.
Innan jag flyttade till Örebro la jag inte så stor vikt i hur hundarna agerade när vi mötte folk ute på promenaderna. Det skedde så sällan. Givetvis ville jag varken att de skulle kasta sig över dem, skälla eller liknande. Men jag lärde dem inte heller att ignorera mötande. Jag kallade helt enkelt bara in dem vid mötet och släppte iväg dem efteråt.

När vi flyttade till Örebro förstod jag snart att jag behövde byta taktik. Här möter vi oftast ett par hundar och ännu fler motionärer utan hund per promenad. Ganska snart bestämde jag mig för att lära mina hundar att ignorera mötande om inte jag bad dem om något annat. Med Nell stog jag inte inför någon stor utmaning. Hon ignorerade redan de flesta som det var. Billy var lite knepigare. Hon ville gärna svassa runt människorna vi mötte i hopp om att få klappar. När vi mötte hundar blev han antingen kär, när det gällde tikar, och gnällde ch hissade upp örgnen eller lite spänd, när det gällde hanar och blåste upp sig eller fick hög svans.

Jag började med att kalla in och distrahera hundarna vid möte. Jag belönade ignorans och kontakt med mig och korrigerade fokus på de mötande. I nästa steg slutade jag att belöna kontakt med mig och förstärkte istället ignorans. Vad hundarna gjrde brydde jag min mindre om de statt, stog, låg, nosade eller studeade himlen brydde jag mig mindre om. Sedan gick jag vidare och slutade kalla in men belönade fortfarande ignoransen.

Framför allt märkte jag snart en enorm skillnad på Billy. Jag tror att det blev en stor lättnad för honom att slippa fundera på om det var hans uppgift att hälsa på de mötande. Jag behövde bara ge honom chansen  så stjälpte han över hela ansvaret på mig med en lättad suck.

Jag tycker att jag lyckats riktigt bra med ovanstående, men så till det jag egentligen vill säga med den här texten. Jag önskar så av hela mitt hjärta att folk jag möter på promenaderna skulle kunna förstå och respektera att jag inte vill att deras hundar ska hälsa på mina. Idag mötte jag en alldeles ovanligt korkad tant med en ung hane av lapphundsras. Redan på håll förstod jag att hon hade noll koll på sin lösa hund när hon lite nervöst ropade: "Är det okej om dom hälsar. Han är jättesnäll". "Nej, jag vill inte att de hälsar" svarade jag och samlade minatvå bredvid mig. Givetvis var hennes inkallningsfösök förgäves. Jag satte mina två bakom mig och höll lapphunden på avstånd. Ilsken över att tanken inte verkade ha någon brådska fram till oss. Väl framme ursäktade hon sig "Han vill ju bara hälsa. Han är ju så snäll"

Jag orkade inte förklara för tanten utan nickade bara och fortsatte vår promenad. Att det ska vara så svårt att respektera min önskan. Kanske är det en töntig grej att haka upp sig på, men jag vet att det bara behövs några hundmöten för att all träning jag har lagt ner ska vara förgäves. Dessutom behövs kanske bara ett enda dåligt hundmöte för att Billy ska tvivla på min förmåga att hantera mötena och känna att han behöver gå in och ta ansvar igen.