Uppvuxen på landet som jag är har jag åtminstonde viss bekantskap med vilda djur. Rådjur, älg, räv, hare och vildsvin har alla korsat min väg i skogen. Grävling har jag dock bara sett från bil springandes över vägen eller som roadkill - fram tills idag.

Solen sken och jag strosade i långsam takt i Judarnskogen. Bill struttade på en bit framför och Nellsan gick i snöre vid min sida och lullade. För att undvika att trängas med joggarna följer vi sällan sigarna i Judarn men när vi svängde vänster runt en stor gran hamnade vi istället öga-mot-öga med en grävling. Den blev nog jättepaff, jag blev definitivt jättepaff och hundarna blev helt förstelnade.

Grävlingen reagerade först, for bakåt ett par språng och stog sedan där och grimarserade och liksom väste/fräste. Fegis-Billy gick och ställde sig bakom mig, som hade funnt sjå att hålla fast en inte riiiiiiktigt lika avvaktande Nellsa. Sedan backade jag och Billy långsamt (Nell hoppade jämfota bakåt, haha) och när vi fått lite avstånd mellan oss vände grävlingen blixtsnabbt helt om och skuttade iväg mellan granarna.

Mötet gav en rätt fin puls kan jag säga, Nellsan var upprymd som aldrig förr resten av vägen hem och gick med nosen klistrad mot backen. Hon har verkligen ett starkt viltintresse den damen. Billy däremot tyckte nog att det varit rätt bekvämt att använda mig och Nell som sköld mot otäckingen och övergick lugnt till att sniffa och pissa på varenda sten/träd/pinne igen.