Syskonen är mycket nöjda med dagens träning!

 

Jag & Tessa (Combine Quite a Miracle) och Linda & Toddy (SEU(u)Ch Combine Quite a Boy)

 

Igårkväll åkte Linda och jag på träningskväll hos Jens Palmkvist och Sofia Larsson med Toddy och Tessa. Det blev en jättetrevlig eftermiddag/kväll. Jag tilltalas verkligen av deras sätt att hålla kurs. Övningarna känns genomtänkta, man känner sig trygg i att man aldrig behöver gå ur en övning med en dålig känsla och framför allt - man får ifrågasätta och diskutera hur mycket man vill utan att det känns som att de liksom låser sig och tar det som personlig kritik.

Det sista kanske låter självklart, och alla instruktörer jag tränat för inleder alltid med att säga "fråga gärna om det är något ni undrar". Men ibland upplever jag det som att instruktören kan svara lite med en attityd som osar "varför-kom-du-hit-om-du-inte-tror-på-vad-jag-säger", om man ifrågasätter deras övningar eller metoder. Man ska liksom köra på deras sätt och inget annat. Sånna instruktörer tappar jag förtroendet för direkt. Ibland är jag nog en aning för kontrollerande och beskyddande för mina jyckar, men jag vill absolut inte utsätta dem för en övning jag är otrygg i. Om jag inte förstår instruktörens system måste jag få fråga. Och om jag inte håller med måste jag få diskutera.

Gårdagens prestation då? Jo, jag tycker Tessan höll ihop bra. Det började med en target-markerings övning med terrängbyten och dåligt med referenspunkter som svårighet - och skott som motivationshöjare. Tessa gasade lite på skotten och var hyfsat het, men markerade snyggt.

Nästa övning var en walk-up på ett hygge med dirigering åt höger och markering åt vänster. Dirigeringen gjordes kort och lätt åt Tessa, jag kan inte kräva så mycket där än och hon utförde den på ett godtagbart sätt. Markeringen tycker jag hon var fenomenal på. Lång och brötig väg ut, men hon tog en snygg, rak väg ut ochlåg kvar i nedlagsområdet där hon sökte tills hon fann.

Stadgan på linjen var prima och hon var med i alla vändningar - med ett undantag: När Linda fick tjata på Toddan för att han skulle ge sig ut på ett linjetag knallade Tess plötsligt. Jag kunde mig inte med att korrigera. Valde istället att skratta, ta tillbaka henne lugnt och sedan belöna för att hon satt lugnt och stilla resten av gångerna Linda skickade herr Toods. En metod Jens fnös lite åt och kallade "för snäll" - men ett utmärkt exempel på att alla har rätt att träna hund som de vill!

Linjen är passiv när något av lakridsnörena virvlar ut för att hämta in en markering.
Toddan och Tess stod för gruppens enda blonda inslag denna kväll.


Mot slutet vad Toddan lite trött och fick trubbel med beslutet huruvida han skulle satsa på
att sitta eller ligga, han landade i något slags mellanting. Linda oroade sig mest för att
få myggbett stora som kalle anka-bulor inför studentbalen.

Jag tycker om att bli ifrågasatt när jag tränar hund, det får mig att tänka till och reflektera över varför jag gör på ett visst sätt. Mycket är ju faktiskt sånt man gör av gammal vana och kanske inte alltid helt genomtänkt. Ofta har jag inget bra svar att komma med direkt, det tar mig ofta för förklaringen att växa fram.

I dalarna tränade jag ihop med tre tjejer med jaktavlade retrievers som säkerligen drömmer om att starta hundarna i elitklass. Jag la märke till att deras tankesätt ibland skiljde sig från mitt i träning- och övningsupplägg. De la nog redan nu grunder för den där elitstarten. När jag inte tänkte likadant blev jag ifrågasatt. "Men Jenny, du måste sikta högt!" fick jag höra. Det fick mig att börja tänka, måste man verkligen det?

Jag tror det är rätt vanligt att tänka att man måste satsa högt. Att man ska sätta ett högt mål - och sedan stämma av med delmål på vägen. Mål är bra men det där höga målet behöver ju inte alltid vara elitklass, eller hur?

"Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna" sa en instruktör en gång till mig. Varför ska man tänka så? Visst ska mål sporra och motivera, men för mig blir ett orelistskt mål inte ett dugg motiverande. Jag vill ha ett utmanande mål - men som jag vet att jag faktiskt kan uppnå med hänsyn till min och hundens förmåga, i förhållande till den tid vi har till vårt förfogande.

