Igår skickade Linda mig en länk till ett videoklipp där hon kör lite agility med en mycket glad Bobbo i Kungsörshallen. Jag överdriver faktiskt inte när jag säger att jag tror att jag har kollar på klippet cirkus 50 gånger. Speciellt varm i hjärtat blir jag av hans ansiktsuttryck när han får tennisbollen efter slalom, hans studdsiga stil över hindren i sista kombinationen och hans vaggande kropp när de avslutat sista raksträckan. Åh, vad Billy-killen vad du saknas mig! Tack Linda och Anna som har filmat och laddat upp.

På rapporterna hemifrån verkar Nellsan otroligt nöjd med sin ny-gamla tillvaro. Hon leker med sina prylar, skruffsar på dynorna, gräver på gärdena, strosar i rådjursstråken och ligger ute på bordet i rastgården och spanar. Ibland tar Linda fram en godbit och då kör hon tydligen alla tricks hon kan. Sötnos! Det gör mig mycket glad och trygg att veta att hon trivs.

Billy trivs såklart också, men samtidigt berättar mamma ibland att han kommer och apporterar hennes arm för att få uppmärksamhet och göra något. Inte så konstigt eftersom han är van vid mer stimulas än av som erbjuds. Dock berättar hon att han vid sådana tillfällen kan bli oj så nöjd av att hämta en plättlätt enkelmarkering, och komma tillbakasvassandes med den stoltaste uppsynen någonsin, "kolla in vad farsan-baloo kan era småglin!"