Måste bara återge en fantastisk känsla som uppfylde mig den 24 oktober, dagen då jag blev gammal.

Dagen började som vanligt med sång och tårta på sängen. Och det känndes kul det gjorde det, men int SÅ kul som det brukade. Vidare åkte jag till skolan och tråkade, verkligen tråkade. På eftermiddagen plockade jag upr Karro och Elvis och så åkte vi och tävlade i Västerås hela kvällen. Jag hade liksom ingen lust att bara vara hemma. Det kändes lite meningslöst på något vis.

Men när Karro och jag satt och frös rumestumparna av oss i väntan på att tävlingen skulle börja fick vi höra ett gäng som stämmde upp i "Ja må hon leva". Jag vände mig om och vilka kom inte gåendes emot mig. Det vara mamma, pappa, malin, linda, max, boel, benka, sofia, veronica, mille och anki, alla med sina golden med sig såklart. Först tänkte jag "Å-nej!" men samtidigt fylldes hela jag av en varm varm känsla från topp till tå.

Det finns folk som bryr sig så mycket om mig att de följer efter mig till Västerås bara för att sjunga för mig på min 20-års dag. Jag som kännt mig lite ensam på sista tiden kände mig plötsligt trygg. De finns där ute. Dom som bryr sig.

Vidare hade de med sig tårta som vi åt i pausen trampandes på stället för att hålla värmen. Och jag tänkte alla de här människorna fryser för min skull. Jag är värd att frysa för.

Billy ´bjöd på ytterligare en underbar present när han gick över gungan i agilityloppet. Visst kröp han ihop lite, men han kom över och var glad!

Och nu sitter jag och väntar på att folket ska anlända till min 20års fest. Jag har bakat pajer och städar och donat och fixat. Min fest. För att jag är tjugo år. Det är ju sjukt.

Jag är gammal med glad!