Igår plockade jag snabbt upp Nell och Bill efter jobbet och styrde Foppa hem mot kennel Combine. Dorka valpade nämligen natten mellan onsdag och torsdag och jag var givetvis spänd på att möta de små krabaterna. Fyra guldklimpar blev det, och som alltid när man sitter där vid valplådans kant och tittar ner på de små gnyende korvarna slås man av en mäktig känsla. Tänk vad som komma ska för de små krabaterna.

Men trots nyfödda valpar var nästan det roligaste med att komma hem till mamma och pappa att få träffa lilla Tessan - och att Tess blev så glad att se mig. Som jag bekrivit tidigare kan jag ibland uppleva Tessa som liute annonym, speciellt hemma i flocken, men igår kom hon och hoppade på mig med ett leende. När Davy försökte tränga sig imellan morrade hon till och med lite på honom. Egentligen inte ett OK beteende, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite rörd - Tessa tycker att jag är hennes. Sen under kvällen kom hon fram dåd och då och ville sitta bredvid mig. Åh, vad jag hoppas att jag hittar en dagmatte snart så jag kan ta upp henne till Stockholm igen. Jag saknar den lilla fisken!