Tessan fyller ett tomrum jag inte visste fanns

 
Längtan efter en ny jycke har funnits länge, men det var nog inte förrän i våras som jag insåg att det nog inte skulle kännas lika motiverande att kursa, träna och starta Billy på prov ytterligare ett år. Jag längtade efter en ny utmaning och träningskamrat att utvecklas med.

Till SSRK-ungdoms våraktiviteter fick jag 'låna' Tessa av mamma. Lite problematiskt kändes det eftersom Tessa bodde hos mamma, men jag var hemma och tog hand om valpar och hundar lite då och då och såg till att bonda lite med henne. I augusti fick Tessan flytta till Stockholm för att vi skulle kunna teama ihop oss och träna lite mer regelbundet inför SSRK's ungdoms-SM. Träningen flöt på, jag började känna lite mer vart jag hade henne - och säkert vice versa - och det började kännas stabilt. Men sen blev Tessan liksom bara kvar i Stockholm även efter det. Jag hade fått upp ångan och ville fortsätta träna.
 
Tessan är en söt och sprudlande liten hund som knyter mig allt tätare till sig varje dag. Hon, som tidigare nästan varit lite anonym för mig i mammas gäng, har liksom börjat få mig att se henne. Hon är jycken som sätter fart på både Billy och mig i skogen. Jag som var van att traska på i mina egna tankar med Billy någonstans i hasorna måste nu vara på alerten. Tessan far över stock och sten i hundra kyck. På morgonen väcker hon oss genom att buga och yla om vi sover längre än till åtta och åker kana på mattan eller jagar sin egen svans om hon inte får komma ut och springa.

Ju bekvämare vi blir ihop desto mer friheter tar sig dock den lilla damen. Ser hon en hund hon vill hälsa på springer hon ofta dit även om jag säger 'nej' och jag får löpa efter. Kopplet tycker hon ofta är en bra sak att släpa omkring mig i och om jag säger 'nej' när hon är på väg att bada i en vattenpöl kan hon titta på mig en sekund och sedan böja sig djupt ner och doppa magen i geggan.
 
Men trots att hon utmanar mitt tålamod kan jag inte låta bli att smälta när hon kommer nära, nära min säng på kvällen och lägger huvudet bredvid mitt på madrasskanten. Eller när hon lämnar av dummien på två ben nära, nära mitt ansikte. Ibland är det lätt att glömma bort att Tessan bara är ett lån, när hon får mig att känna mig så glad, det är dock en trygghet att veta att Tess alltid kommer att finnas kvar i vår familj.
 
På träninshelg vid Tullgarn. Foto Vanja Börjesson
 
CERT och BIR i Lidköping. Foto: Filippa Lager
 
Träning för Anita Norrblom. Foto: Matilda Hedin

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0