Jag tycker synd om alla som inte får ha en Nell eller en Billy




Vi ligger lågt på bloggen. Julen närmar sig. Vi gör oss redo att flytta ur bromma-källaren och fara hem till Hållsta ett tag. Det är slutspurt på jobbet och aktiviteter på kvällarna. Det är stress på hög nivå och jag känner liksom ständigt att jag jäktar och är på väg någon stans. Tricket för att hålla huvudet över ytan är att ha en fristad - och det har jag - i Nell och Billy.

Även om jag jäktar eller multitaskar till tusen blir det inte så jobbigt för jag vet att till exempel när jag jäktat hem så kommer de möta mig i dörren med viftande svansar och pigga ögon - och jag kommer stressa av, känna mig glad och ta ut dem för att leka.

Ungefär så funkar det nog för de flesta med hundar men jag tycker ändå lite synd om alla som inte får ha en Nell eller en Billy i sina liv. Som aldrig får vakna till två små söta pepparkornsögon och en nos som kittlar i nacken. Som inte får väcka den döva kraken som alltid blir lika förvånad att det redan är morgon. Som inte får uppleva lyckan som hänger i luften när jyckarna gör varsin snöängel i parken. Som inte VARJE gång man öppnar dörren möts av två viftande svansar. Som inte får iaktta ivern när man mäter upp hundmaten i skålarna. Eller som inte får somma till nöjda Billy-snarkningar, för att bara nämna ett axplock av alla de förmåner man får av att dela sitt liv med de här två.


Kommentarer
Postat av: Hanna

Vad vore livet utan våra fyrbenta vänner. Inte mycket alls.

2011-12-20 @ 21:08:43
URL: http://kennelblagul.blogspot.com/
Postat av: Lisa

Så fint skrivet!! Man blir varm i hjärtat bara av att tänka på sina hundar :)

2011-12-20 @ 21:35:42
URL: http://kennelarcheanrocks.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0