Efter en del funderande har jag landat i tanken att mitt mål med Tessas träning inte är start i elitklass. Vi satsar på en plats i korpen-ligan. Man får välja att lägga ribban där. Det är okej.

Såhär härligt såg det ut på förmiddagen idag när Mille hade lagt upp lite roliga övningar för mig, Linda och Anna med jyckar. På dagens schema stog markeringar med terrängbyten. Bland annat en enkelmarkering över ett brett krondike där det var riktigt roligt att se hur hundarna jobbade. Det var tydligt att det dels var lite svårt för hundarna att hålla nedslagsplatsen i minnet när de varit nere i diket och tvingats att släppa fokus på nedslagsplatsen. Sen var det även lite kul att tessan kom över diket på väg ut utan problem, men på väg in med dummy i munnen var hun tvungen att stanna upp en sekund och fundera innan hon kastade sig över. Sötnos!

Fr v. Berta, jag, Tessa, Billy, Linda, Tekla, Toddy, Anna och Hera.
Bakom kameran: Mille Selander

Nu har det gått ett tag sedan jag bestämde mig för att bli träningskompis med mammas Tessa. Under den tiden har jag vi lekt mycket, testat av lite moment och jag har provat börja ställa lite krav. Tösen känns positiv till det mesta och rolig att jobba med. Jag tror nog vi ska kunna komma överens och kunna ha rätt kul ihop i vår.

Jag tycker att min mamma, Lena,  är duktig på att lägga många grunder. Om vi bara ser "lydnadsmässigt" kan jag konstatera att Tessa är duktig i passiviteten, fast i skott och kast, har bra upptag, inlevereringar och avlämningar. Däremot finns det en finns det en grund som jag tycker brister hos Tessa - hennes fotgående. När jag påtalade detta för mamma skrattade hon bara och sa "Ja, många grundkunskaper tycker jag att jag brukar kunna få till rätt bra på mina hundar. Men just fotgåendet har aldrig varit min grej".

Problemet med Tessas fotgående tycker jag är att hon inte är tillräckligt följsam. Det är inte katastrofdåligt på något vis, men jag tycker att hon skulle kunna vara med bättre i vändningar åt både höger och vänster. Hon glider även lätt ut åt vänster i sidled och ibland hamnar hon en aning bakom mig.

För mig är idealet en hund som med typ avstådet mellan sitt huvud och skuldra följer mitt vänsterben i alla lägen, nära men utan att trängas. När jag stannar ska hunden sätta sig och då vara i position att den har möjlighet att markera fallade apporter framåt och vinkelrätt ut åt sidorna utan att jag blockerar dess sikt.

Och det är här jag behöver ej hjälp! Hur tränar ni det jaktliga fotgåendet med era hundar? Vad använder ni för övningar? Och hur belönar ni?

Jag skulle vara väldigt tacksam om ni ville ösa på med förslag och goda råd till oss antingen i kommentarsfältet eller via mail (jenny@widebeck.se). Jag är supertaggad på att komma igång med träningen, men behöver sätta mig ner och lägga upp någon slags träningsplan innan jag sätter igång på allvar. Det ska bli spännande att se vad ni tipsar om!

Billy i en trevlig fotposition (btw på vår första provstart ihop!) med halsen i höjd med mitt vänstra ben, trots lite växtlighet på terrängen, en aning nedförsbacke, en skytt precis utanför bild och en sjö ca 50 meter framför oss.

Haha, ibland tycker jag nervositet är så märklig. När jag förväntar mig tt bli nervös känns det kanske inte alls - men känslan kan också poppa upp i situationer när man minst anar det.

I tre dagar satt jag som på nålar på jobbet. Och jag längtade till nästa chans att kolla updates om hur det gick på IGL. Jag har så otroligt pepp för Philippas skull och vågade knappt logga in på twitter och facebook för att kolla reslutaten.

Philippa och Mango höll sig i allafall kvar hela tävlingen och fick ett hedrande Com (certificate of merit) i slutändan. Jag är så glad för deras skull!

Philippa är på många sätt min Idol och förebild inom apporteringsträning. Jag tilltalas av hennes sätt att tänka och träna sina hundar. Det var på något sätt under min tid hos henne som poletten trillade ner och jag greppade konceptet kring apporteringsträning. Och många av hennes "mantran" ekar fortfarande i mitt bakhuvud: "It is not an option - its a responsability", "You can train a dog to perfection, but you can only win if your dog has style" och givetvis den allra viktigaste: "Always cash in och the good behaviours - put lots of money in the bank"

Här finns de övriga resultaten för IGL

YES! Philippa och Mango, är tillsammans med 16 andra ekipage klara för den tredje och sista dagen av IGL 2011. Jag är så spänd och pirrig för deras skull! Och Stolt såklart, över att få ha varit Philippas elev!

