Lycka i en ask

San Diego är numera så mycket vardag att jag ibland måste stanna upp och se mig omkring för att inse hur fantastiskt bra jag har det här. Under solens stålar lever jag loppan och umgås med människor som jag kommit att tycka så hemskt mycket om. Tanken på att det inte kommer att vara för evigt är näst intill outhärdlig och kommer krypande allt oftare. Idag när Sascha skjutsade hem mig från ett perfekt strandhäng fick jag en vemodig klump i halsen. Efter två sushirullar och en påskhare av choklad tillsammans med Muriel (världens bästa roomie) bubblar dock lyckan åter i kroppen.

Tiden här i San Diego känns som att detn går i dubbel hastighet. Men som min trognaste facebook-chatt-vän Tony skrev här om dagen Den bästa tiden är den som går fort...



Såhär skönt kan man ha det en håltimme mellan två lektioner en
helt vanlig torsdag på SDSU. San Diego - jag älskar dig!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0