Just nu lider jag av stark hundabstinens. Eller inte ens det. Snarare Nell-och-Billy abstinens. Jag saknar så att borra ner näsan i en hundpäls. Igår gick det så långt att jag slängde mig över en pudel för att snuffa lite hund. EN PUDEL!

Jag saknar Billy som gnossar ner sitt huvud i mitt knä och ramlar ner i någon slags liggande position. Jag saknar hur han apporterar min hand när han vill ha uppmärksamhet. Jag saknar hans busiga språng när jag visar tennisbollen och ivern i hans blick när han blir uppspelt. Jag saknar till och med hans otåliga gnisslande när jag är långsam på att klä på mig när vi ska ut på promenad, ett läte som annars retar gallfeber på mig. Självklart saknar jag även min prinsessa. Hennes äckliga slängkyssar och gruffande "prat". Jag saknar hennes skrufs-anfall och hennes eviga önskan om att bli kliad på svansroten. Jag saknar att skratta åt hennes ivriga blick när hon börjar tigga middag långt innan det är dags eller strax efter att hon fått den (pga att hon glömt bort att den redan serverats).

Jag saknar mina bästisar!

Jag saknar att sitta i soffan och se dessa nöjda och trötta filurer i hallen. Bilden togs
sista dagen i Örebro och jag för en tår i ögonvrån när jag inser att denn aldrig kommer
att utspelas igen. Studentgatan 22 är inte vårt hem längre. Lite sorgligt när man tänker på det.