Utöver dem håller jag även en tumme för Lavenghyl Bee of Featherfly och den sista golden som är kvar, FTCh Gortons Red Ruby Rascal.

Jag tycker, som ni kanske märker, att IGL är jättespännande och förbannar mig själv för att jag avstog att resa dit för att se spektaklet live. Istället försäöer jag hålla mig uppdaterad via facebook och twitter. På twitter läser jag Stewart North (workinggundogs) kombinerat med startlistan (som även innehåller en del bilder) håller jag mig lite uppdaterad. På facebook har jag hittat lite hos Anita Norrblom, men framför allt Mattias Wistrand. Men jag vill ha meeeer. Nån som har någon bra länk att dela med sig?

Här är ett klipp med intervjuer innan championship drog igång. När jag hör deras
dialekter längtar jag tillbaka och minns flera missförstånd som en viss dialekt medförde...
(Billy Steel JR's, hahahahahha! Good times!)

Imorgon smäller det - då är det nämligen dags för The International Gundogs League's championship. Hela hösten har storbrittaniens elit konkurrerat om de åtråvärda platserna.

I år klappar mitt hjärta såklart för F.T.Ch Levenghyl Silvercloud of Drakeshead och F.T.Ch Levenghyl Sun Dancer, vilka jag var med och tog hand om som valpar under min vistelse i England hösten-06.

Min tränings-guru och vän, Philippa Williams är kvalificerad tillsammans med sin gula labbetik "Mango", Tweedshot Thistle of Levenghyl. Givetvis håller jag tummarna för dem!

Även F.T.Ch Levenghyl Bee of Featherfly är kvalificerad. En hund jag inte träffat personligen, men både kullbrorsan Mosquito och kullsystern Midge var två labbar som fanns i Phillippa och Peters kennel när jag var där. Quito var otroligt stark som jakthund. Midge var istället väldigt mjuk, försiktig och lite osäker. Henne fick jag miljöträna en del på både jakter, stadsturer och ta ut ensam i skogen för att stärka hennes självförtroende.

Något jag har pinsamt dålig koll på är hund många Golden som är kvalificerade i år. Den enda jag vet på rak arm är Holway Martina of Wydcombe, en dotter till Holway Volley som jag såg vinna ett trial under min vistelse i England. Holway hundarna är fantastiska! Vet någon annan vilka mer goldens som är kvalificerade?

Någonstans i högen ligger Lavenghyl Silvercloud of Drakeshead och Lavenghyl Sun Dancer


Jag och Lavenghyl Midge tränar agility


Robert Atkinsson med Holway Volley, vinnare av ett GRC all age stake

Jens var dock inte alls sån och snart slappnade jag av. Snabbt förstod man att han tränade och förde hund utifrån ett mycket detaljerat och konsekvent system. När man började förstå systemet var det lätt att hänga med i resonemangen. Ofta sa han "Om det hade varit min hund, hade jag gjort såhär nu - men självklart tränar ni hund som ni vill", men helt utan att lägga något värderande i orden. Det gör mig trygg, när jag får vägledning i övningarna men inte känner mig pressad att göra något jag inte vill utsätta mig eller min hund för.

Billy kändes stundtals lite avslagen under helgen. På lördagen tror jag det vara värmen som fick grabben att växla ner lite, på söndagen var han nog istället lite trött. Ändå ställer han alltid upp och gör så gott han kan.

Igår eftermiddag stoppade mamma och jag in Billy och Tino i bilen och slingrade små grusvägar för att träna vatten på nytt ställe. Tino behöver träna igångar på okända vatten och Billy kan ju aldrig tränas för mycket i vatten. Vi hittade en liten avstickare på sjön så man kunde skicka från ena sidan och ha dold kastare på andra sidan. Avståndet från sida till sida var kanske 50-60 meter. Igången lite halvknölig, lite näckrosor och gles vass. Perfekt!

Billy fick börja med att sitta i bilen när jag kastade åt Tino. Därifrån kunde han höra, men inte se vad som hände. Tino gick på en enkelmarkering med efterföljande linjetag. Sedan placerade jag ut två dummies i näckrosorna och gick till bilen för att ta ut en laddad Billy. Tränade lite fotgående längs med vattnet och riktade sedan upp för ett linjetag och skickade. Lite frågande blev han halvvägs men fortsatte sedan utåt med bestämda simtag, lokaliserade dummien och kom rakt tillbaka. Tänk att ett lyckat linjetag kan göra en så lycklig!

