De senaste dagarna har rasat förbi i raketfart. I fredagskväll tog jag tåget hem till Eskilstuna och sedan på lördagsmorgon for hela familjen till Stockholm för att fira ugglemormor som fyllt 80 år. Vi började med att se pjäsen Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern och fortsatte sedan festligheterna i Tyresö hos Ka&Pelle. Eftersom det blev sent sov vi kvar där och for hem först i söndags. En trevlig helg och kul att få träffa alla kusiner och mormor&morfar.

Igår tog jag en dagstur till Örebro för att gå på sista lektionen innan jul. Dessutom kramade jag Cornelia hejdå. Hon sticker till Hong-Kong nästa termin. Brita, Jennie, & Sofia sticker också och det känns rätt märkligt och overkligt. Jag menar, det ska ju alltid vara "vi" i Örebro känns det som. På eftermiddagen bar det av hem till Eskilstuna igen för sedvanligt julpyssel med Eva och Mille.

Idag är första dagen som jag är hemma i skogsbrynet utan massa folk och aktivitet runt mig, och det är smärtsamt. Överallt påminns jag om Bess och Kevin som nyligen lämnat oss. Ingen Bess på dynan i köket. Ingen Kevin som blir galen när jag kommer hem med löptik.  Ingen Bess som skäller uppfodrande när hon vill in. Ingen Kevin som rullar runt på rygg i köket. Ingen Bess som blir sotis när mamma klappar en annan hund. Ingen Kevin som ligger och spanar på trappen.

I mammas inkorg ligger tjockt med mail från folk som känner med familjen. Många förklarar hur glada de är att ha fått lära känna Kevin och tackar för de barn eller barnbarn han har skänkt dem. Det tröstar och gör att jag känner mig otroligt stolt över båda mina kamrater.

Det är påtagligt att livet i skogsbrynet aldrig mer kommer att bli det samma. Jag är uppväxt med Kevin och Bess, men har ändå varit tillräckligt gammal att jag minns dem hela vägen. En era är förbi.