklippningen numera exemplarisk. Borde filmas. Hon ligger bara avslappad och bryr sig inte och inget gnäll och larv. Men när det är klart så blir det "skruffs utbrott".
Dags för Frolic!?
Kommentarer
Trackback