Men under tiden han simmade tillbaka kom beslutsvåndan över mig. Vad skulle jag göra nu? Skicka igen eller avsluta? Jag åkte ju för att träna simma över okänt öppet vatten - vilket Billy gjort på ett för honom strålande sätt. Borde jag då skicka igen vilket säkert skulle styrka honom ytterligare om han lyckades, men även då även riskera att lämna platsen med en sämre sista minnesbild om övningen inte gick lika bra.

Jag valde att klappa om Billy ordentligt, låta honom visa upp dummien för lillebror och sedan avsluta dagens träningspass efter den enda apporten. I bilen hem kändes det som helt rätt beslut. Jag tror verkligen på att lämna hunden med så starka minnesbilder som möjligt efter avslutat träningspass.

Billys dotter Bonnie, Combine Online, kom förbi för lite finputsning igår eftersom hon
ska förja med oss på utställning i helgen. Visst syns det att farbror B är farsa!?

Vid ett tillfälle under helgen med SSRK Ungdom körde vi en rolig tävling där Vanja Börjesson fångade mig och Billy på ännu roligare bilder. Tävlingen gick ut på att hunden först skulle hämta en enkelmarkering på tid. Därefter skulle hunden sitta kvar när föraren hämtade samma enkelmarkering på tid. Sedan slogs tiderna ihop och ekipaget med kortast tid vann.

Lite förvånad blev jag när Billy och jag kom trea i tävlingen och slog då ett helt gäng med jaktlabbar. Tyvärr fick vi se oss slagna av Linda och Toddy (suuuurt, hahaha) och vinnarna Vanja och hennes doubleusetik. Tre golden i topp alltså! Billy och Toddy gav inte något intryck av att vara jättesnabba, båda gallopperade visserligen ut, ringade lite, plockade upp och gallopperade hem, men i gungande goldenstil. Men tänker man bara fartmässigt (hur snabbt benen gick) var nog alla jaktlabbarna snabbare men tappade i tid när det kom till markering av nedslagsplats, eller lokalisering av dummy. Det är ganska tänkvärt tycker jag.

Matilda förklarar upplägget för en taggad dou (= Billy blundar och jag har t-rex armar)


Full fart ut!


...och in med stora luftiga språng!


Sen var det mattens tur att ta det långa benet först!

Helgen som gick bjöd på härlig apporteringsträning hos Anna i Salem tillsammans med henne&Hedwig, Johanna&Hank och den nya bekantskaper i form av Jenny&Nike. Men först avklarade jag fredagsfinalen i Idol Live i Karlstad. En rolig upplevelse, men med sen hemkomst så det var lagom yrvaken satte jag mig i troga Foppa på lördagsmorgonen. Efter ett stopp i Hållsta där jag bytte ut Nell mot mammas Tino fortsatte vi till Salem.

Jag kom lagom till lunchen och på eftermiddagen tränade vi sedan markeringar och lite dirigeringar i ett skogsparti. Båda killarna har haft lite träningsuppehåll så jag tog det lite försiktigt och kände av dem lite. Tino fick enkelmarkeringar till tydlig referenspunkt och sedan linjetag till samma område. Billy fick markeringar med dolt nedslag bakom backkrön och linjetag till halvkänd plats med störningsmarkering.

På söndagen åkte vi och tränade på ett fält. Billy som har lite svårt att sova borta kändes lite matt och fick därför ligga mycket passiv. Ett par linjetag till platser där han tidigare sett markeringar och senare även stoppsignal och sidotecken till samma områden fick han ändå testa och skötte sig bra. Tino fick långa enkelmarkeringar och lite grundläggande linjetagsträning.

Härligast med helgen var nog känslan av att kunna ha med två jyckar och växelföra dem utan några problem alls. Båda killarna var med på noterna och gjorde vad jag bad dem om både passivt och aktivt. Det gav mersmak och min längtan efter valp blev större än någonsin. Men det får vänta, än är inte rätt tid...

Billy tyckte nog att det härligaste med helgen var att man fick ligga i soffan hemma hos Anna.
På natten bäddade jag den och sov där intryckt mot ryggstödet av Billy som fläkte ut sig på rygg
bredvid  med ett nöjt grymtande. Även Tino fick testligga en soffa för förstagången i sitt liv.
Vilken lycka!