Blanke - vass - blanke

Det är utrustad med nässpray, näsdukar och Ramlösa skogshallon som jag nu sitter och knattrar på tangeneterna. De senaste dagarna har bara rusat förbi. Åtta hundar tar sin lilla tid. Speciellt när en är under rehab och två fortfarande för små för att hänga med de stora busarna ut i skogen. Jensa har joinat mig sedan i måndags vilket har varit riktigt skönt. Dock började jag redan i måndags känna av lite halsont och nu står förkylningen i full blom.

Nellas rehab-program funkar ok, men de senaste dagarna har det snarare blivit 3x30 minuters promenader. Mer har bara inte hunnits med när det har varit så mycket med de andra hundarna också. De två senaste dagarna har jag även varit och simmat henne, så samvetet är ändå rätt gott.

Billy har fått ett par träningspass i veckan. Dels har vi tränat dirigering enligt "klockan" med många tennisbollar ute på olika klockslag. Dock dolda i högt gräs, så de har inte legat serverade även om han känt till områdena. Övningen har jag kört mest för att stämma av grabbens lydnad. Inte förrän man har fler apporter ute kan man ju vara säker på att hunden faktiskt lyssnar på tecknen och inte bara går dit den vet att det finns. Sen att tecknen ska funka även på "dolda" apporter är ett annat kapitel...

Igår hjälpte Jens mig att kasta vattenmarkeringar till Billy. Något som Billy tycker är svårt är när han måste simma blanke - genom vass - och ut på blanke igen. Han fastnar lätt i vassen och grötar runt. Igår kastade vi därför långa enkla i just ett sådant område, men innan han fick gå på vattenmarkeringen skickade jag honom längs med strandkanten till ett område där han fått se när jag la ut apporter. Linjetagen funkade prima. Grabben hade inte alls svårt att släppa vattnet för en stund. När jag väl riktade upp honom mot vattenmarkerigen igen kändes han fokuserad och ivrig att komma iväg. På nummer ett fastnade han dock som jag befarat i vassen - länge. När han började bli trött kom han innåt mot mig. Något som jag håller extremt hårt på är att Billy aldrig får komma in tom såvida jag inte kallat på honom. Därför bad jag honom ganska bestämt att gå ut igen. Då simmade han istället till bryggan där Jens stog och försökte få honom att rädda honom (smart kille!). När det inte funkade lät han mig hjälpa honom till rätt område. När vi upprepade övningen gjorde han det skitsnyggt, precis som jag vill ha det. Så även om nummer 1 var under all kritik kändes det lite som en arbetsseger.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0